”Vi tar oss igenom detta”, säger finansminister Elisabeth Svantesson (M) till TT med anledning av veckans börsras. Jag fnyser. Vi kommer inte att ta oss igenom någonting. Jag kanske överlever den här koffeinabstinensen, men världen kommer att fortsätta brinna. Jag är inte säker på att jag är ledsen för det.
Jag har slutat med kaffe flera gånger förut. Det brukar vara ett tecken på inre kris. För att slippa tänka på det egentliga problemet ”tar jag tag” i koffeinberoendet. Men den här gången är orsaken extern. Torka har lett till sämre skördar i Brasilien och efterfrågan på kaffe har ökat i Asien. Resultatet är att priserna återigen skjuter i höjden. På många håll kostar ett paket nu över 100 kronor.
På måndagen bestämmer jag mig för att sluta, cold turkey.
Så här har det gått hittills.
Tisdag
10.00. Jag jobbar hemifrån. Huvudvärken kryper bak i nacken och havremjölken skär sig i mitt kaffesurrogat. Jag dricker en ersättning tillverkad av det lilla himmelsblå ogräset cikoria – precis som folk gjorde under andra världskriget. Om jag känner solidaritet med andra stackare som saknat kaffe historiskt? Nej. Jag känner inte solidaritet med någon. Alla är irriterande.
Kommer jag någonsin bli glad igen? Allt känns meningslöst.
10.40. Lämnat en mycket kort artikel om Trumps tullkrig, känner mig som en hjälte. Ska bre en macka till frukost, kommer på mig själv med att säga: ”Nu ska jag göra lite kaffe.” Det är vanligtvis dags för dagens andra kopp.
12.15. En känsla av förtvivlan börjar sprida sig. Dagens tredje och sista kopp skulle vid den här laget ha gett mig energi för att klara eftermiddagen. Hur ska jag kunna jobba i det här tillståndet? Kommer jag någonsin bli glad igen? Allt känns meningslöst.
Dåliga skördar i Brasilien har lett till högre kaffepriser. Klimatkrisen riskerar att förvärra problemet ytterligare.
Bild:
Daniel Larsson
13.00. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Funderar på att ge upp. Istället för friskvård tar jag en timmes tupplur.
14.50. Huvudet dunkar och jag mår illa. Har tagit tre paracetamol. Det hjälpte inte.
17.00. Dagen är slut och jag slocknar i soffan en timme. Påfallande likt en bakfylla, det här.
Onsdag
07.00. Vaknar, gör mig i ordning, tycker att jag mår något bättre än gårdagen.
07.30. Läser en krönika av Jonathan Jeppsson i Aftonbladet. På grund av klimatkrisen kommer kaffe att bli en lyxvara, skriver han. Mer än hälften av världens livsmedelsproduktion riskerar dessutom att gå förlorad inom 25 år. Perspektiv. Det finns saker som spelar roll på riktigt och min koffeinabstinens är inte en av dem.
07:35. Någon hostar bredvid mig på tunnelbanan. Jag rasar.
09.00. Sätter mig i ett litet telefonrum på redaktionen. Här tänker jag gömma mig resten av dagen.
13.00. Dricker rostad rot av cikoria och vet att det är fullständigt meningslöst. ”ENJOY YOUR OWN ENERGY”, uppmanar mig surrogatburken i versaler. Jag lägger mig en stund i vilorummet, slocknar direkt.
Det kan ta mellan en och två veckor för hjärnan att återställa sig efter att man slutat med kaffe.
Bild:
Daniel Larsson
15.00. Mina sociala batterier är urladdade och jag beslutar mig för att jobba resten av dagen hemifrån. På vägen hem är jag relativt hoppfull. Jag har lyssnar på mina behov, huvudvärken har motats bort av paracetamol och jag känner mig inte särskilt deprimerad. Det här kan gå!
15.30. Intervjuar Peter Roth, alkohol- och drogterapeut på Stockholms beroendeklinik. Han har just druckit kaffe, informerar han mig om.
Andra saker han lär mig:
Koffeinberoendet beror på hjärnans belöningssystem, som vi har haft sedan vi levde på savannen för 200 000 år sedan. När vi gör saker som hjälper oss att överleva – äter mat, motionerar, har sex – utsöndras signalsubstansen dopamin som bland annat skapar glädje och fokus.
