Den 15 februari var det ännu inte krig och det fanns en förhoppning om att det inte var för sent. Vad visste vi då? Varför gick så många ut på gatorna, redan innan kriget bröt ut?
Den här artikeln kommer från Fria tidningen
Kort efter terrorattacken den 11 september 2001 hade Bushadministrationen förklarat krig mot terrorismen. Den 7 oktober började USA och Storbritannien bomba Afghanistan i jakten på bin Ladin. I sitt State of the union-tal i januari 2002 kallade Bush Irak för en av ”ondskans axelmakter”. Försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz hade velat se en omedelbar attack mot Irak redan efter 11 september-attacken. Men det krävdes bevis.
Underrättelseorganen började arbeta. De såg tecken på att Hussein hade tillgång till kärnvapen och kopplingar till al-Qaida. Men felaktiga, selektiva och missvisande fakta kom att påverka politiken och opinionen. Ett exempel är Office of special plans inom Pentagon som försökte få politikerna att tvivla på underrättelser från CIA för att ge hökarna stöd i krigslinjen.
Saddam Hussein spelade också ett högt spel och lät påskina att han hade kärnvapen, förmodligen för att han trodde att det skulle göra en attack otänkbar.
I oktober 2002 fattade den amerikanska kongressen beslut om att tillåta ett militärt angrepp bland annat då medlemmar i al-Qaida antogs finnas i Irak. Resolutionen talade om att Irak ”aktivt söker kärnvapenkapacitet”; såg ”en vilja att använda massförstörelsevapen” och ville värna om en förtryckt lokalbefolkning.
Majoriteten inom FN:s säkerhetsråd ville fortsätta inspektionerna, både Frankrike och Ryssland var emot krig. Men den 20 mars invaderade ändå USA-koalitionen Irak från Kuwait med 148 000 amerikaner, 45 000 britter, 2 000 australier och 194 polska soldater. Bagdad föll 20 dagar senare och redan den 1 maj meddelade Bush att kriget var över.
Så vad vet vi i dag?
• Den preventiva krigföringen från Afghanistan fortsatte i Irak. Angriparna agerade i strid med folkrätten; Irak hade inte anfallit USA. Kriget skedde utan FN-mandat och grundades på indicier.
• FN:s vapeninspektör Hans Blix hittade aldrig några massförstörelsevapen. Underrättelsetjänsterna hade fel i så gott som alla bedömningar kring detta, konstaterade Irakkommissionen 2005. Man hittade heller aldrig någon koppling mellan Saddam Hussein och al-Qaida.
• Mellan 180 000 och 202 000 har dött sedan kriget fram till idag, de allra flesta civila, enligt Iraq body count. Iraq war logs – data från den amerikanska militären som släpptes av Wikileaks 2010 – räknar med ytterligare runt 15 000 okända civila offer.
• 1,6 miljoner människor flydde till grannländerna Syrien och Jordanien åren efter kriget. Nästan lika många, 1,3 miljoner, blev internflyktingar. Över halva den kristna minoriteten har tvingats fly. Många flydde till bland annat Sverige, som har beviljat uppehållstillstånd till 31 360 irakier åren 2003–2014. Men antalet asylsökande irakier var totalt 51 450 personer under perioden – vi har sagt nej till 39 procent av de skyddssökande. (Många kom 2006–2007. Efter avrättningen av Saddam Hussein blossade gamla konflikter upp och Bush satte in en ny offensiv med 30 000 soldater i mars 2007.)
• Våldsdåd och attentat inträffar fortfarande dagligen, 15 år efteråt. UD avråder från alla resor till Bagdad-provinsen och en rad andra provinser.
• Både FN och amerikansk underrättelsetjänst har sagt att kriget stärkte terrorismen och al-Qaida. Det var just så kallade al-Qaida i Irak som tog namnet Islamiska staten 2006, terrorgruppen som sedan fått näring ur och utvecklats av inbördeskrigets Syrien och det maktvakuum som uppstod när USA lämnade Irak 2011.
• Nu har säkerhetsstyrkor tagit tillbaka kontrollen i Irak, men IS har fortfarande närvaro. Efter att IS intog Irak 2014 har en ny humantiär katastrof tornat upp sig. Omkring tre miljoner är på flykt inom landet trots att IS officiellt besegrats.
Irakkriget bjuder på otaliga exempel på krigspropaganda och hur allmänheten kan duperas. Upprepningen av ordet ”massförstörelsevapen” är bara ett exempel. Det lär oss att dagens fake news inte är ett nytt fenomen. Motivet för kriget ändrades vartefter. Den påstådda demokratiseringen kom snart att betonas mer än al-Qaida och dolda vapen.
Det lär oss också att glömskan ofta segrar. Officiellt slutade kriget redan den 1 maj 2003. Vem pratar om Irak idag? Några kanske kommer ihåg tortyren och förnedringen av krigsfångar i Abu Ghraib och Guantanamo. Hur många minns att USA angrep Falluja två gånger 2004 och använde vit fosfor mot civilbefolkningen?
Saddam Hussein må ha fått vad han förtjänade. Men George W. Bush, Tony Blair, Paul Wolfowitz, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Condoleezza Rice, George Tenet med flera går fria och gör karriär på nya områden. Wolfowitz blev chef för Världsbanken, politikerna har gett ut memoarböcker och Blair blev bland annat rådgivare åt banken JPMorgan Chase.
Vem ansvarar för konsekvenserna av ett krig, långt efter att trupperna dragits tillbaka? Det har inte saknats krav på att utreda krigsbrott och ställa ansvariga inför Internationella brottmålsdomstolen. Men fredsrörelsen har ebbat ut sedan länge. Bush tvättar sitt rykte genom att måla porträtt av krigsveteraner och Blair har donerat alla intäkter från sina memoarer till veteranföreningen The Royal British Legion.
