Alexandra Pascalidou: ”Alla älskar ju att läsa om blattegangstrar”
Dagens ETC
Efter succén med ”Mammorna” fick Alexandra Pascalidou ständigt frågan ”var är papporna då?”. Motvilligt har hon nu skrivit boken som bygger på samtal med 30 pappor, både fängelsekunder och anstaltschefer, mördare och poliser, kända artister och helt vanliga hårt arbetande farsor.
– Jag ville också ha med alla som kämpat för att bli de pappor som de aldrig själva haft, säger Alexandra Pascalidou.
Egentligen ville hon inte alls skriva den här boken, men det känns nästan som en plikt att ge dem en röst, menar Alexandra Pascalidou.
De som många pratar om men som sällan själva får komma till tals.
– Jag gjorde en feministisk, humanistisk, litterär och historisk gärning med ”Mammorna”. Men efter att jag jobbat med den i sju år kände jag att jag var klar. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag var djupt besviken och bitter på alla män. På männens våld. De som tar liv för några tusenlappar, männen som slår sina fruar, som försvinner, som är frånvarande, säger hon när vi slagit oss ner på en indisk restaurang i hörnet av Rinkebytorget i nordvästra Stockholm. Att hon har starka band i området märks på svärmen av folk, mestadels äldre män, som går fram och hälsar.
Efter att ”Mammorna” kom 2018 har boken blivit teater, tv-dokumentär, nominerats till Augustpriset och varit föremål för en rad debatter.
Men hon möttes hela tiden av samma fråga när när hon pratade om boken: Var är papporna?
Många män kom fram och frågade varför de inte också fick berätta om sorgen efter sina barn.
– Eftersom ingen annan gör det var det min skyldighet att göra det. Jag skulle jättemycket hellre ha skrivit något lättsamt, en rolig inspirationsbok. Men jag var tvungen att skriva den här boken.
Rappare och fängelsechefer
Berättelserna som de 30 papporna delar är bitvis så mörka att det krävs andningspauser.
Bland de medverkande finns gängkriminella, missbrukare och våldsverkare, ja till och med en gammal Black Panther-medlem.
Men där finns också många etablerade och kända personer som polisen Martin Lazar, Kumla-chefen Jaques Mwepu, punkstjärnan och tv-programledaren Micke Alonzo, rapparen Douglas ”Dogge” Leon samt hyllade Malmöförfattaren och ungdomsledaren Nicolas Lunabba.
Det är djupt intima och detaljrika berättelser med levnadsöden som är så starka att det ibland är svårt att förstå hur de lyckats överleva.
Det som binder samman de flesta av papporna är den trasiga, fattiga uppväxten i åsidosatta förorter och frånvaron av en egen pappa.
– Alla älskar ju att läsa om blattegangstrar i betongen. Det är det som säljer. Men jag vill också göra djupdykningar i hur och varför de blir gangstrar. Ta med de som har kämpat för att bli de pappor som de själva aldrig haft. De som faktiskt tillhör majoriteten, arbetarklassens och förortens pappor. De som inte begår brott, även om det i vår samtid verkar som om alla blattar i betongen är kriminella, säger hon.
En ambition var att visa att några av männen har gjort klassresor, medan andra har fastnat.
– Några hamnade i fängelse. Några tar på sig skulden, några lever i förnekelse. Några tycker att alla andra är idioter. Några skäms. Någon säger att det var inte fattigdomen eller en frånvarande farsa som gjorde honom kriminell. Men de allra flesta har ju den förklaringen, vilket inte är konstigt.
Hur hittade och valde du ut vilka män som skulle vara med?
– För att svara kort: jag har ägnat hela mitt liv åt att hitta de här papporna. Hela mitt fucking liv.
Hur fick du dem att öppna sig så mycket?
– Det svåra var snarare att få dem att sansa sig lite. De ville berätta. Det svåraste var att de skulle tala om sina föräldrar. Det är extremt infekterat att tala om vad som händer i hemmen, även bland svenskar. På grekiska säger vi att man inte får hänga ut sin smutstvätt i offentligheten.
En man som hon jobbat länge med valde till slut att hoppa av.
– Han sa ”min pappa kommer döda mig och min mamma kommer begå självmord om det här kommer ut”.
För vissa män är det lättare att vara gärningsmän än offer och visa känslor, säger hon.
– Det krävdes mycket kvalificerad journalistisk erfarenhet att få dem att lämna macho-maskerna och våga bli barnen, pojkarna, offren. För många var det första gången som de pratade om de här sakerna. Inte bara offentligt utan överhuvudtaget, med någon annan människa. De har inte pratat med sina fruar eller bästa vänner ens. Och den svenska arbetarklassen har inte direkt råd att köpa terapitimmar.
Alexandra Pascalidou pekar på torget utanför fönstret.
– Vi pratade med folk här nyss som inte vet hur de ska klara av att handla mat i sommar. Det är inte så att man ringer en psykolog då. Det här är män som inte har lärt sig att prata om sina känslor alls, som är väldigt långt ifrån lattepapporna på Söder.
Du både inleder och avslutar boken med att citera August Strindberg, varför?
– Under pandemin blev jag av med alla jobb, trodde jag skulle hamna i rännstenen och började plugga drama på universitetet. Då var en av de starkaste läsupplevelserna just ”Fadern”. Jag tänkte mycket på hans beryktade misogyni, men också på hur han kände sig motarbetad som man och patriark, hur det drev honom till galenskap. Hans röst ekade genom många av de här berättelserna, där mycket handlar om kampen om barnen. Jag vill att man ska förstå att det här är svenska berättelser och jag vill skriva för eftervärlden. Att man ska läsa om hur arbetarmännen hade det i Sverige 2023. Ja, det är hybris.
Du har skrivit flera böcker med liknande upplägg, där du gett röst åt allt från taxichaufförer till romska tiggare. Vilken blir nästa marginaliserade grupp du tar dig an?
– Ge mig inte en jävla marginaliserad människa till. Jag pallar inte. Jag har varit på grekiska barnhem och bordeller. Jag har varit i Gaza. Jag får inte ut alla tårar. Jag får magsår och mina händer blir helt blåa. Mitt hjärta brister. Varje gång jag jobbar med ett sånt här projekt så säger jag att det här är sista gången. Kan någon bara be mig leda ”Fångarna på fortet” eller ”Melodifestivalen”! Eller åtminstone göra tv-reportage. Det är mycket lättare och snabbare. Det tog två och ett halvt år att skriva den här boken och jag får typ tre spänn i timmen för jobbet.
Men du är fast, som i ett beroende, i att fortsätta berätta om de här människorna.
– Ja, det är mitt kall i livet. Jag kommer aldrig sluta att göra det. Jag måste bara få näsan över vattenytan ett tag och andas först.