Så många gör allt de kan för att förbättra världen. ETC Göteborg kommer att intervjua dem. Det här är en dagstidning som inte bara ska avslöja orättvisor. Vi ska också förmedla hopp? Låter det som något för dig?
Under hela studietiden jobbade Mostafa Hosseini på olika flyktingboenden. Men bilden av ensamkommande flyktingar som gavs under föreläsningarna på psykologiska instutitionen kände han sällan igen. Någonting skavde.
– Det kändes som om jag befann mig mellan två olika världar. På universitetet fanns ett distanserat förhållningssätt till de här ungdomarna. Ute i samhället sågs de som en homogen grupp, förknippad med samhällskostnader och problem.
– Visst finns det utmaningar att hantera men vardagen på ett boende rymmer ju så mycket mera av glädje, skratt och inte minst hopp, säger Mostafa Hosseini.
I glappet mellan universitetsvärldens patologiska synsätt och vardagen på flyktingboendet fanns ungdomarnas egna berättelser. Mostafa Hosseini bestämde sig för att lyfta fram dem.
Sex afghanska ungdomar djupintervjuades om flykten, livet i Sverige och sina tankar inför framtiden. Att Mostafa Hosseini själv är från Afghanistan fick betydelse. Intervjuerna på dari, modersmålet, blev längre, känslomässigare och mer nyanserade.
Rädslan som ständig följeslagare
För ungdomarna aktualiserades frågorna kring den egna identiteten gång på gång i samband med flykten.
”Om jag dör nu är det ingen som får veta. Har jag någonsin existerat? Vart ska mamma leta efter mig? Vem är jag i det här nya landet?”
– För många afghaner som levt diskriminerade i Iran var frågan aktuell redan från början. Berättelserna handlar om hur man åker från land till land utan att veta vart man är på väg – med rädslan som ständig följeslagare. Sverige är ofta en oklar destination, säger Mostafa Hosseini.
– Att fly är inte alltid ett eget val. Det kan det vara en förälder som skickar i väg dem, för att rädda deras liv, berättar han.
I Sverige börjar en annan resa. När minnena kommer i kapp följer ofta traumasymptom – man drömmer mardrömmar, har ingen kontroll på känslorna och blir lätt arg.
– Men ju längre tiden går desto mer accepterar man det man varit med om. Bor man på ett boende där det finns goda relationer och trygghet kan en del av symptomen klinga av med tiden, säger Mostafa Hosseini.
Vissa upplevelser svåra att prata om
– Det saknas fortfarande forskning om ensamkommande flyktingbarn. Den som finns fokuserar mest på patologiska symptom som posttraumatisk stress, sömnsvårigheter och depression, påpekar han.
Att man sällan frågar ungdomarna själva hur de upplever sin tillvaro tror han bottnar i en brist på språksvårigheter och tillit i relationen.
Och vissa upplevelser kan vara för svåra att prata om överhuvudtaget.
I Grekland och Turkiet hamnar många flyktingar i fängelser där barn och vuxna blandas.
Våldtäkter och sexuella övergrepp förekommer.
– För personal på BUP eller ett boende är det viktigt att förstå hur tabubelagt detta är att prata om, säger han.
Viktigt att någon tror på en
”Om man hela tiden tittar bakåt ser man inte det som finns framför en”, erättar en av ungdomarna i studien.
Idag står Mostafa Hosseinis intervjupersoner på egna ben med språkkunskaper, körkort och framtidsplaner.
– De som hade tydliga mål lyckades ofta omvandla sina erfarenheter till motivationskälla. Att tvingas klara sig själv för också med sig insikten om att ”det är bara jag som har ansvar för min egen framtid”, säger han.
Men lika viktigt kan det vara att någon annan har tro och hopp för en.
– När jag håller utbildningar brukar jag be deltagarna att tänka på en person som har gjort verklig skillnad i deras liv. Väldigt ofta visar det sig då vara någon som aldrig någonsin gav upp om en – även då alla andra gjorde det. Väldigt ofta visade det sig vara en människa som aldrig dömde en.
