Vi stod på taket till haciendans gamla huvudbyggnad. Det var tidig eftermiddag. Solen brände inte så hårt längre. Bergen runtomkring riktigt lös av grönska. Vi stod tysta, förförda av skönheten. Felix tog tag i min arm.

– Där, sa han och pekade mellan två höga berg där ett vattenfall bröt fram, det är därbakom som Caribia håller på att byggas.

– Caribia?

– Framtidens stad, svarade Felix. Den första socialistiska staden i Venezuela. Ryggraden i det nya samhället.

Det fanns inget tvivel i hans röst. Tillförsikten inför framtiden var total. Att den socialistiska utopin redan var på väg att förverkligas därbakom bergen gjorde det lättare att stå ut med alla problem som fanns här, i arbetet med att förvandla den exproprierade haciendan Bucarán till navet i uppbyggnaden av en ny, socialistisk kommun, vilket var Felix uppdrag.

Kronjuvelen i Chavez socialism

Det här var för tre år sedan och det var första gången jag hörde talas om Caribia. Kommunala råd och kooperativ som strävade efter att bygga kommuner som skulle utgöra basenheten i den nya kommunala stat som Hugo Chavez ville bygga hade jag besökt på flera håll i landet.

Men en socialistisk stad var något annat. Ett jätteprojekt. Själva kronjuvelen i Hugo Chavez vision av det 21:a århundradets socialism.

Men medan det byggdes för fullt i Caribia, så tycktes problemen i Bucarán bli större för varje gång jag kom dit. Värphönsprojektet hade saboterats av regnen, grönsaksodlingarna kom inte riktigt igång och inte kakao- och kaffeodlingarna heller. Byråkrati och korruption saboterade hela tiden. Felix misstänkte att det var infiltrerade escualidos, oppositionella, som låg bakom.

Av de fem Toyota Landcruisers det kommunala rådet hade fått av ”el comandante” för att organisera transporterna stod tre stilla.

– Det finns inga reservdelar, förklarade Felix. Vi väntar på att de ska importeras.

Men trots att bygget av den socialistiska kommunen Bucarán mer eller mindre stod och stampade på samma fläck, så höll vissheten om att den socialistiska utopin, Ciudad Caribia, var på att förverkligas bara en bit bortom bergen, ändå hoppet vid liv. Tanken på Ciudad Caribia gav det socialismen ett ansikte.

Maduro och Raul Castro är nyktrare ledare

Jag tänkte på det när Fidel Castro, inför presidentvalet för mindre än ett år sen, då Chavez efterträdare skulle väljas, hävdade att Latinamerikas – ja hela mänsklighetens – framtid stod på spel i Venezuela.

En ödesmättad prognos som kunde göra vem som helst nervös. Och som också gjorde det, men som nog mest av allt visade hur nervös den nu 87-årige kubanske ledaren själv var. Och kanske inte bara för utgången av själva valet eller om Nicolas Maduro, som Chavez i sitt sista offentliga framträdande utsett till sin arvtagare, skulle klara av att fylla ut uniformen. Därbakom fanns Fidel Castros egen dröm, 20:e århundradets socialism, som tack vare mötet med Chavez, fått en ny chans att resa sig ur ruinerna.

Fidel Castro och Hugo Chavez talade ofta, och gärna, om Kuba och Venezuela som ett och samma fädernesland – una sola patria. De till och med skojade om det borde heta CuVe eller VeCu.

Raul Castro och Nicolas Maduro är inte lika skojfriska och låter sig heller inte berusas så hämningslöst av sina framtidsvisioner som sina företrädare och beskriver heller inte alla motgångar automatiskt som konspirationer.

Trots större pragmatism och realism så är Maduro och Raul Castro bundna vid varandra – dömda därtill av blodspakten mellan Fidel Castro och Chavez och av den symbiotiska relation som formats mellan länderna inom nästan alla områden.

Idag arbetar omkring 30 000 kubanska läkare, tandläkare, sjuksköterskor, idrottstränare och andra i Venezuela som betalning för den venezuelanska oljan och andra investeringar vars betydelse för den kubanska ekonomin är större än Sovjetblockets bistånd på den tid det begav sig.

