Antalet omkomna räknades snart till 852, bland dem 501 svenskar. Bara 137 personer överlevde. En av de värsta fartygsolyckorna i fredstid var ett faktum.

På Aftonbladets löpsedel stod bara ett ord: ”VARFÖR?” Och det var förstås vad många undrade. Hur hade det gått till?

I väntan på besked spreds rykten. Och folk började, som så ofta efter omskakande händelser, spekulera. Vilket åtminstone Dagens Nyheters ledare avrådde från – ”ty det blir genom fakta om katastrofen och inte spekulationer som nationen bäst stöttar dem som nu sörjer sina döda”.

Då var vi bara i början, i det direkta eftersvallet.

30 år senare står det klart att Estonias förlisning, vid sidan av Palmemordet, är den händelse som har vållat mest konspirationsteorier i modern svensk historia. 2021 ansåg till exempel 27 procent av svenskarna att ”den verkliga orsaken till Estoniakatastrofen har mörklagts av myndigheterna”, enligt en undersökning gjord av Kantar på uppdrag av Vetenskap och folkbildning. En annan mätning visade att bara var sjätte svensk trodde på den officiella versionen. Resten öppnade för andra förklaringar till haveriet eller visste inte vad de skulle tro.

Journalistpris till förvillare

Misstron och osäkerheten underblåstes av dokumentärserien ”Estonia – fyndet som ändrar allt”, som belönades med Stora journalistpriset 2020 för ”Årets avslöjande”. Snart utnämnde dock Vetenskap och folkbildning Henrik Evertsson till ”Årets förvillare” för att han ”underlåtit att förhålla sig till journalistiska grundpelare som ärlighet, evidens och relevans” och för att ha ”legitimerat konspirationsteorier”.

Bortsett från det nyupptäckta hålet byggde berättelsen nämligen i mångt och mycket  på gamla konspirationsteorier som uppstod åren efter haveriet, alltmedan myndigheterna tröskade fram en officiell version.

En version som drog ut på tiden, och ifrågasattes.

Det dröjde i och för sig inte länge innan förklaringen lanserades – först i form av expertutlåtanden, styrkta av vittnesmål från besättningsmän. Det verkade som att vatten på något sätt hade strömmat in på bildäck, alltså på tredje våningen, varpå fartyget kapsejsat. ”Med 30-40 centimeters vattendjup på däck försköts färjans tyngdpunkt och Estonia kantrade och sjönk snabbt”, sa den svenska sjösäkerhetsdirektören Bengt Erik Stenmark till TT.

Bogvisiret var felkonstruerat

Experterna befarade att Estonias bogvisir hade lossnat. Och när vraket filmades av dykare några dagar efter haveriet bekräftades misstanken: Bogvisiret var borta. Det hittades ett par kilometer från fartyget och kunde bärgas i mitten av november. Men redan i början av oktober släppte den internationella haverikommissionen (förkortade JAIC) en preliminär rapport där man konstaterade att stora mängder vatten hade forsat in på bildäck när bogvisiret brutits upp och rampen innanför givit vika. Om det berodde på ett konstruktionsfel, dåligt underhåll eller om besättningen slarvat och pressat fartyget för hårt kunde man inte veta än.

I april 1995, efter en teknisk analys, slog man dock fast att bogvisirets lås och fästen varit för klena. Vågorna var våldsamma och Estonia höll hög fart, men främst var det ett konstruktionsfel. Låsen pallade inte trycket och knäcktes.

Utredarna pekade inte bara finger mot Mayer Werft, det tyska varvet som byggt Estonia, utan mot hela systemet. Klassningssällskap och myndigheter hade sett mellan fingrarna och låtit snålheten och vinstintresset gå före säkerheten.

Klara besked kan tyckas. Men viktiga pusselbitar saknades alltjämt. Som det exakta olycksförloppet, och befälens agerande.

Allt det där skulle man ge besked om i slutrapporten, som enligt planen skulle läggas fram innan årsdagen av olyckan, alltså i september 1995.

