BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag går på vård- och omsorgs­programmet för att jag tycker det är intressant att jobba med människor, att lära sig ta hand om dem och känna att man hjälper andra. Jag vill komma in i det svenska samhället och jag blir glad av att få hjälpa äldre, av att ta hand om dem som byggt upp det här landet och hjälpt mig. Men i perioder blir jag fortfarande väldigt orolig över min ovissa framtid. Jag har väldigt svårt att sova och blir besviken över de saker som händer mina vänner. Jag har en vän som sitter på förvaret nu och väntar på att skickas tillbaka till Afghanistan. Andra har ingenstans att bo. Jag vet hur de mår. När jag pratar med de här vännerna så gråter de bara. Det hade varit helt annorlunda om de vetat att de skulle få stanna, om de vetat att de skulle få en framtid här i Sverige.

När jag kom hit, under de första månaderna, då mådde jag väldigt dåligt. Jag kunde inte fokusera på mina studier alls, utan satt bara och grät. Jag saknade min familj och bekymrade mig mycket för min framtid. Men när jag träffade vänner i skolan och pratade med dem för att få dem att känna sig lugna och glada, då hjälpte det mig. En person kan inte göra så mycket, men om alla gör lite, då blir det till slut mycket tillsammans. När man hjälper andra blir man som i en jättestor familj som kämpar tillsammans. Man träffar varandra och ger varandra sitt stöd. Det hjälper.

Det är också därför jag föreläser för människor nu om vår situation. Jag gör det nästan hela tiden. Mina vänner säger att jag måste ta det lugnt och vila lite, men jag känner att jag nu måste engagera mig och kämpa ännu mer. Nu när mina vänner är hemlösa, sitter i förvar, riskerar att skickas tillbaka. Jag kan inte ta det lugn och vara rädd eller tyst.

Det är också därför jag blev författare. I min bok ”Ängeln och sparven” berättar jag om hur vi interagerar, att vi unga som kommit är en tillgång för Sverige. Jag försöker berätta för att människor ska förstå det. När jag först började skriva var det för att jag kände rädsla och oro. Jag flyttade över känslorna till pappret, vilket gjorde att det kändes bättre. Man ser det när man läser boken, att jag tänker på självmord, att jag längtar efter min mamma och att jag är orolig för min framtid. Det är jättejobbigt att så många av mina vänner har försökt ta sina liv. Det är väldigt tungt. Men nu när jag fått en större familj omkring mig har jag många jag kan vända mig till. Jag är jätteglad och tacksam för det.

Berättat för: Jörgen Lund