Vissa droger ökar dopaminpåslaget ytterligare. Koffein fördubblar den naturliga tillförseln, alkohol och nikotin ger 150 procents påslag och amfetamin tillför 1 000 procents extra belöningssubstans.
Jag har under lång tid vant mig vid att få det här dubbla påslaget med hjälp av kaffe. Hjärnan har anpassat sig och minskat den egna dopaminproduktionen. När jag nu tar bort min drog ligger jag därför på ett underskott tills kroppen har återställt sig. Det kan ta mellan en och två veckor, säger Peter Roth.
Kan jag stå ut så länge?
18.00. Har tränat. Det gjorde faktiskt stor skillnad för humöret.
Torsdag
07.30. Vaknar upp, mediterar, börjar jobba. Mår sämre än jag hade hoppats på. Rör mig mot soffan.
13.00. Har tränat. Det var otroligt tungt och gav mig inte alls samma energi som igår. Trots att jag är hungrig äcklas jag av min lunch: vegobullar med ugnsrostade rödbetor. Reaktionen gör mig bara mer motiverad att hålla i koffeinstoppet – fy fan vad sjukt att gå omkring med ett sådant här beroende!
Ska man verkligen samlas i beroendegrupper som alkoholister och heroinmissbrukare?
I måttligt intag kan kaffe ha vissa hälsofördelar, exempelvis minskad risk för typ 2-diabetes. Men det finns också kända nackdelar. Ångest, exempelvis. Och sömnsvårigheter, vilket i sin tur kan leda till psykisk ohälsa. Men många pratar inte om det, och förstår inte att det är kaffet som ligger bakom, säger Peter Roth. Det beror på att kaffe är norm i Sverige.
I USA finns missbruksgruppen Caffeine addicts anonymous. Likt andra tolvstegsgemenskaper träffas koffeinberoende där för att ge varandra stöttning.
Bild:
Daniel Larsson
I USA tycks man se på koffeinberoende som ett större problem. Där finns till och med ett tolvstegsprogram liknande Anonyma alkoholister, Caffeine addicts anonymous. Jag har bestämt mig för att gå på ett av deras möten. Trots att jag mår som jag gör har jag svårt att ta det på allvar. Ska man verkligen samlas i beroendegrupper som alkoholister och heroinmissbrukare?
Som om Meta läst mina tankar dyker en sketch från humorgruppen Grotesco upp i Facebookflödet. Den handlar om knarkare som rånar andra knarkare – på kaffe.
17.00 svensk tid. Jag loggar in på Zoom för ett morgonmöte i den amerikanska missbruksgruppen. En man läser upp tolv regler och frågar om någon är ny. Jag ger mig till känna och blir gratulerad.
Sedan turas deltagarna om att läsa innantill från AA:s bok och dela med sig av något om de vill det. Läsningen inleds med: ”Hej, jag heter … och är koffeinberoende.” Alla ”alkohol” i texten byts ut mot ”koffein”. Jag blir tillfrågad om jag vill dela och säger något kort om att det är min tredje dag utan kaffe, att jag är trött och har huvudvärk, samt att jag oroar mig för att jag aldrig ska bli lika produktiv igen. ”Tack för att du delar. Du blev hörd och fortsätt att komma tillbaka”, säger mötesledaren vänligt.
Fredag
07.20. Mår ännu lite bättre idag. Dock arg på alla tusen människor som pratar i telefon på tunnelbanan.
Jag kan i den stunden inte motivera kaffestoppet och blir därför irriterad av frågan.
08.20. En kollega frågar varför jag har slutat med kaffe. ”Därför”, hör jag mig själv fräsa. Jag kan i den stunden inte motivera kaffestoppet och blir därför irriterad av frågan. Förlåt, Christian.
10.30. Ska lämna den här texten snart. Skriver en faktaruta om kaffets hälsoaspekter. Det tycks vara övervägande positivt att dricka kaffe. Så, ska jag verkligen sluta?
Ja.
Varför? Det är dyrt, man får ångest, man får bruna tänder.
Äh, jag vet inte.
Framför allt är det väl att jag nu har investerat fyra dagar i det här, fyra dagars lidande som jag inte vill slarva bort. Och så tycker jag inte om att vara beroende.
Den här konversationen modereras enligt ETC:s communityregler.
Läs reglerna innan du deltar i diskussionen.
Tänk på att hålla god ton och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Olämpliga inlägg kommer att tas bort och ETC förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.