Så blev det inte. 

Fingerpekande åt alla håll

Slutrapporten dröjde. Inte förrän i december 1997, alltså drygt tre år efter Estonias förlisning, var den klar. Utredningsarbetet kantades dessutom av interna bråk, flera avhopp, avsked och oenigheter om detaljer. Och JAIC gick till slut under öknamnet ”en havererad kommission”.

Sommaren 1996 avgick till exempel den estniske ordföranden Andi Meister sedan han anklagat svenskarna för att ha censurerat dykfilmen från kommandobryggan och för att undanhålla information. Å andra sidan hade Meister, som var Estlands kommunikationsminister och därmed ansvarig för sjösäkerheten, anklagats för jäv. Och eftersom den estniska staten var delägare till Estonia sågs han också som rederiets man. Även de andra estniska ledamöterna hade kopplingar till rederiet. De skulle alltså undersöka haveriet av ett fartyg som de på olika sätt haft ansvar för. Och risken fanns förstås att de lät egenintresset styra.

Det menade i alla fall skeppsbyggarna på Mayer Werft, som försökte två sina händer genom att peka på bristande underhåll och slarviga reparationer. Man lade alltså skulden på rederiet och på myndigheterna.

Till en början, vill säga. För snart skulle Mayervarvets utredare Werner Hummel leverera mer obskyra förklaringar.

Privatspanarna gjorde entré

JAIC:s slutsatser underkändes också av skeppsbyggnadsingenjören Anders Björkman, som ansåg att den officiella versionen stämde dåligt med olycksförloppet. Om vatten trängt in på bildäck skulle färjan visserligen ha kantrat, men inte sjunkit så snabbt, tänkte han. I augusti 1996 skrev han på Dagens Nyheters debattsida att Estonia måste ha sprungit läck under bildäck, längre ner i båten. ”Alla fakta tyder på att vatten måste ha trängt in i fartyget under vattenlinjen, varpå slagsidan uppstod och bogvisiret slets loss”, skrev han.

Utredarna var kallsinniga. ”Jag har varken tid eller lust att hålla på och älta ointelligenta resonemang”, sa kommissionsmedlemmen Bengt Schager till TT. Vilket bara stärkte Björkmans övertygelse att kommissionen inte brydde sig om fakta. Och när slutrapporten släpptes kallade han den en ”skandalös förfalskning”.

Haverikommissionens senfärdighet och interna bråk skapade ett informationsglapp där allsköns konspirationsteorier fick fritt spelrum.

Björkman var för sin del övertygad om att det fanns ett hål i skrovet, och i en bok som släpptes i januari 1998 spekulerade han också kring vad som kan ha orsakat det: en exploderande bränsletank, en bomb apterad av ryska agenter, alternativt en atomubåt som rammat eller torpederat Estonia.

Han var inte ensam. Vid det laget var många alternativa förklaringar i svang. Haverikommissionens senfärdighet och interna bråk skapade ett informationsglapp där allsköns konspirationsteorier fick fritt spelrum.

Det påstods att kaptenen hade skjutits i huvudet innan förlisningen, att saknade besättningsmän överlevt men kidnappats.

Många rykten startade i Estland och Tyskland, ofta i etablerade medier. Det påstods att kaptenen hade skjutits i huvudet innan förlisningen, att saknade besättningsmän överlevt men kidnappats, att en man i vinröd kavaj och en attachéväska fastkedjad vid armen rört sig ledigt bland befälen.

Bland mycket annat.

Felixrapportens dunkla ursprung

Men den första spridda konspirationsteorin lanserades faktiskt av en grupp tidigare KGB-agenter i den så kallade Felixrapporten, som troligen skrevs våren 1995. De hävdade att den estniska maffian utnyttjade Estonia för smuggling, och att såväl knark som 40 ton av metallen kobolt hade transporterats i två långtradare under olycksnatten. Men sedan maffian förvarnats om att den svenska tullen förberedde en razzia hade man tvingat kapten att öppna bogporten så att lastbilarna kunde dumpas i havet – varpå bogvisiret brutits loss och Estonia gått under.

