När britterna i juni 2016 skulle rösta om de ville kvar i EU eller lämna var Sunderland det första distriktet som slog fast sitt stöd till att lämna. Röstsiffrorna blev 62 procent för Brexit och 38 procent för att vara kvar.
Sunderland blev i och med det Englands främsta Brexit-stad.
”De föraktar oss”
Idag är Sunderlands stolthet broarna över floden Wear, fotbollsstadion Stadium of Light och universitetet. Men störst är stoltheten över historien.
Ian Anderson är 67 år och passionerad Brexit-anhängare. Han är Labour, brittisk socialdemokrat, in i benmärgen, hela hans släkt har alltid varit Labour.
– Det var vi som skapade London och hela det här landet. Båtarna vi byggde tog kolet vi brutit och stålet vi härdat till London. Men nu vill London bli av med oss, på alla sätt visar de i södern hur de föraktar oss och vill sälja vårt land till Bryssel och EU.
– De säger att det blir en ekonomisk katastrof om vi lämnar EU. Struntprat säger jag, det blir kanske en ekonomisk nedgång men vi har varit med om betydligt värre förut och kommit tillbaka. Vi är en sjöfarande nation och vi kan än en gång bli vågornas kungar. De kan inte hålla oss nere.
Ian Anderson var tidigare i den brittiska flottan, sedan arbetade han i handelsflottan innan han gick i land och blev chaufför:
– Jag har arbetat i hela mitt liv medan våra politiker i London inte har jobbat en dag. Det gäller Labour också, där samlas champagnesocialister som bara tänker på att berika sig själva.
Nissan kan flytta
När Sunderland idag går till val är alla säkra på att Brexit-partiet blir det största partiet, Labour och de konservativa väntas förlora stort medan det Gröna partiet väntas gå fram ordentligt.
Men många jag talar med säger att de börjar tveka till om det verkligen är bra att lämna EU. Den överlägset största arbetsgivaren är Nissan där bilar för den europeiska marknaden sätts samman. Nissan anställer direkt 7 000 Sunderlandbor och ytterligare 40 000 arbetar i företag som är beroende av Nissan.
Nu finns det en uppenbar risk att Nissan drar sig ur Sunderland eftersom logistikkedjorna med import av delar och export av bilar kan slås sönder av att Storbritannien lämnar EU. Redan har Nissan bestämt sig för att deras nya satsning X-Trail inte ska produceras i Sunderland trots att det tidigare har varit bestämt.
Roger Stanton är en av de som är oroliga, han bor i förorten Washington där Nissanfabriken ligger och han arbetar med catering av mat:
– Varje natt har jag en klump i magen och har svårt att sova. Hur ska vi klara oss om Nissan försvinner? Min fru arbetar dessutom på en kemtvätt här och min dotter på ett café, kommer någon av oss att ha ett jobb om Nissan lämnar?
Farage har startat nytt
Nigel Farage är en högerpopulistisk politiker som grundade det invandrarfientliga partiet Ukip som har som sin främsta programpunkt att Storbritannien måste lämna EU. Efter internt bråk inom Ukip lämnade han och har istället bildat partiet Brexit som ställer upp i EU-valet.
Farage är mycket populär hos många i Sunderland och för ett par helger sedan kampanjande han i staden inför EU-valet. Inför tusentals jublande sunderlandare höll han brandtal om att det inte fanns några verkliga problem med att lämna EU utan bara fördelar:
– De säger till er att Nissan kommer att lämna Sunderland om vi lämnar EU. Skitsnack, säger jag. De skulle säkert lagt ner fabriken förr eller senare hursomhelst och då kommer något annat istället. Så har det alltid varit. Vi ska se till att det finns jobb här till de som vill jobba, slog Nigel Farage fast.
– Dessutom kommer de nya jobben att gå till verkliga engelsmän och inte alla turkar och andra som regeringen vill importera. Lämnar vi EU så har vi många miljarder pund att satsa, pengar som idag går till byråkraterna i Bryssel.