– Fidel har äntligen hittat lösningen på Kubas problem – export av kunnande, hävdade en kubansk sociolog i samband med att misión Milagro just hade inletts, det vill säga det projekt som innebar att Venezuela bekostade operationer på Kuba för fattiga latinamerikaner med synfel.

Kubanska företag sköter också utfärdandet av pass och ID-kort i Venezuela, andra har hand om notariat, administrerar hamnar och styr det nationaliserade telecomföretaget Cantv.  

För Kuba har symbiosen, ekonomiskt, varit en betydligt bättre affär än för Venezuela. Men att den bolivarianska revolutionen håller Kuba under armarna har också att göra med dess eget behov – det 21:a århundradets socialism i Venezuela förutsätter att det 20:e århundradets socialism på Kuba upplevs som trovärdig.  

– Kuba är ett hav av lycka, brukade Chavez säga.

Alla venezuelaner som besökt Kuba de senaste åren som premium för gott arbete vet att det inte är sant.

Det visste naturligtvis Chavez också. Men redan under det första mötet mellan honom och Fidel Castro, i Havanna 1994, när Sovjetblockets fall var på väg att undergräva Kubas själva existens, ingick de två en helig pakt som gick ut på att Venezuelas olja skulle rädda socialismen på Kuba i utbyte mot att det kubanska kunnandet skulle garantera bygget av det 21:a århundradets socialism i Venezuela.

Castro oroade sig för presidentvalet

Så dog Chavez efter en lång, plågsam och extremt hemlighållen sjukdom. Inför valet i oktober 2012 hade Hugo Chavez sagt att han var frisk, när han i själva verket visste att han snart skulle dö.

Hur skulle det påverka de venezuelanska väljarna när hans efterträdare nu skulle väljas? Även om Maduro var de kubanska ledarnas kandidat, så var han ändå bara en skugga av Chavez. Och vad skulle hända om oppositionens kandidat Henrique Capriles skulle segra?

Det var inte konstigt att Fidel Castro var orolig. Det handlade om hans eget livsverk. Om historien, efter hans egen död, skulle frikänna honom. Eller döma honom.     

Valresultatet gav inget klart besked. Visserligen segrade Maduro, men hans seger var, trots att han haft hela den venezuelanska statens resurser i ryggen, så knapp – bara 1,5 procent – att den snarare ökade än minskade oron hos hans anhängare.

Fast, sanningen att säga, inte hos alla. En ung Caracasbo med vad som såg ut som en tatuering med orden ”Yo soy Chavez/Jag är Chavez” på underarmen och som jag hade sällskap med på tunnel­banan log lite ironiskt, när jag frågade vad som hänt om Maduro förlorat. Som svar spottade han i handen och började demonstrativt långsamt sudda ut z:at i Chavez som stod skrivet på hans arm.

– Man måste vara beredd på allt, sa han.

Och i denna smidiga anpassnings­förmåga är han långt ifrån unik i Venezuela, där det kan vara nästintill en fråga om liv och död att veta sin roll i det intrikata system av tjänster och gentjänster som i sociologin kallas klientelism och som venezuelanerna känner väl till.

Och som, i de kubanska ledarnas ögon, gör dem lite opålitliga.

Bortsett från det, när det regerande enade venezuelanska socialistpartiets (PSUV) kandidater i lokalvalet för en månad sedan fick tio procent fler röster än oppositionens, då kunde man nästan höra en lättnadens suck. Det var, menade många, också inom oppositionen, en bekräftelse på att Maduro hade klarat provet. Åtminstone det första.

Tv-apparater som valfläsk

Att han använt en del lite underliga metoder som till exempel att före valet utse själva valdagen till en nationell högtid till Chavez minne och, till alla fast anställdas jubel, fördubbla julledigheten spelade ingen större roll. Den typen av trix hade oppositionen också använt, om den bara haft tillfälle.

