Men om vi granskar ekonomin, det vill säga det Magdalena Andersson varit ansvarig för i drygt sju år, så är det mycket svårt att hitta argument för det påståendet.
Magdalena Andersson har ju kallats ”snålast i Europa”, en omdöme som möjligen skulle gå ihop med vänsterpåståendet om snålheten handlade om militär upprustning eller ett minskat stöd till de stora företag och banker, men så har det ju inte sett ut.
Tittar vi på den socialdemokratiska historiska paradgrenen, trygghet, blir bilden den motsatta.
Nedrustning pågår
Sverige har nedrustats vad gäller trygghet och omsorg, det är de flesta medvetna om, och då handlar det om en stressad vård från regionerna, en sämre omsorg för gamla och sjuka från kommunerna och en arbetsmiljö där personal slits ut i med orimliga arbetstider och låga löner.
Men det där är inte direkt finansministers ansvar, det är lokal politik som styr även om statsbidraget till kommunerna självklart kan ge förutsättningar att förbättra – om nu den lokala politiken vill. Och kommunbidraget har legat på ungefär samma nivå förutom 2020 och nu 2021 då pandemin lett till stora resurser kommunalt.
Men den trygghet som staten själv direkt ansvarar för – alltså trygghet för sjuka, gamla och barn – har försämrats rent ekonomiskt.
Lägre sjukersättningar, sämre grundtrygghet för gamla och sämre ekonomi för barn.
Det här har skett genom att försäkringar och bidrag helt enkelt bromsats.
I slutändan blir det riktigt stora pengar.
Andelen som avgör
Räknar vi från Magdalena Anderssons första år så har tryggheten minskat med någon procent per år, jämfört med bruttonationalprodukten (BNP). Det är sådant som är svårt att se effekten av på ett år. Men på sju år blir det tydligt. Vi i Sverige har lagt en allt mindre andel av den totala ekonomin på de som behöver stöd. Enda gången andelen förbättrats är när BNP sjönk kraftigt under coronapandemin.
Det handlar – när vi jämför 2014 med budgeten för 2022, när vi utgår från att andel av BNP skulle vara oförändrad – om mycket stora belopp.
När man presenterar budgetens satsningar är det därför viktigt att ha historien med sig i diskussionen. Ett år tvingades regeringen styra utifrån oppositionens budget, men övriga år är det Magdalena Anderssons budgetar som gällt.
Det här betyder att en ”satsning” på några miljarder i budgeten inte är i närheten av den nivå som fanns före Magdalena Anderssons första budget. Anders Borg (M) genomförde också nedskärningar, men den utförslöpan har fortsatt nedåt och varit minst lika stor efter att han lämnade.
Bara pandemiåret ger en annan bild.
Ingen vänstervind
Så hur mycket skulle krävas i en budget för att återställa tryggheten till vad det var ekonomiskt när de rödgröna tog över 2014? Alltså att vi använder det året som referenspunkt (här intill visar vi istället hur det ser ut med år 2000 som referenspunkt.)
Summan blir enorm.
2022 behövs 69 miljarder kronor.
Det skulle definitivt tyda på en vänstervind om det genomfördes.
Men inget sådant finns med i budgeten.