”Klyfta mellan unga och gamla”
På Sunderlands universitet har de flesta en helt annan bild av både Brexit och Sunderland. Peter Rushton är professor i sociala studier och har studerat Brexit i Sunderland och dess konsekvenser.
– Det har skapat en enorm klyfta mellan unga och gamla i samhället. De unga ser EU som en chans att utvecklas, att kunna resa och utbilda sig, nästan alla är för att vara kvar i EU. De gamla däremot tänker på sin pension, som de ser som garanterad, och ser landets stolta historia. Nostalgin breder ut sig, monument över världskrigens offer reses och nya minnesmärken byggs upp för att hedra arbetare som dött i gruvkatastrofer, säger Peter Rushton.
– Men vad som inte tas upp är områdets politiska historia. Här i Sunderland har de konservativa sällan varit starka, utan istället har det handlat om fascistiska rörelser. Enoch Powell var stark här liksom Brittish National party. Men när Thatcher kom till makten fick hon de högerpopulistiska rösterna.
Peter Rushton menar att upproret mot EU egentligen handlar om ett uppror mot London, södra England och de nyliberala nedskärningarna:
– Men genom ett skickligt arbete har konservativa strateger, högerpopulistiska grupper och vissa finansiellt starka individer lyckats kanalisera allt missnöje till EU. Och det är de unga som drabbas.
Studenter vill stanna i EU
Sunderlands universitet är stort, cirka 20 000 inskrivna och högt rankat. När jag går omkring på universitetsområdet pratar jag med en lång rad rad studenter, praktiskt taget alla är för att vara kvar i EU. Men det finns en skillnad mellan olika studenter beroende på vad de studerar.
Sarah och Ashlee läser en praktisk kurs om hälsovård och socialt arbete, de vill bägge vara kvar i EU, men ingen av dem kommer att rösta:
– Jag röstar aldrig, min röst har ingen som helst betydelse. Ingen bryr sig om vad jag tycker, men jag vill vara kvar i EU för jag vill gärna flytta härifrån, berättar Sarah.
– Jag vill också vara kvar i EU, säger Ashlee, men jag kan för lite för att diskutera frågan.
Brexit-anhängaren Ian Anderson tycker egentligen inte att de unga ska få rösta om EU:
– De har inte varit med att bygga upp det här landet, de har bara bjudits in i ett samhälle som fungerar och som många kämpar i krig och med hårt arbete för att det ska finnas. De unga bryr sig bara om att åka på semesterresor till solen så billigt som möjligt, att få studera på tjusiga utländska universitet och att få köpa billiga iPhones. De är bara bortskämda.
Becky skriver på kandidatuppsats om kvinnors rättigheter. För henne är det självklart att det borde bli en ny folkomröstning om EU-medlemskapet:
– Vi är många unga som inte fått välja och det handlar ju om oss unga. Det är vi som får lida för de gamla gubbarnas unkna beslut som grundar sig på att de anser sig mer värda än några andra människor i världen.
Jag träffar bara en student på universitetet som vill lämna EU:
– Jag vill ha Brexit, det är bäst för alla. Hela min familj och nästan hela Gateshead som jag kommer ifrån är för Brexit, säger Ayla som läser biomedicensk vetenskap.
– Men jag litar inte på politikerna, hoppas verkligen de inte kommer att dribbla bort folkröstningen och bestämma om en ny.
EU har en stor betydelse för universitetet i Sunderland.
– Över hälften av byggnaderna här på universitetet, som är ganska nytt, är bekostade av EU, berättar Peter Rushton. En stor del av forskningen bedrivs med hjälp av pengar från EU.
Labour har tappat
En konsekvens av beslutet att lämna EU är att många brexiters söker efter en ny identitet, en engelsk identitet istället för att brittisk. Man vill inte ha med skottar, walesare, irländare, polacker, tyskar eller slovaker att göra. Det har skapats en ny form av rasism som också vänder sig mot vita européer som inte är engelska.
