Frågan gällde Jesu uppståndelse och hur den ska ha gått till. Svaret gjorde ärkebiskopen viral över en natt.

”Rätt mycket i livet är mysterier. Kärleken är ett mysterium. En solnedgång är ett mysterium”, fortsatte han. 

Det korta tv-klippet från SVT:s ”30 minuter” strax före jul visade på en tydlig krock mellan å ena sidan landets hårdaste skjutjärnsjournalist, van att ställa makthavare mot väggen med tuffa, ansvarsutkrävande frågor och å andra sidan en eftertänksamt mjuk småländsk man, vars hela livsuppgift bygger på att inte veta. På att tro och tvivla på allt i tillvaron. 

– Det finns en iakttagelse om att den sanna kreativiteten bygger på modet att vara kvar i ambivalensen. Att stanna kvar, låta saker vara ofärdiga, lyssna och vänta, säger Martin Modéus. 

Han sitter i en fåtölj i det kombinerade biblioteket och besöksrummet i bottenplan i Ärkebiskopsgården i centrala Uppsala. På den översta våningen av det vita stenhuset ligger ärkebiskopens privata bostad, där han bor med sin fru Marianne och ärkehunden Tassa, en irish soft coated wheaten-terrier. Utanför fönstret skymtar de båda tegelfärgade tornen till Nordens största kyrka, den 118,7 höga och precis lika långa, Uppsala domkyrka. Där är både Gustav Vasa och Carl von Linné begravda, bredvid en av Modéus mest berömda företrädare Nathan Söderblom. 

Är kyrkan nedläggningshotad?

Teologen, akademiledamoten och fredspristagaren Söderblom går igen överallt i det mäktiga ärkebiskopshuset. I representationsvåningen på andra plan finns en soffgrupp med möbeltyg broderat av Söderbloms fru Anna, och på flera väggar sitter porträtt och foton på  ärkebiskopen från det förra seklet.

– Det här är korset han bar, säger Martin Modéus och håller stolt upp det tunga guldkorset som kung Gustav IV Adolf återinförde 1805 och som sedan dess gått i arv till alla ärkebiskopar. 

Utöver ärkebiskopskorset bär han svarta jeans, svarta loafers, en svart cardigan och så den lila frimärksskjortan som hör till biskoparnas vardagsklädsel. Genom två bilder från domkyrkan i den förra hemstaden Linköping beskriver han hur hans egen tro ser ut.

– På ett visst ställe inne i koret, då man tittar upp i vänstra hörnet, finns en bild av den heliga andes duva som döljer sitt ansikte. Och tittar man upp i högra ögonvrån är där en bild av Jesus som kommer emot oss, högst konkret, som en väldigt mänsklig gestalt. Där någonstans finns min tro. I båda de bilderna. Jag tror att det är jätteviktigt för kristen tro att alltid ha båda perspektiven med sig. Både Guds totala obegriplighet, att det som vi laddar in och förstår i Gudsbegreppet är långt bortom vad vi kan begripa. Och den väldigt konkreta bilden i Jesus-gestalten. 

Sedan staten och kyrkan gick skilda vägar år 2000 har medlemsantalet sjunkit konstant. Från 7,4 miljoner svenskar, eller 82,9 procent av befolkningen år 2000 till 5,5 miljoner, 52,8 procent, år 2022. 

Tittar man i många landsorter och förorter så ser man att posten är borta, polisen är borta, apoteket är nedlagt och skolan är stängd. Men kyrkan finns kvar.

Även siffrorna för antalet döpta, konfirmerade, vigda och begravda i kyrkan minskar kraftigt, sett över en längre tidsperiod. 

Men ärkebiskopen, den högsta företrädaren för Svenska kyrkan, är inte orolig. 