När Werner Hummel på Mayer Werft läste Felixrapporten avfärdade han den först  som ogrundad och osannolik. Men efter en tids grunnande tog han ändå till sig och utvecklade teorin: smugglingen involverade inte bara maffian utan estniska toppmilitärer, enligt Hummel. Något han snart gick ut med i tyska medier.

Teorin fastnade, och muterade. Snart spreds det olika varianter, som alla handlade om att Estonia haft en hemlig last.

Den svenske sjösäkerhetsdirektören Johan Franson sa till Dagens Nyheter att teorin föll på sin egen orimlighet eftersom bildäcket var fullt och det stod personbilar i fören. Hur kunde man då köra en hel långtradare i havet? Och tullen i Sverige, den hade aldrig planerat någon razzia. Kobolt kunde dessutom importeras lagligt.

Men teorin fastnade, och muterade. Snart spreds det olika varianter, som alla handlade om att Estonia haft en hemlig last, och att katastrofen inte var en olycka utan någon form av sabotage eller attentat.

”Jag fick en känsla”

En av de mer uppseendeväckande berättelserna kom från en viss Hannelore Marek, en påstådd Stasi-agent och generalöverste i ryska GRU. Hon trodde sig veta att USA smugglat vapen på Estonia den där natten, ryska vapen som amerikanerna ville lägga vantarna på. Men GRU hade tydligen fått nys om transporten och låtit den libyska säkerhetstjänsten spränga fartyget.

Hur trovärdig var Marek? I Tyskland sågs hon som en psykiskt sjuk mytoman som ofta erbjöd en hemkokt förklaring till spektakulära händelser. Som Palmemordet, där hon hävdat att KGB varit inblandat.

Hon blev allt mer övertygad om att Estonia egentligen hade sprängts, och att bevisen fanns på havets botten.

En som däremot satte sin tilltro till Marek var den tyska journalisten Jutta Rabe, som gjorde flera reportage om Estonia för Der Spiegels tevekanal Spiegel TV. ”Jag fick en känsla av att det pågick en mörkläggning. Jag hade aldrig bevakat en olycka där människor varit tvungna att dölja så mycket”, sa hon några år senare till Dagens Nyheter.

Rabe talade med anonyma källor, tog lösa rykten på allvar och lade pusselbit till pusselbit i jakten på en större bild. Hon blev allt mer övertygad om att Estonia egentligen hade sprängts, och att bevisen fanns på havets botten.

Vi återkommer till Rabe. Och till andra journalister. För medierna har spelat en viktig roll i Estoniadramat.

Men för att konspirationsteorier ska få fäste i bredare lager krävs något mer än bara informationsglapp och spekulationsiver. Det krävs misstro.

Misstrons bördiga mylla

”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar för att bärga de omkomna”, sa den avgående statsministern Carl Bildt (M) på en presskonferens i Åbo den 28 september 1994. Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson (S) talade om att hela fartyget borde bärgas. Men löftena begravdes snart i analysgrupper och etiska kommittéer, och någon bärgning blev det aldrig, av vare sig kroppar eller vrak.

I december 1994 beslutade regeringen att Estonia skulle bli kvar i havet, att haveriplatsen skulle beläggas med gravfrid, att dykningar skulle förbjudas och att vraket dessutom skulle täckas med grus och betong.

Ju mer tondöv regeringen framstod, desto mer växte misstanken att det fanns dolda motiv bakom schabblet.

Många anhöriga välkomnade beskedet. För andra blev det en katastrof efter katastrofen. De upplevde att politikerna inte hade lyssnat, och inte frågat. Och ju mer tondöv regeringen framstod, desto mer växte misstanken att det fanns dolda motiv bakom schabblet. När Göran Perssons regering till slut drog i nödbromsen och stoppade övertäckningen var det egentligen redan för sent.