När jag går genom Sunderlands gator slås jag av alla stängda och igenbommade butikslokaler, krisen känns i luften och syns väldigt tydligt: Det handlar om en fattig stad. I Sunderland ligger bostadsområdena nära staden centrum, många är välbehållna med välskötta små trädgårdar men efter stund kommer jag att tänka på att det inte syns några brittiska flaggor, Union Jack är sällsynt på flaggstängerna.
– Jag har själv förvånats av detta, berättar Peter Rushton. Det vimlar av flaggor, men det är den engelska flaggan, arméflaggor och fotbollsklubbens flaggor som är hissade. Jag ser det som en del i sökandet efter en engelsk identitet. En identitet som inte innefattar imperiets människor och inte heller kelter – alltså skottar, walesare och irländare.
Brexitfrågan skär genom hela samhället, ingen är oberörd av den. Motsättningarna blir allt hårdare och de skapar en ny politisk verklighet.
Graeme Miller är förtroendevald för Labour och ansvarig för partiets lokala manifest:
– Det har drabbat både mitt parti och min familj mycket hårt. Min dotter blev så chockad av valresultatet att hon vägrade bo kvar i Sunderland. Labour förlorade stort i lokalvalen för ett par veckor sedan. Brexit ligger som våt filt över allt.
Graeme Miller vill ändå inte ha en ny folkomröstning om EU, trots att han själv röstade för att vara kvar i EU:
– Det vore förödande för tilltron på politiken och demokratin. Vi har haft en folkomröstning som gav resultatet att vi ska lämna EU, folket har talat och det måste vi rätta oss efter. Vem skulle ha förtroende för mig om jag agerade för en ny folkomröstning, jag som dessutom röstade för att vara kvar?
– Jag ser hellre att vi går ur och sedan har en ny folkomröstning några år senare. Då kan vi se hur det gått och jag är övertygad om att vi skulle få komma tillbaka om vi ville, säger Graeme Miller.
Frågan dominerar politiken
Robert Miller är områdesansvarig för de konservativa. I ett mejl skriver han att han gärna talar med mig om sitt parti i Sunderland, men kan dessvärre inte uttala sig om Brexit och EU ”eftersom det är en nationell fråga”.
Men när jag pratar med honom talar han gärna om Brexit och det visar sig att han har samma syn som Graeme Miller:
– Jag röstade själv för att stanna kvar i EU, men när folkomröstningen visade att de flesta ville lämna så måste det genomföras. Det är mycket farligt för demokratin och hela det politiska systemet om vi inte genomför Brexit. Den här frågan dominerar allt politiskt liv på ett sätt som jag aldrig sett tidigare.
– För vårt parti gav lokalvalen det sämsta resultat som vi varit med om, vi drev en rad frågor men ingen hade någon betydelse i förhållande till EU-frågan.
De övriga valfrågorna från de konservativa handlade om att Sunderland skulle under deras styre återhämta sig ekonomiskt och att Sunderland, liksom andra städer, skulle omformas till en vibrerande ort. Dessutom skulle demokratin kunna öka genom att Labour slogs tillbaka efter 46 år vid makten i staden.
Det tredje kravet var mer populistiskt och Robert Miller hade hoppats att det skulle ge resultat:
– Vi vill ha en regel att alla förtroendevalda skulle granskas och att deras polisregister skulle blir offentliga. Vi ska granska förtroendevalda på samma sätt som vi granskar andra.
Utspelat gav dock inga röster.
”Valkampanjen var en katastrof”
Trots Labours tillbakagång i de lokala valen är Sunderland fortfarande en stad styrd av partiet. Efter valet har Labour ledare för 51 lokala councils av totalt ett 70-tal. Men från att tidigare varit utestängda har nu nya partier kommit in i de kommunala ledningarna i staden. Liberaldemokraterna har fått åtta förtroendevalda, främlingsfientliga Ukip har fått tre liksom det Gröna partiet.
