– Vet du, vi kände inte varandra innan. Nu har det vi gjorde blivit en drivkraft för oss att organisera oss. Tillsammans.

Benjamin är 27 år gammal. Dagen efter intervjun ska hans ärende upp i Stockholms tingsrätt. Han står åtalad för störande av förrättning för att ha ropat slagord från åhörarläktaren i riksdagen. Straffet blir troligtvis böter, men brottet kan ge upp till sex månader i fängelse.

– Vi har skapat en kassa för aktivister som möter repression från polisen och staten. Just för att man ska kunna höja sin röst och delta i aktioner. Och nu när det är dags för rättegång vill vi diskutera det här brottet, utifrån våra egna erfarenheter, säger han.

Spontan aktion

Det var ett blandat gäng som hade samlats för att lyssna på utrikesdeklarationen i riksdagen. Några är rejält engagerade och aktiva i Palestinarörelsen, andra har gått på någon enstaka demonstration. Och utropen i riksdagen var spontana. De hade inte planerat någon aktion på förhand, menar Sofie. Hon är 32 år och en av de som varit drivande i rörelsens arbete i Stockholm.

– Det vi gjorde var att protestera högt mot ett pågående folkmord. Vecka efter vecka har vi demonstrerat, gjort och skrivit på upprop, hållit tal, skrivit artiklar, skrikit oss hesa, och tagit alla fajter och diskussioner. Nu känns det som att vi har uttömt alla demokratiska framkomliga vägar för att aktualisera samtalet. Det som har gjorts hittills, av så många, har fått sån liten verkan på utvecklingen. Och då blev våra rop under den utrikespolitiska deklarationen en form av känsloutbrott, så klart. Det blev nästan som att lite gap och skrik under en kort stund i riksdagen gav mer uppmärksamhet än när tiotusentals människor demonstrerar och tar till gatorna mitt i vinterns snålblåst.

Jag insåg där och då att de inte hade något val om de skulle höra mig eller inte. 

Ivan, 22 är yngst i gruppen. Hen såg störningen som en chans att äntligen få politikerna att lyssna.

–  Det har varit så många och stora fredliga demonstrationer och aktioner, vecka ut och vecka in. I demonstrationerna har alla möjliga sorters människor kommit samman och verkligen gjort allt de kan. De har mött politiker som vägrar lyssna. Och när vi var där i riksdagen såg vi de politikerna, de som inte lyssnar. Jag insåg där och då att de inte hade något val om de skulle höra mig eller inte. Sen är det inte upp till mig om de faktiskt lyssnar på mina ord. Men jag fick en chans att säga någonting.

Okänt brott

Ingmar, 29 säger att han ville svara på det han kallar för en ”jäkla smörja” från talarstolen.

– Du har en skyldighet som medborgare, och framför allt som medmänniska, att agera och stå upp för mänskliga värden. Lite oavsett vad det kostar i stunden. Och särskilt när man har politikerna framför sig. Där satt de efter sex månader av slakt på palestinier och upprepar att Israel har rätt att försvara sig. Är det här verkligen ett försvar? Och jag förstår verkligen att flera valde att ta till orda, att det blev som det blev. Det var helt oöverlagt, responser på en jäkla smörja.

Som exempel på regeringens tillkortakommanden nämner Ingmar avsaknaden av sanktioner mot Israel och det fortsatta samarbetet med det israeliska vapen- och radarföretaget Elbit Systems.

Benjamin visste inte om att det han skulle göra skulle kunna vara ett brott, men ser inga problem med om han skulle dömas för gärningen.

– Aktionen är på ett sätt resultatet av en brist på gensvar från politikerna kring de lagliga protesterna. Det tvingar oss att flytta protesten längre in i finrummen. Jag visste inte om att det var ett brott att störa riksdagen. Men jag satt där och tänkte att nu har jag suttit här i en timme och jag vill typ gå härifrån. Ska jag bara gå? Vad har jag då gjort här? På väg ut är det lika bra att skandera något, att ropa ut hur jag känner. 