På tvåårsdagen av förlisningen intervjuades polisen Örjan Norlin av TT. Han hade förlorat sin fru när Estonia sjönk, och upplevde att makthavarna hade svikit honom. Förtroendet för staten och politikerna hade rämnat och ersatts av misstänksamhet. 

”Hela vägen fram till nu är det ett mischmasch av beslut och åtgärder som gör att det inte går att komma ifrån tankarna på att någon försöker dölja något, det kan inte bara vara klantighet”, sa han till journalisterna.

En åsikt han delade med allt fler.

Den växande misstron – mot utredarna, myndigheterna och politikerna – blev en bördig mylla där konspirationsteorierna slog rot och frodades. 

Där grodde också Henning Wittes konspirationstro.

Vävdes ihop till gobeläng

Witte var en tysk-svensk jurist som städslats av DIS, en av de internationella anhöriggrupperna, för att driva en skadeståndsprocess mot det tyska Mayervarvet och mot det franska klassningssällskapet Bureau Veritas som godkänt Estonia. Men efter ett par år riktade han istället udden mot haverikommissionen och svenska staten, och krävde nya dykningar. 

”Vi misstänker att regeringen gömmer en skandal på Estonias bildäck och därför inte tillåter någon att dyka ned. Därmed kommer det alltid att finnas utrymme för rykten och spekulationer, och sanningen kommer inte att komma fram”, sa Witte till pressen våren 1997.

Han slog sig i slang med Werner Hummel och Jutta Rabe, tog intryck av deras teorier, och blev genom den mediala exponeringen själv kontaktad av udda figurer som hade ett och annat att berätta. Och snart vävde Witte ihop trådarna till en gobeläng där USA, med hjälp av Estlands och Sveriges militärledning, hade smugglat vapen på Estonia, och där ryssarna hade sänkt fartyget med en ubåt eller en bomb. Ett ”iskallt massmord”, följt av en ”mästerligt” genomförd mörkläggning. Enligt Witte var nämligen allt som för den mer godtrogne framstod som misstag och inkompetens ett resultat av en medveten plan, en hemlig agenda, en stor konspiration.

Han hade kickats av anhöriggruppen, vilket han förklarade med att styrelsen infiltrerats av den svenska militära underrättelsetjänsten Must.

Han hade också kickats av anhöriggruppen, vilket han förklarade med att styrelsen infiltrerats av den svenska militära underrättelsetjänsten Must. Han ansåg sig ha blivit utsatt för ”elektronisk terror” och organiserad smutskastning i svenska medier, som även de kontrollerades av Must, och Styrelsen för psykologiskt försvar. Ja, enligt Witte ingick även media i mörkläggningskampanjen.

Ändå fick han och andra konspirationsteoretiker draghjälp av svenska medier. Inte minst av TV3:s Efterlyst, där Witte spelade huvudrollen i ett program om Estonia i mars 1997. Och – kanske något oväntat – av Finanstidningen, vars reporter Knut Carlqvist skrev en rad artiklar på temat och sedan en bok där han målade upp olyckan som en dunkel komplott. Men också av SVT:s Lars Borgnäs, som sådde tvivel kring haverikommissionens slutsatser i Striptease 1997 och sedan lät tvivlet växa till ett grundantagande om systematisk mörkläggning av sanningen.

Huvudspåret var klart

Vid millennieskiftet, drygt fem år efter katastrofen, hade en tongivande konspirationsberättelse tagit form: att USA med hjälp av den estniska och svenska militären smugglade ryska vapen och radioaktiva ämnen på Estonia, att fartyget sprängdes eller rammades av ryssar som ville stoppa smugglingen, och att alltihop mörkades av den svenska, finska och estniska staten, och av medierna. Förmodligen under tryck från USA och Nato. Vilket i stora drag är vad konspirationsteorierna om Estonia fortfarande handlar om. De som grävde vidare i fallet kanske lade till eller drog ifrån en eller annan detalj, men huvudspåret var klart.