Jonathan Elmer är samordnare för Gröna partiet i området. Han är optimist inför EU-valet och vill gärna ha en ny folkomröstning om EU-medlemskapet:
– Vi går framåt och folk förstår mer och mer att vi måste vara med i EU inte bara av ekonomiska skäl utan framför allt för miljön och för att stoppa klimatförändringarna. Enligt opinionsundersökningarna inför EU-valet har vi elva procent nu och är lika stora det de konservativa.
Gröna partiet ställer upp med tre kandidater till EU-parlamentet och hoppas att åtminstone få en vald. Men man är också ett av de partier som driver hårdast kampanj för att Storbritannien ska vara kvar i EU:
– Valkampanjen för Brexit var en katastrof. Den bestod av en rad uppenbara lögner och var skapad för att få stöd av vita äldre män. Hela kampanjen styrdes av Robert Murdoch och tidningen The Sun, Daily Mail och andra kapitalister som ville få skattelättnader om vi lämnade EU. Putin lämnade stöd till Ukip, Brexit-miljonären Aaron Banks fick ryska aktier av staten som han sedan sålde och använde pengarna till att finansiera kampanjerna som ledde till Brexit.
– Jag forskar inom ekologi och vet hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans – något som allt fler engelsmän också inser.
Jonathan Elmer menar att Labour är en stor del av problemet, lokalt fattar partiet beslut som är mycket skadliga för miljön och klimatet:
– Labour sätter alltid jobb före allt annat. Det lokala Labour-styret i Cumbria har beslutat att öppna en ny kolgruva för att säkra ett par hundra jobb. Även Labour i Newcastle vill låta öppna nya kolgruvor.
– Tories behärskas helt av lobbyister och Labour vågar inte använda den makt som partiet har.
Lokalpatriotism runt fotbollen
Magreth och Beverly jobbar på ett café i Sunderland. De tänker bägge rösta på Gröna partiet eller möjligen Liberaldemokraterna:
– Jag vill stanna i EU, det är bättre före de unga. Vi måste tänka på barnbarnen, vilken värld vill vi lämna till dem, frågar Margreth.
– Vi måste göra något både politiskt och som privatpersoner, vi måste sluta med plast och det räcker inte om bara England gör det, hela Europa måste vara med, säger Beverly.
Torsdagen den 16 maj var det fullt på alla pubar i Sunderland, den viktigaste sammanhållande faktorn i staden – fotbollslaget – spelade kvalmatch för att försöka ta sig upp till den engelska division två, Championship. Det som händer Black Cats, som laget kallas, betyder oerhört mycket för Sunderland.
För tre år sedan, 2016, samtidigt som folkomröstningen, lyckades man med nöd och näppe hålla sig kvar i Premier league, men året efter var det kört – Sunderland åkte ut efter många år i den engelska förstadivisionen.
Depressionen lade sig över Sunderland och det blev ännu värre – efter ett år åkte Black Cats dessutom ur Championship och hamnade i den engelska tredje divisionen. Tragedin var fullbordad. AIK:s kapten Sebastian Larsson som tvingades lämna klubben när den ramlade ur Premier league berättade hur det var:
– I början när jag kom till Sunderland var det någon som sa att om det går bra för fotbollslaget så går det bra för staden, går det dåligt mår hela staden dåligt. Det är kanske lite hårddraget men det finns en sanning i det, laget betyder så otroligt mycket.
Men en strimma av hoppa sprider sig nu. Black Cats lyckades nå kvalspel för att ta sig tillbaka till Championship.
Det var fullt på Victors när jag kommer en timme före matchstart. Stämningen var mycket hög men otroligt spänd. Ölen flödade. ”Que sera, sera” sjöngs av hundratals hesa strupar. En av fansens sånger om sin klubb.
Jag pratade med ett antal nervösa fans. fyllda av förbittring och vrede mot motståndarna Portsmouth. Där slår det igenom. Deras hat mot södra England är mycket starkare än deras känslor mot Bryssel och EU.
