Sedan 2010 har antalet anmälda hatbrott mot afrosvenskar ökat med drygt 30 procent, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). Dessutom är brotten riktade mot afrosvenskar ofta grövre än brott som drabbar andra minoriteter. Vart femte afrofobiskt hatbrott är ett våldsbrott, enligt Brå.
En siffra som stämmer överens med bilden som tecknas i rapporten Afrofobi som släpptes förra året, och togs fram på uppdrag av den förra regeringen.
– Det är förfärligt. Antalet anmälda hatbrott ökar hela tiden, och dessutom handlar det ofta om brutala brott, säger Victoria Kawesa (Fi), en av rapportförfattarna.
”Toppen av ett isberg”
Förutom risken att utsättas för hatbrott är dessutom diskrimineringen mot afrosvenskar utbredd. Hur vanlig den är finns ingen statistik på, men i de undersökningar som har gjorts om till exempel attityder till olika grupper i Sverige blir människor från länder söder om Sahara alltid den grupp som de svarande har mest distans till. Andra undersökningar har också visat att afrosvenskar har svårast att komma in på arbetsmarknaden och ofta har jobb som de är överkvalificerade för.
Zakarias Zouhir, aktivist, behöver egentligen inga undersökningar. För honom är utsattheten och diskrimineringen ändå uppenbar.
– Människor med mörk hy bespottas dagligen i Sverige. Siffrorna från Brå är bara toppen av ett isberg. Det är inte bara hatbrott som drabbar, utan det handlar också om diskriminering på arbetsmarknaden, om svårigheter att få en bostad. Det finns fördomar och rasism som genomsyrar det mesta, men det vill man inte låtsas om.
Okunskap om historien
Både Zakarias Zouhir och Victoria Kawesa menar att det finns en slags blindhet i Sverige. Bristen på kunskap om Sveriges roll som kolonisatör och slavhandlare gör att förståelsen för afrosvenskars situation är liten.
– Rasdiskriminering är en icke-fråga i Sverige, man pratar hellre om etnicitet. Det gör att man bortser från vad det egentligen handlar om, det handlar inte om etnicitet utan om ras. Men vi i Sverige har en syn på rasideologier som något som tillhör de högerextrema, när det i själva verket är en del av vårt kulturella arv som fortfarande får konsekvenser för mängder av människor, säger Victoria Kawesa.
”Behövs handlingsplan”
Att afrofobin inte sätts i ett historiskt sammanhang, och att samhället undviker att tala om ras, gör också att den vita majoriteten många gånger upprörs så snart någon påpekar att rasism faktiskt förekommer. Därför var många också oförstående när Adam Tensta häromveckan reste sig upp och lämnade TV4-studion som en protest mot att TV4 normaliserar rasism genom att bjuda in en gäst som på Youtube har propagerat för att n-ordet måste få användas.
– Folk blir irriterade på Tensta, ”ja men hon sa bara n-ordet, släpp det och gå vidare”. Man ser inte att det är ett systematiskt förtryck. Hade någon däremot sagt något antisemitiskt hade ingen försvarat det. Det finns noll kunskap och noll förståelse för afrofobi, säger Victoria Kawesa.
Både hon och Zakarias Zouhir menar att det därför inte är någon slump att afrosvenskar utsätts för hatbrott i högre grad.
– Det finns ett tankegods om afrosvenskar som lever kvar, som gör att människor drabbas av afrofobi. Det kan ta sig uttryck i hatbrott, eller i diskriminering och ifrågasättande. Ska det bli någon förbättring måste hela samhället ta tag i det här, och framför allt måste politikerna börja. De måste se historien, och de måste erkänna att det finns en strukturell rasism. Det behövs en konkret handlingsplan för hur vi ska komma till rätta med hatbrotten och diskrimineringen, säger Victoria Kawesa.