Aldrig tidigare har så många störningar skett under ett och samma sammanträde. Vakterna höll hårt i Ivans armar när hen fördes ut – och efter.

– De var hårdhänta och höll i mig jättehårt. Jag sa till dem att det inte behövdes, att jag inte tänkte springa därifrån. En av vakterna skrattade åt det, och sen höll de i mig hela hissresan ner.

Men jag måste stanna er lite här... Hur tänker ni kring det potentiella brottet? Var det rätt? Hur känns det när flera av er står åtalade?

– Det är inget vi kan komma undan, tänker jag. Sen ser jag gärna att brottet och den lagen får uppmärksamhet. Att demonstrera fredligt på gatorna är okej men att ställa sig upp och ropa, under fredliga former, i riksdagen blir för mycket. Då är man ett hot mot det demokratiska arbetet. Jag tycker att det säger något om substansen i vår demokrati, säger Benjamin. 

”Kriminellt att säga ifrån”

Sofie och en ytterligare aktivist tog strafföreläggandet för att slippa rättegången. Vanligtvis brukar åklagare föredra det, säger Sofie, för att det underlättar administrativt och kostnadsmässigt. 

– Men den här gången har åklagaren gått vidare med flera fall. Jag tror att de vill statuera exempel, säger hon.

– Jag vill inte överdriva betydelsen av vår aktion och att ropa i riksdagen. Det är viktigt för att det visar att andra former av protester är möjliga. Men i ett bredare perspektiv vill jag prata om vilka former av inflytande vi medborgare erbjuds. Man får rösta vart fjärde år, och sen erbjuds vi ganska verkningslösa metoder medan andra sätt att säga ifrån blir kriminella. Det känns ganska befängt, säger Benjamin.

Jag har insett att jag har en röst, och att jag är en del av något mycket större.

När aktivisterna fördes bort av ordningsvakterna hamnade de flesta i samma rum i riksdagen. Det gjorde att de aldrig kände sig särskilt rädda.

– Jag vet inte om det var en miss från väktarnas sida, men det var väldigt skönt och tacksamt för mig att känna att vi var flera som delade det här. Det gjorde också hela grejen lättare att hantera, säger Benjamin.

Ingmar skrattar.

– Vi satt på bottenvåningen och där kunde vi se alla de här skolklasserna som kommer på besök till riksdagen för att få lära sig vad demokrati är och hur det fungerar i Sverige. Jag tror att de såg oss också.

Vänner i motståndet

Han var aldrig rädd, och anser att regeringen bryter mot internationell lag. Ivan säger att hen var rädd, men inte för det man kan tro.

– Jag var mycket mer rädd precis innan jag ställde mig upp och skrek. Det var skitläskigt. Jag tvekade på ett sätt som jag tror att många gör när man funderar på om man ska låta och synas mer och göra mer motstånd. Sen gjorde jag det. Och det är klart att det får personliga konsekvenser som böter. Men jag känner mig stärkt och mindre rädd. Jag har insett att jag har en röst, och att jag är en del av något mycket större.

Gruppen har startat Instagramkontot ”Palestine Direct Action Fund” för att marknadsföra och uppmärksamma insamlingen till den kassa som ska hjälpa aktivister. Stödfesten hålls en fredag på kulturhuset Cyklopen i södra Stockholm, och de åtalade hoppas på stor uppslutning.

Inför rättegångarna i Stockholms tingsrätt har de fått lättare juridisk rådgivning av vänner och bekanta, och Benjamin, som är först ut, säger att han inte är rädd. Ivan instämmer.

– Jag vet att jag kommer att bli dömd för det här. Jag accepterar att jag störde, men det borde inte vara ett brott alls, säger Ivan.

När jag frågar om vad det allra viktigaste är, vad kärnan i allt det här är, svarar Sofie direkt.

– Jag vill komma tillbaka till att vi inte kände varandra från början, och att det här inte var planerat. Det vällde upp och hände organiskt som en respons på all skit. Och nu har vi funnit stöd i att organisera oss tillsammans. Vi blev vänner i motståndet.