– Ibland låter det i media som att kyrkan är nedläggningshotad. Men tittar man i många landsorter och förorter så ser man att posten är borta, polisen är borta, apoteket är nedlagt och skolan är stängd. Men kyrkan finns kvar. Vi är den samhällsinstitution som lägger ner minst och har mest kapillär närvaro. Det är otroligt viktigt, i allt från att hjälpa människor i behov av själavård till att vara en del av totalförsvaret, säger han. 

Kyrkokörens roll i kriget

Så motiverar han samtidigt sin medverkan nyligen på Folk och försvar-konferensen i Sälen. 

– Vi har en väldigt viktig roll i att bära försvarsviljan, men också konkreta uppgifter som begravningsverksamhet och att verka kulturvårdande. 

Ska kyrkan vara en motvikt till den hårda retoriken från regeringen och ÖB om att Sverige ska förberedas för krig? 

– I första hand handlar det nog om att vi behöver ge olika perspektiv på vårt samhälle och ta olika roller i det. Jag upplevde inte retoriken som hård, men som väldigt allvarlig. Jag tror att det som gjorde att det fick sådan massiv effekt var att så många var överens. Där finns ingen motsättning mellan vänster och höger. Jag tror det är viktigt att inte hamna i en situation där man viftar undan saker, men däremot ge ett annat perspektiv av läget som handlar om samhällstillit, om sammanhang, om att se varandras oro och att hjälpa varandra till hopp. 

En fred blir inte nödvändigtvis rättvis, bara för att det blir fred. 

Hur skulle kyrkans roll förändras i ett läge där Sverige faktiskt skulle hamna i krig?

– Jag tror inte att kyrkan skulle förändras så mycket därför att vi har det samhällsbärande uppdraget. Det handlar dels om konkreta saker som begravningar och kulturvård, och sen har vi också många präster som är en del av det militära försvaret, som bataljonspastorer och regementspastorer. I den lokala närvaron finns några tydliga uppgifter där den viktigaste faktiskt är att upprätthålla vardagen. Att kyrkklockorna ringer, att vi ber för vårt land, vi ber för varandra. Jag hörde en militär tänka högt om att musikerna borde ingå bland de som ska krigsplaceras, som kan hålla kören vid liv. För att man ska kunna upprätthålla ett samhälle där det finns andningsplatser. 

Det pågår två uppmärksammade krig just nu, i Ukraina och i Gaza. Vad spelar Svenska kyrkan för roll i samtalet kring dem? 

– Jag tror att det är viktigt att alltid vara fredens röst. Kyrkans teologi är alltid en fredsteologi. Det betyder inte att vi har någon sorts pacifistisk profil, där det inte går att försvara frihet och rättvisa. Därför är det viktigt att tala om rättvis fred, för annars hamnar det fel. En fred blir inte nödvändigtvis rättvis, bara för att det blir fred. 

Retoriken och relationerna mellan judiska och muslimska grupper i Sverige har blivit hätskare efter Hamas terrorattack 7 oktober och Israels påföljande bombkrig. Hur ser du på den ökande antisemitismen i Sverige? 

– Det är fruktansvärt! Det får inte förekomma. Det är samma sak med islamofobin. Det får inte förekomma. Sverige måste vara ett tryggt land för alla folkgrupper och alla minoriteter, där man ska kunna leva sin tro och sitt liv på ett gott och tryggt och säkert sätt. Det är förskräckligt.

Vad kan Svenska kyrkan göra för att stävja utvecklingen?

– En viktig del är en sån här intervju, som är ett sådant tillfälle där man får tydligt uttala vad man tycker. Det är en väldigt tydlig ståndpunkt från kyrkans sida, motståndet mot antisemitism och islamofobi. Men jag tror att vår främsta uppgift inte bara är att tala offentligt utan i det småskaliga, väldigt lokala sammanhanget. En konfirmandgrupp till exempel är ett perfekt sammanhang för att vrida och vända på den typen av frågor. Inom barngrupperna arbetar man hur mycket som helst med rätten att vara olika på olika sätt, att inpränta respekten för den andres rätt att leva sitt liv. Det är ett jättestort arbete och det började inte 7 oktober i höstas eller 24 februari för två år sedan. Det är ett långsiktigt gnetande värderingsarbete på kristen grund, som handlar om det mänskliga. 

