Vi har ju till exempel lönerna.

– 1960 så bestämde LO och arbetsgivarna att man på försök skulle avskaffa de särskilda könsuppdelade lönerna. Kvinnor fick för samma jobb mindre betalt. För exakt samma jobb så fick kvinnor mindre betalt än män. 1960 så bestämde man sig för att nu ska vi avskaffa det där på försök. Och när jag är arg så säger jag att försöket pågår fortfarande.

Måste du vara arg för det? Det är ju sant.

– Ja, det är en hel del sanningar man kan bli ganska arg på. Det tycker jag inte utesluter varandra. 1994 så kom det i statistikförordningen in att all individbaserad statistik ska redovisas uppdelad på kön. Det intressanta är att det står inte hur många kön det finns. Det står bara uppdelad på kön.

Hur viktig har statistiken varit, tycker du, för den feministiska lönekampen?

– Det har ju funnits väldigt motstånd mot allt det här. Varenda sak har det funnits någon som sagt nu går det i alla fall för långt. Rösträtten, föräldraförsäkringen… Och så småningom så har det också blivit att nu går det så långt så att samhällets naturliga ordning går sönder.

Jo, jag ville tala lite mer om motståndet. Inom exempelvis LO så har det funnits en gammal mall. Man har påstått att det är bara klassfrågor. Om man löser dem så fixar sig könsfrågorna själva.

– All kamp innebär en identitetsdiskussion. Så fort man ifrågasätter identiteten, ifrågasätter att så här är vi, då är det väldigt väldigt känsligt.

Det finns ju myter om trans som håller på hela tiden. Då skulle vi behöva statistiken.

– Jag håller absolut med om att statistik vore användbart. Och det är faktiskt så att i år så har vi haft en utredning som har granskat könsuppdelad statistik, om man skulle vilja ha in fler dimensioner. 

– Men det är ju också att människor förlorar makt när kategorier ändras. Det händer saker. Nu ska jag ge ett personligt exempel. Jan Myrdal var så starkt emot homosexuella äktenskap. Han förde ett himla liv. Och min man, författaren Sven Lindqvist, sa när Jan gick loss någon gång: ”Men, Jan, är du rädd att du skulle bli tvångsgift homosexuellt? Du har ju en hustru, vad bekymrar det dig?” Och då blev det liksom bara tyst. När man väl tittar på det argumentet så blir det löjligt och då ler alla och säger nej men så kan det ju inte vara. Det är inte dig och ditt liv. Så vad spelar det för roll för mig om du har ett eller två förnamn som pekar åt ena eller andra hållet.

Det är väl roligt att jag kan heta två identiteter?

– Ja, visst är det, och inte bara heta utan bara vara. Om du har en ovanligt rik identitet så kan man lika gärna se det.

Du har har arbetat mycket med pensionsfrågan. Finns det, apropå statistik, någon som har räknat ut hur många tusen miljarder har flyttats från kvinnors möjliga pensioner till istället bankfonder och det här kreativa bankkapitalet? Det är ju så enormt mycket miljarder som fattas.

– Jag känner inte till någon beräkning och samtidigt kan jag själv säga att det är en ruskig massa. Spelar det någon roll om det är en ruskig, ruskig massa eller bara en massa miljarder? Ja, kanske. Men vad som också fixades, tack vare feministiska aktiviteter, är att det numera från regeringskansliet kommer en särskild bilaga över ekonomisk jämställdhet. Där kan man se att inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har varit likadan sedan 1997. Kvinnors inkomster är 79 procent av mäns i vad man får hem. Och så när man analyserar det här jättenoggrant så ser man att kvinnor har ökat sina löner för de har följt alla de här råden: byt studieinriktning, satsa på karriär eller arbetsledande jobb, förhandla om din lön, se till att ditt fack förhandlar om lönen, förläng din arbetstid, jobba mindre deltid och mer heltid. Kvinnor har gjort allt det där och det har lett till att löneskillnaderna har minskat för kvinnor har också numera högre utbildning än vad män har. Men samtidigt så har skattesystemet gjort om det hela så att mäns kapitalinkomster och bolagsinkomster gjort att i slutändan har absolut ingenting hänt. Och det där har inte diskuterats. 

– Jag var med och vi hade ett seminarium om kvinnors inkomster för riksdagsledamöter, och det var kvinnliga riksdagsledamöter. De som kom och de som hade varit med om att fatta de där besluten var ju väldigt bekymrade. Så vi hade ju ingen aning om att det var det här det skulle leda till. Det är det som kallas för strukturell ojämlikhet och ojämställdhet. Det som sker ändå för att liksom hålla det hela på plats. Jag har föreslagit att man skulle hugga in ”79 procent räcker” på en sten av något slag att sätta utanför riksdagshuset eftersom det är så det har varit. Oavsett regering.

Det här är ju problemet med att det sker. Ingen tar ansvar. Det bara händer. De här skatteförändringarna motiveras med helt andra saker. Till slut får man ju en konspiratorisk tanke att det kanske är så att det finns ett kön som gynnar sig själv. Någon orsak till det här måste ju finnas. 

– Det finns en önskan om att inte ändra för mycket för det är ju rätt bra som det är.

Jag gjorde ett väldigt roligt samtal med en transaktivist i Berlin som berättade att ett av de stora problemen i diskussioner med män för henne är att hon har ju redan undersökt det här. Hon har ju redan blivit väldigt medveten om identitet, om könen och allting. Hon har tagit ställning och skapat ett utrymme för sig själv. Och det är klart att det upplevs, bara genom att det existerar, så upplevs det som en utrymme. Det är ett hot av de män hon pratar med. För att det är på något sätt en anklagelse för att de inte själva har funderat och tagit reda på det här. Alltså möjligheten blir ett hot och en anklagelse.

– Det sker en uppbyggnad av rädsla som är en väldigt stor del av en auktoritär inriktning. Reaktionär, ja. Men också auktoritär. Att det gäller att skrämma folk tillräckligt mycket så att de går med på vad som helst för att lösa det problemet. För det är väldigt väldigt läskigt. Och då så passar man på att ta en massa andra rättigheter eller inriktningar eller kunskapsområden samtidigt. Och sedan när det lätteläskiga förhoppningsvis är löst eller förbättrat då finns de andra begränsningarna kvar. Och det där har körts med stor framgång för de reaktionära i mer än hundra år nu och säkert innan dess. Ja, förresten det var imperialismen och rasismen och så vidare. Det var samma sak. De kommer att ta över allihopa om vi inte ser till att de hålls inom rimliga gränser. Och så sätter man igång och slår ihjäl folk. 

Var ser du hoppet? Jag är ju så löjligt hoppfull och positiv. Hela tiden märker jag när jag skriver ledare efter ledare hur bra och hur fantastiskt kampen går och klimat och allting. Allting går att lösa.

– Jag är lite av samma konstiga optimistiska slag. Det finns liksom inte alternativet att lägga sig ner och självdö. Inte för mig.