– Jag trodde kanske inte att det skulle göra det, men förutom att det är ett helt fruktansvärt massdödande som har skett, så väcker det känslor och minnen från Utöya.
Det behöver inte vara något medvetet eller strukturerat ideologiskt bakom hans agerande, för att människor i den här miljö ska känna sig extra utsatta.
Den misstänkta gärningsmannen, som beväpnad med flera vapen tagit sig in på Campus Risbergska och skjutit ihjäl tio personer, är Rickard Andersson. En 35-årig man i Örebro som verkar ha levt väldigt isolerad. Som vit, ensamagerande man påminner han om Breivik. Men polisen säger fortfarande att de inte hittat någonting som kan bekräfta att skytten hade ideologiska motiv. Ali Esbati säger att det beror på hur man definierar det.
– Det är ju mycket möjligt, eller till och med troligt, att det här inte är en person som har skrivit något manifest eller som har gjort det här på uppdrag av någon organisation. Det kan handla om en person som har tagit ut sina allmänna frustrationer och sin psykiska labilitet på andra människor. Men det sker i en miljö där det finns många med invandrarbakgrund. Det behöver inte vara något medvetet eller strukturerat ideologiskt bakom hans agerande, för att människor i den här miljö ska känna sig extra utsatta.
Ali Esbati menar också att det viss del handlar om vad polisen letar efter.
– Det är inte säkert att polisen är så bra på att känna igen ideologiska motiv även när de ser dem. Man kan ha en väldigt snäv förståelse av det. Framför allt när det handlar om ensamagerande vita våldsverkare. Det har vi sett förut.
Polisen säger också att inget i det som kommit fram i utredningen hittills gör att de kan definiera attentatet som terrorism. Även här menar Ali Esbati att det är skillnad på vilka begrepp som polisen använder och hur människor uppfattar det. Och han pekar på att det är uppenbart efter masskjutningen i Örebro att de politiker som har makten använder begreppet olika utifrån vad de vill uppnå.
– Vi har alldeles nyss haft stora diskussioner när ledande politiker har velat kalla olika typer av gängkriminalitet för inhemsk terrorism. Där är det helt uppenbart för de flesta att det inte är omsorg om en akademisk definition av begreppet som det är frågan om då. De använder det som ett förstärkningsord som ska väcka vissa typer av bilder och tankar hos befolkningen. Och det är den diskrepansen som jag tror skriker väldigt högt i ansiktet på massor av människor i Sverige idag.
”Finns i vårt samhällsklimat”
Även om det finns flera skillnader mellan det som skedde Utöya och masskjutningen i Örebro, framför allt när det gäller Breiviks uttalade ideologiska ambitioner, så ser Ali Esbati också likheter. Framför allt i hur gärningsmannens etniska och kulturella tillhörighet avgör hur man förklarar dådet.
– Att det är en vit man gör att man använder individuella och psykiatriska, psykologiska förklaringsmodeller istället för kollektiva sammanhang. I verkligheten är det förstås så att det är något extraordinärt psykologiskt i alla som begår extrema våldsdåd av det här slaget. Samtidigt existerar alla människor i ett socialt sammanhang. Man har idéer om hur samhället hänger ihop och man påverkas av det som sägs och görs runt omkring en, säger han.
Ali Esbati pekar på hur användningen av begreppen terrorist och terrorism sjönk i media när det stod klart vem Breivik var efter attentaten på Utöya. Istället dök ord som ”tragedi” och ”fruktansvärd händelse” upp .
– Det är naturligtvis inte något som någon redaktion sitter och tar redaktionella beslut om. Att det blir så beror på hur vi i förväg betraktar samhället och vilka bilder vi har närmast till. Om offren i Örebro hade varit i huvudsak andra människor, om gärningsmannen hade haft en annan hudfärg eller hårfärg, är jag helt säker på att vi hade haft en helt annan politisk debatt nu, särskilt från företrädare för regeringen och det parti som sätter dagordningen för regeringspolitik, det vill säga Sverigedemokraterna.
Statsminister Ulf Kristersson, flera andra ministrar och oppositionsledare Magdalena Andersson (S) fanns på plats i Örebro dagen efter masskjutningen och manade till enighet. När de rörde sig ut på Stortorget efter minnesgudstjänsten i Nikolaikyrkan kom en kvinna, Pari Bergström, fram till Magdalena Andersson och vädjade om att hon och andra politiker ska prata positivt om henne och andra invandrare nu.
– Den reaktionen säger mer än många andra första dagen-analyser om den här händelsen, att det är uppenbart att det finns någonting i hur vårt samhällsklimat har varit den senaste tiden som triggar sånt här, säger Ali Esbati.
Han påminner om hur läget var under 1990-talet när John Asonious, den så kallade lasermannen, sköt elva personer.
– Det var länge oklart om hans offer valdes ut av en slump eller om det var människor med invandrarbakgrund som var måltavlor. Men för oss som levde i Sverige då och hade invandrarbakgrund var oron för att vara måltavlor väldigt påtaglig. Det var också uppenbart för de flesta att det fanns ett samband mellan det som hände politiska retoriken mot flyktingar och invandrare just då karaktäriserade samtalet, med Ny demokrati som var igång och med Sverigedemokraterna med sin nynazistiska bakgrund som då var ute och vevade i gaturummet. Idag har vi också ett väldigt radikalt invandrarfientligt politiskt klimat i Sverige, som dessutom drivs på av de yttersta politiska makthavarna i landet.
Lärdomar från Utöya
Ali Esbati menar att ansvaret vilar tungt på just de som har regeringsmakten idag om den här stämningen, som gör människor till måltavlor och skapar en stor oro, ska brytas.
– Tyvärr är det svårt att tro att de i den nuvarande regeringskoalitionen ska ta det ansvaret, eftersom hela deras politiska projekt bygger på att vara språkrör för en hatisk hierarki mellan olika grupper i samhället.
Han säger också att det är viktigt att man möter skräcken och reaktionerna efter masskjutningen med öppenhet.
– Det främsta och det enda man gör får inte bli att sätta in väktare, poliser och övervakningskameror. Allt sånt kan ha sin plats för att skapa trygghet i specifika situationer. Men det som behövs är att vi skyddar varandra. Som jag skriver i titeln på min bok om Utöya: ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”. Det kommer alltid finnas en risk för att folk spårar ur eller gör våldsamma saker. Men om vi ska minska risken för det och om vi ska skydda oss mot en samhällsutveckling som skapar de farorna, då måste det göras på andra sätt än genom polis och väktare och stängda lokaler.
När det gäller det tycker Ali Esbati att Sverige har viktiga saker att lära av hur Norge agerade efter Utöya.
– Först och främst att en stark apparat mobiliserades till stöd för de drabbade. Det tror jag verkligen att man behöver ha på plats här. Det behövs möjligheter för människor att bearbeta sina trauman. Och sen hoppas jag att vi som i Norge, även om det dröjde ganska länge, kan få en bredare diskussion om ansvaret för att sådan här kan hända. Att det inte bara handlar om att ställa någon juridiskt till svars, utan att vi har ett politiskt och socialt ansvar tillsammans för att minska risken för våldsam extremism.