Inte sjökablar men människovärde

Under många år har kritiska röster, främst från högersidan, höjts mot att kyrkan har tagit en alltför aktiv ställning i vissa politiska frågor. Främst har det handlat det om migrationsfrågor, synen på flyktingar och uttalanden som gått emot till exempel Tidö-regeringens förslag om anmälningsplikt av papperslösa. Martin Modéus skiljer sig inte från sin föregångare Antje Jackelén i det öppna försvaret av mänskliga rättigheter. 

– Vi låter oss inte styras av majoritetspolitiken. Man anklagar ibland kyrkan för att vara politisk. Men om man tittar noga på vad vi säger och inte säger så är det inte så. Vi uttalar oss inte om sjökablars dragning eller vägnätets utbyggnad. Det finns enormt mycket som vi aldrig säger någonting om. Men det finns ett område, som handlar om människans och skapelsens värde och värdighet, där vi är och där vi kommer att fortsätta vara, säger han.

– Jag brukar använda en mental bild om att kyrkan ska stå så nära Jesus att vi ser det han ser för att vi ska kunna säga det han säger och göra det han gör. Och Jesus uttalar sig inte om sjökablar och sånt, men däremot har han väldigt mycket att säga om förtryck av människor. Om rättvisa. Om vikten av att öppna sina hem för de som lider nöd. Det kommer vi att fortsätta prata om.

Ni har gått in och tagit ställning i konkreta sakfrågor som familjeåterförening och den så kallade angiverilagen – informationsplikten – som ni är starkt kritiska emot. 

– Ja, det tycker jag är viktigt. För att berätta vad exempelvis våra diakoner ser i sitt marknära arbete, för utredaren och politikerna. Om den här lagen genomförs så riskerar den att öka skuggsamhället och göra exakt det som politikerna säger att de inte vill göra. Det måste ju rimligen vara till gagn för politikerna att upptäcka att de håller på att åstadkomma någonting som motverkar det de själva vill. 

Jesus uttalar sig inte om sjökablar och sånt, men däremot har han väldigt mycket att säga om förtryck av människor. Om rättvisa. Om vikten av att öppna sina hem för de som lider nöd. 

Svenska kyrkan arbetar nu för att komma med på listan som officiell remissinstans i utredningen om informationsplikten.  

– I ett historiskt perspektiv är vi normalt remissinstans i den här typen av frågor, säger Martin Modéus. 

Ärkebiskopen går igenom korridoren kantad av hylla efter hylla med tunga gamla böcker, in till det lilla arbetsrummet. Där står samma skrivbord som Nathan Söderblom satt vid för hundra år sedan och skrev texter som gav honom plats i såväl Svenska Akademien som Kungliga Vetenskapsakademien och Nobels fredspris. 

När Martin Modéus ska berätta om i vilka sammanhang hans egen tro har spelat viktigast roll svarar han ändå allmängiltigt. Han håller på sin privata sfär.
– Det kan tyckas som en undanflykt, men det är i vardagen. Den vardagliga närvaron av något som är större än jag. Jag brukar ibland koppla ihop bön och andning, och tänka att det där finns ju hos alla människor på något sätt. Alla människor har någon gång sagt ”måtte mina anhöriga komma hem ordentligt med bilen”. Sen riktar jag det uttryckligen till Gud, men det finns där i oss alla på något sätt. 

Har det funnits smärtpunkter i livet, där din tro har fyllt en extra viktig funktion? 

– Ja, det har det gjort. Men jag spar mina smärtor för mig själv. Men du har rätt i iakttagelsen att när det har varit som hårdast så är det en väldigt styrka.