BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Diba Zandian nyper lite i ärmen på sin röd- och vitrandiga tröja. Hon var en av få i gruppen som hade provat på att sticka redan innan hon började komma till craftivism-träffarna. 

Sju tjejer och en kille i mellanstadieåldern låter garnet löpa, skapar fingervirkade ormar eller får en ny rad maskor att växa fram.  Det småpratas och skrattas kring bordet, men ibland är det helt tyst och bara stickorna klirrar.

Förstör inget

Sofia Zozulenko rådfrågar Naomi Smedberg, bibliotekarien som leder gruppen, och får hjälpa att byta färg på garnet i sin halsduksliknande längd. Men några kläder eller grytlappar är det inte fråga om. Gruppen har börjat klä in en stol, och snart tänker de också klä in delar av Sävjabibliotekets trappa, som cirklar sig upp i en spiral intill bordet där de sitter. Kanske kommer också pelaren bakom bordet att kläs in i garn, om gruppen får tillåtelse. 

– Det här är ju craftivism, vi stickar för att komma ut med ett budskap. Det kan vara svårt för barn att få plats i det offentliga rummet, men på det här viset kan man göra det på ett positivt sätt som blir till glädje för alla. Man får lov att ta plats och uttrycka sig utan att ta fram spritpennor eller förstöra.

Hon visar bilder på en garntygsinklädd stridsvagn, från ett
tillfälle då en annan, mer
berömd crafivismgrupp tog ställning.

– Det är ett bestämt budskap och det tar plats, men det är inte aggressivt.

Vill ses oftare

Den grupp som brukade sitta och jobba med biblioteket i våras klädde in stänger och träd i utrymmet utanför. Till våren, när gruppen har hunnit träffas fler gånger och hunnit lära sig mer, tror Naomi att barnen runt bordet kommer att göra samma sak.

Det är frivilligt att vara med och man behöver inte anmäla sig i förväg, så ingen träff blir den andra lik. Några av barnen smiter också mellan stickandet över till den intilliggande fritidsklubben. 

– Det ska vara fritt. Inte som skolslöjden, man får komma när man vill, förklarar Naomi.

– Jag älskar att sticka, varför ses vi bara varannan vecka, kommenterar Sofia. 

 Några hemuppgifter är det inte fråga om, eftersom det kan se olika ut med stickor och garn i barnens hem. Däremot kan den som vill fortsätta sticka på biblioteket mellan träffarna. 

Lanya Ghaderi och Jennifer Thor sitter med var sin randig längd. De berättar att de började komma hit av en slump och för att det var roligt att prova något nytt. Tidigare var de med i en bokklubb som biblioteket brukade anordna. Det var också där de fick information om träffarna. 

Jennifer berättar att hon stickar hemma också ibland. Hon har klätt in några föremål utomhus. Lanya lutar kinden mot sin mjuka stickning och säger att hon kommer att fortsätta sticka senare också, gärna en halsduk. 

Kollektivt arbete

Naomi Smedberg är bibliotekarie och har själv inte stickat särskilt mycket tidigare. Men när hon såg att det fanns en trend i Sverige med craftivism, så kände hon direkt att hon ville prova det i ungdomsverksamheten på kulturcentret i Sävja. 

– Man lär sig mycket genom att bara hålla på. 

– Det här är ett kollektivt arbete. Det handlar om att göra något tillsammans och även om att fatta beslut tillsammans.

Julia Henareh är på biblioteksträffen för första gången, och kunde inte sticka tidigare, men nu börjar en grön längd ta form mellan stickorna i hennes händer.

– Det går jättebra.