BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Då hörde jag en flicka berätta hur hon hade levt som papperslös och då förstod jag att jag måste göra något, säger Åsa Wieslander.
Det är soligt i Malmö. Möllevångstorget är en stadsdel som hade kunnat vara hämtad ur i stort sett vilken stad i världen som helst. Restauranger, fik, folk och affärer från världens alla hörn är samlade här och bara några meter från torget tar Åsa Wieslander emot på mottagningen Flyktinghälsan.
Här arbetar hon och hennes kollegor med att hjälpa nyanlända att få rätt vård. Vid ett bord i väntrummet sitter en tolk, vid ett annat leker en pappa med sina två barn under tiden de väntar på sin tur.
Vi går in på Åsa Wieslanders rum och hon börjar berätta om ett långt liv i aktivismens tecken.
– Jag har alltid varit politiskt intresserad och var med i Amnesty på 60-talet. Jag var nog lite för ung, men jag var med i 68-rörelsen och demonstrerade och var med i Vietnam-rörelsen. Jag utbildade mig till sjuksköterska med tanken att man kunde jobba i flyktingläger, kanske åka utomlands och göra någonting, säger hon.
Hade en gnagande känsla
Men livet kom emellan. Åsa Wieslander fick barn, blev ensamstående och med det kom helt nya ansvar på hemmaplan som stoppade ett liv ute i krigsdrabbade områden. Samtidigt kämpade hon med att försöka kombinera sitt intresse för humanistiska frågor med sitt yrke som sjuksköterska.
– I jobbet har jag alltid sett patienterna som människor och inte bara som en diagnos. Jag har alltid frågat dem som kommer in mycket om hur de har det och vilka de är, berättar Åsa Wieslander.
Arbetet inom vården i Malmö gick sakta men säkert framåt, men något gnagde i henne. Det finns en orättvisa i vården, särskilt när det gäller människor som saknar de rätta papperna, menade hon. Därför gick hon på det där seminariet för 19 år sedan.
– Då arbetade jag på jourcentralen och det hade kommit väldigt många människor som flyktingar från Balkan. När jag hörde den här flickan berätta om hur det var att leva gömd, hur de flyttade mellan olika sommarstugor och var rädda för att tända lamporna för att ingen skulle se att de var där ... Det var då jag insåg att det föll ihop, här kunde jag använda mina yrkeskunskaper med mitt politiska och humanistiska intresse till något som var till nytta för någon annan.
”Förändra världen är en stor fråga”
I samband med seminariet fanns det en affisch som kom att ta in Åsa Wieslander på den väg hon går i dag. På affischen stod det att Region Skåne sökte personer som arbetade i sjukvården som var intresserade av att jobba med en mottagning för papperslösa.
– Jag kom aldrig iväg till att jobba i flyktingläger, men nu kunde jag jobba med flyktingar och asylsökande här i Sverige. På ett sätt hade det varit en längtan att få ihop det där.
Åsa Wieslander kom fram till något som många unga aktivister förr eller senare oftast inser.
– Man kom fram till att det här med att förändra världen är en stor fråga. Man kanske inte kan förändra hela världen men man kan förändra något för en människa i taget. Och har man det så har man gjort en stor del.
Åsa Wieslanders arbete resulterade senare i en klinik i Malmö för att hjälpa människor på flykt som var i behov av vård. Samtidigt lobbade man hårt tillsammans med liknande kliniker i Göteborg och Stockholm för att ändra den lagstiftning som sa att asylsökande och papperslösa var tvungna att betala för sin vård i Sverige själva. 2008 nådde kampen resultat.
– Då bestämde sig Region Skåne för att de som är gömda har samma rätt till sjukvård som asylsökande. Det var man först med i landet.
Lade ner kliniken – som markering
Efter påtryckningar från FN och EU fick asylsökande laglig rätt till vård, och 2013 fick även de som levde gömda rätt till vård. Då beslutade Åsa Wieslander och hennes kollegor sig för att lägga ner kliniken.