Matchen blev en enda nagelbitande prövning, Sunderland hade vunnit första matchen hemma med 1-0, nu gällde det att bevaka den ledningen och få minst oavgjort. Stämningen växlade mellan gråt och jubel, Portsmouth var det klart bättre laget, Sunderland hade inte en enda kvalificerad farlighet – men det gick vägen ändå. Under enormt jubel blåste domaren av matchen vid ställningen 0-0.
Alla dansade, sjöng, skrattade. Slagorden mot södra England skallade:
– Southerners, eat shit!
Och andra mycket värre ordramsor. Hatet mot södern ligger även i triumfens ögonblick väldigt nära.
Peter Rushton:
– En stor del av det som Brexit handlar om är sveket mot norra England och de fattiga orterna. Det började med Thatcher, fortsatte med Major, Blair, Brown och Cameron för att avslutas med Theresa May. Under den här tiden genomfördes en besparingspolitik som slog oerhört hårt mot arbetarklassen och norra England.
– Bidragen slaktades eller togs helt bort, de lokala kommunerna fick i uppdrag att ta över stora delar av de sociala kostnaderna utan att ha rätt att beskatta. Genom populism och dyra konsulters politiska strategier fick man motståndet mot detta att vändas mot EU istället för mot London.
– Följden blev att en rad människor inte kunde försörja sig och utan att få bidrag från samhället var det tvungna att vända sig till kyrkornas soppkök.
Fördubblat behov av mathjälp
I Sunderland är det strålande tider för soppköken. Idag finns det ett 20-tal soppkök, nästan alla drivs av kyrkor, som ger matpaket och en måltid till hungrande människor. Ett matpaket ska innehålla två mål mat per dag i tredagar, men vad det innehåller beror på vad människor skänkt till soppköket.
I stadsdelen Southwick har Frälsningsarmén ett matcentrum som hjälper de värst utsatta.
Claire Anderson på Frälsningsarmén säger till Dagens ETC:
– Det har blivit svårare, under det senaste kvartalet har antalet som behöver akut mathjälp nästan fördubblats. Vi har också öppnat ett vad vi kallar för Lifehouse i centrala Sunderland, det är ett ställe där bostadslösa ska kunna tillbringa natten.
Frälsningsarméns soppkök i Southwick har öppet varje vardagsförmiddag och varje dag kommer ett 20-tal hungriga människor dit. Enligt de som arbetar för Frälsningsarmén är det alla typer av människor som kommer för att få hjälp: familjer, ensamstående, arbetslösa, asylsökare och människor med psykiatriska diagnoser.
När jag besökte Southwick var det en övervikt av människor med psykiatriska diagnoser som sökt sig dit. Jag träffade Robert. Han bor ensam i ett uthyrningsrum men kan inte klara sig själv. Robert har ett mindre bidrag som täcker hyran, men det räcker inte till övriga utgifter.
De som drabbats hårdast av krisen är ensamstående mödrar med små barn:
– De bidrag jag får av kommunen räcker inte, jag måste gå hit för att familjen ska få mat på bordet, berätta Myra, som har tre barn. Jag försöker söka jobb, men eftersom jag har hand om mina barn kan jag bara jobba deltid och det är inte många jobb som jag kan söka.
Nästan 25 procent av alla ensamstående med barn lever enligt den officiella statistiken långt under fattigdomsgränsen.
Arbetslösheten i Sunderland är förhållandevis låg, man räknar med cirka sex procent – men många av invånarna är inte registrerade som arbetssökande och de som jobbar utgör bara 65 procent av invånarna.
Arbetslöshetsersättningen, the dole, är cirka 800 kronor i veckan och räcker inte till att leva på.
John arbetar som renhållningsarbetare och jag träffade honom på soppköket när han var där för att skänka potatis och grönsaker, mest gröna ärtor.
– För att få ordning på det här måste vi lämna EU, säger John. Då kan vi ta pengarna som vi nu skänker till EUs byråkrater och se till att våra egna får mat och bostad.
