BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

2017 var året då hashtaggarna förändrade vår värld. Från #ungisverige till #jagärhär till #metoo. De miljoner kvinnor som under hashtaggen #metoo bröt tystnaden och berättade om sexuella trakasserier, kränkningar och övergrepp utnämndes till ”Årets person” av Time magazine.

2017 var också året då Limhamns kyrka otippat blev vårt favoritkonto på Twitter, då Mark Ruffalo råkar livesända visningen av Thor Ragnarrök på sin Twitter, och vi började förstå att från och med nu kommer vår dag vara uppdelad efter våra två olika blodtrycksnivåer – en före och en efter att Donald Trump vaknar och börjar twittra.

Under sommaren diskuterade vi övergrepp på festivaler. Något som enligt många kvinnor förekommit i årtionden och enligt många män är ett Helt Nytt Fenomen.

Samma män som även tycks vilja koppla övergrepp till förövarens etnicitet, förutom när det visade sig att de senast dömda för gruppvåldtäkt på en festival har svenska namn och bakgrund, då blev etnicitet plötsligt ”oviktigt”.

Det var också året då förundersökningen mot Julian Assange lades ned. Vilket förhoppningsvis lösgör tid från Assanges supportrar så att de nu kan ta itu med den kultur som ledde till att de kvinnor som sju år tidigare anklagat honom utsattes för det mest misogyna hatdrev Internet skådat, förutom möjligen Gamergate.

2017 kom terrorismen oss smärtsamt nära. Och vi lärde oss hur olika människor reagerar vid nationella kriser. Vissa reagerar med att öppna sina dörrar för främlingar och ordna kärleksmanifestationer mot hat. Andra ägnar sig åt att piska upp en hatstämning eller skapa så mycket rädsla som möjligt i ett av världens tryggaste länder.

En timme efter attacken i Stockholm och innan någon visste vem som låg bakom postade Joakim Lamotte en video där han skrek in i kameran om IS-krigare och, eh, Göteborgsteaterns pjäs ”Jihadisten”, i vad som måste vara världens sämsta reklam för ”oberoende journalistik.”

Katerina Janouch, som vid detta tillfälle hade uppdrag att göra kvinnor mer trygga på finlandsfärjor, utropade: ”Många av dem som kom till Sverige i flyktingströmmen 2015 har inte rätt att stanna. Hur många av dem är tickande bomber, redo att begå terror i vårt land?” Vilket är en bra fråga att ställa om man vill öka folks rädsla utan att samtidigt behöva avkrävas ett faktiskt svar. Eller ansvar.

Vi lärde oss mer än vi ville om olika sätt att bemöta hat under 2017. I London körde tre män med flit in i gående på London Bridge. Sju människor dog och ofattbara 48 skadades i terrorattacken. Två veckor senare körde en bil in i en folksamling utanför en moské i Finsbury Park, i vad som misstänkes vara en hämnd för London Bridge-attacken.

En människa dog och 11 skadades. Samtidigt som ”Sverigevänner” och högerpopulister i Sverige glatt hånade människor som bemöter terror med manifestationen mot hat, skyddades bilens förare av imamen och en grupp moskébesökare som var rädda att den arga folksamlingen skulle skada honom. Med sina kroppar skyddade de gärningsmannen tills polisen kom.

Eftersom Sverigevänner och högerpopulister inte förstår det som är uppenbart för moskébesökarna och de allra flesta andra, att hat bara föder mer hat. Och våld föder mer våld.

2017 var ett lärdomens år. För vissa mer än andra.
Det är januari 2017. En man går in på en bar. Mannen är Harvey Weinstein. Mannen är ”kulturprofilen”. Mannen är ”TV 4-profilen” och ”mediaprofilen” och ”teaterprofilen”. Mannen tänker att det inte finns någon anledning att tro att det här året blir annorlunda än förra året.