– De försökte ge oss pengar från landstinget för att vi skulle ta hand om sjukvården för de papperslösa, men vi sa ”nä, nu har de ju samma tillgång till det offentliga som alla andra”. Att vi la ner kliniken var en markering mot sjukvården. Vi ville säga att nu finns det en lagstiftning och då ska den följas.
Kampen såg ut att vara vunnen. Sedan kom hösten 2015.
– När flyktingvågen kom så kontaktade Läkare i världen oss och frågade hur det såg ut i Skåne. Då beslutade vi att starta upp en mobil klinik efter samma modell som man har på flera andra ställen i Europa.
”Alla gav upp”
Hjälparbetet pågick än en gång för fullt i Sverige. 2015 kändes det som att nästan alla i samhället arbetade tillsammans. Men så ebbade engagemanget ut.
Under hela mötet med Åsa Wieslander har hon haft ett leende på läpparna när hon minns och berättar. Nu får hon ett mer cyniskt tonfall.
– Det var som om någon drog ur proppen ut ballongen och alla gav upp. Det gick så snabbt. Jag kände en väldig sorg då. Man engagerade sig ju så hårt, jag tog tjänstledigt från arbetet för att kunna hjälpa till på centralen. Jag tror att förändringen berodde på att människor började tro på de här orden om kris och sammanfall i samhället. Det blev ju aldrig någon kris eller samhällskollaps, men folk blev så skrämda. Jag vet inte vad det var som gjorde att folk trodde att det var sant.
Inte heller politikerna är hon speciellt nöjd med.
– Jag tycker att de skötte det hela förskräckligt. Jag är djupt besviken på hur regeringen har burit sig åt. Även om jag själv inte är miljöpartist så är jag besviken på dem. Jag kan förstå att det är ett spel i politiken, men jag kan inte förstå hur människor går helt emot sina värderingar för maktens skull.
I dag har den mobila kliniken hjälpt över 80 personer och Åsa Wieslander arbetar på Flyktinghälsan. Till vintern funderar hon på att gå i pension. Men tro inte att det kommer innebära att hon för den sakens skull tänker avsluta sitt engagemang för flyktingar, EU-migranter, papperslösa och andra utsatta i samhället.
– Det känns ju konstigt. Är det verkligen tillåtet att vara hemma och inte arbeta och göra rätt för sig? Men jag har jobbat sedan jag var 17 år och jag ser det som att jag nu har möjlighet att lägga ner ännu mer engagemang på viktiga frågor!
Åsa Wieslander om ...
... en annan värld är möjlig:
Då hade den ju varit mer solidarisk. Då hade man accepterat att vi har en planet som vi bor på och den planeten är vårt gemensamma ansvar och de människor som bor på den planeten är också vårt gemensamma ansvar.
De som har mer får ge till de som har mindre och sedan kan man tillsammans arbeta för att skapa ett mer jämlikt samhälle.
... den svenska vården:
Med de resurser som man har så är det klart att man försöker göra så bra man kan. I den svenska vården i dag finns det mycket överbyggnader med väldigt mycket administration. Det är väldigt mycket resurser som läggs på andra saker än egentlig sjukvård.
Jag är egentligen inte helt emot all privatisering, så man skulle mycket väl kunna ha mer kooperativ och privatiserade enheter, men jag är emot stora vinstuttag i sjukvården. Många av de upphandlingar och utförsäljningar som varit har försämrat sjukvården.
... aktiviststaden Malmö:
Det är ju en bra stad. Här finns det mycket engagemang, samtidigt som det finns en dryghet i den här stan. Det händer ju ibland med vissa demonstrationer att det kommer mycket folk, men det är inte så ofta. Samtidigt är det väldigt mycket folk som har åsikter och många saker som kokar på olika håll i stan.
Men att samla så mycket människor för den gemensamma saken, där har man lite att jobba med. Malmö är lite som att ”det är ingen som ska komma och säga vad jag ska göra”, den stämningen finns här. På det sättet är Malmö roligt, jag är väldigt förtjust i den inställningen.