Problemet var bevisläget. Bristen på handfasta belägg. Istället staplades ”ostyrkta indicier” till en ”retoriskt övertygande massa”, som Mattias Göransson och Fredrik Fahlman beskriver det i en lång granskning i Filter (23/11 2020).

Men visst har man sökt med ljus och lykta. Inte minst i Östersjön.

År 2000 bröt Jutta Rabe och amerikanen Gregg Bemis gravfriden och gjorde nya dykningar vid Estonia. Man fann inget hål, dock en urgröpning i sanden som kunde tyda på ett. De skar också loss bitar från skrovet med skärbrännare, och initiala undersökningar talade till Rabes begeistring om spår av en explosion. När Der Spiegel beställde en mer grundlig analys visade det sig dock handla om spår efter blästring med stålkulor. En envis Rabe tog likväl fallet till tysk domstol. Men förundersökningen lades ner i brist på bevis.

Något slags bevis lyckades däremot Lars Borgnäs gräva fram 2004. I Uppdrag granskning kunde han avslöja att det hade smugglats militärt materiel på Estonia. Regeringen tillsatte en utredning som konstaterade att försvarets underrättelsetjänst mycket riktigt hade transporterat sovjetisk kommunikationsutrustning vid två tillfällen, den 14 och 20 september. Uppseendeväckande, absolut, men det handlade inte om vapen, och inget fanns ombord under olycksnatten.

Myndigheterna hade just erkänt att Estonia utnyttjats för ljusskygga syften.  

Vilket konspirationsteoretikerna förstås inte trodde på. Tvärtom fick de vatten på sin kvarn. Myndigheterna hade just erkänt att Estonia utnyttjats för ljusskygga syften.  Werner Hummel konstaterade att myndigheterna ”gjorde allt för att förhindra att allmänheten fick veta vad som fanns på bildäck”, medan Jutta Rabe bara styrktes i sin tro att ryssarna hade sprängt Estonia. Och hur kunde dylika misstankar avskrivas utan en grundlig undersökning av vraket?

Fyndet som skulle förändra allt

Tjugo år efter Rabes och Bemis dykexpedition bestämde sig journalisten Henrik Evertsson för att göra ett nytt försök. Och han fann vad han letade efter. Fyndet som skulle förändra allt: ett hål i fartygets styrbordssida.

Evertsson vägde en explosion mot en ubåtskollision och landade i det senare. Hålet buktar nämligen inåt, som om Estonia rammats. Att hålet skulle ha uppstått när fartyget slog i botten viftades däremot undan. En förvriden illustration av sedimenten fick fungera som bevis på att vraket ligger i tjock lera.

I själva verket vilar Estonia på fast berggrund, och hålet slogs sannolikt upp när fartyget träffade botten, inte innan.

I själva verket vilar Estonia på fast berggrund, och hålet slogs sannolikt upp när fartyget träffade botten, inte innan. Åtminstone enligt de officiella dykningar och analyser som gjorts i spåren av Evertssons ”fynd” – ett fynd som dessutom visade sig vara två. För det finns ännu ett hål i skrovet, en lång spricka, som Evertsson av taktiska skäl valde att utelämna från sin berättelse.

Ingenting tyder med andra ord på en explosion eller kollision. Vilket dock inte lär stilla spekulationshungern. För även de nya dykningarna och utredningarna kan ju ses som en del av mörkläggningen. Allt kan ha manipulerats, allt kan vara lögn. En konspirationsteori kan därmed aldrig motbevisas.

Även om svaren blir tydligare kommer alltså frågetecknen bestå. Katastrofen lär förbli en gåta för den som misstror makten, som vill ha en meningsfull förklaring på traumatiska händelser, som ser mönster och avsikter i det slumpartade och söker lämpliga syndabockar att skuldbelägga.

Kanske känns också konspirationen och mörkläggningen som en betydligt bättre story än en simpel olycka orsakad av försummelser.

Vad är väl en felbyggd bogport mot en rysk ubåt?