Ett par veckor före valet kom ett mer vågat drag. Maduro beordrade militären att inta ett antal stora elektronikvaruhus och sälja ut tv-apparater, tvättmaskiner, datorer och annat som fanns i lagren till priser som presidentens rådgivare räknat ut borde vara det korrekta. Ofta betydligt mindre än hälften av det pris affärsinnehavaren hade satt. Löftet om att den typen av aktioner ska fortsätta gav säkert också en hel del röster åt PSUV:s kandidater och fick på köpet folk att för en stund överse med att bristen på många baslivsmedel började bli plågsam. Men Maduro själv motiverade blitzattacken mot elektronikvaruhusen med att det rörde sig om en försvarskamp mot den spekulativa ekonomin vars övervinster, enligt honom, är den verkliga orsaken både till den höga inflationen och de tomma butikshyllorna.

Och när Centralbanken, sent omsider, presenterade inflationssiffrorna för 2013, så kunde Maduro argumentera att hans blitzkrig haft effekt. Visserligen uppgick inflationen för hela året till 56 procent – högst i hela västvärlden. Men för november och december var siffrorna på nedåtgående, bara fyra procent – hotfullt högt i en normal situation, men i Maduros ögon en seger för hans politik.

Och det, tillsammans med de tio procenten fler röster i lokalvalen, var den kick som Maduros självförtroende behövde. Den bolivarianska revolutionen och bygget av det 21:a århundradets socialism kunde fortsätta, om än, kanske, i lite stillsammare rytm och med lite färre pukor och trumpeter än under Chavez tid. Och, till och med, med lite mer realism, vilket Maduros förvarning om att bensinpriset snart kommer att höjas, är en antydan om.

"Absurt bensinpris"

Samtidigt som höga oljepriser gett Venezuela extremt stora statsinkomster de senaste åren, så har statens utgifter varit så stora att statsskulden vuxit till en oroväckande nivå.

Ett bisarrt inslag i denna skuld är just bensinpriserna. En liter bensin i Venezuela kostar några ören, inte ens en tiondel av produktionskostnaderna. Det är dyrare att köpa en flaska mineralvatten än att tanka bilen full. I princip skänker staten bort bensinen. Dessutom är det är inte de fattiga som drar ­fördel av det – det är de 30 procenten ­eller så som har bil.

Alla är ense om att bensinpriset är absurt. En höjning, om än liten, skulle lätta statens skuldbörda betydligt.

Så varför har inget gjorts tidigare?

Det svar som oftast ges är rädslan för en social explosion, som den som drabbade Caracas i slutet av februari 1989, känd som el Caracazo då tiotusentals människor vällde ner från de fattiga kvarteren på kullarna i Caracas i protest mot ett ekonomiskt reformprogram där en ökning av bensinpriset utgjorde en viktig del. En filmsekvens visar hur unga män, mitt under de kaotiska plundringarna, njutningsfullt hoppar upp och ner på taket till parkerade bilar, en nästan ny Chevrolet Impala, en Subaru Legacy, en Renault Clio Lux...  

Många sociologer menar att det fanns ett stort inslag av social revansch i el Caracazo.

– Det var som en illustration av Ali Primeras sång, "Que la tortilla se vuelva… que los pobres coman pan y los ricos mierda, mierda" (att tortillan vänder... att de fattiga får äta bröd och de rika tvingas äta skit).

Det var, förklarade Hugo Chavez långt senare, el Caracazo som låg bakom de konspirationer som ledde till hans kuppförsök mot Carlos Andrés Pérez 1992. Genom att beskriva kuppförsöket som en protest mot de orättvisor som el Caracazo visat upp, kunde han förvandla den till sitt eget Moncada, det nödvändiga misslyckandet på väg mot segern, som gjorde honom känd både i Venezuela och i omvärlden. På samma sätt som Moncada hade gjort Fidel Castro känd. Och Chavez vägran att höja bensinpriset var hans sätt att visa tacksamhet gentemot de fattiga från el Caracazo som hade väckt hans politiska medvetande.

Men den bolivarianska revolutionen har ju redan ”vänt på tortillan”, så risken för att höjda bensinpris skulle utlösa en social explosion borde vara minimal.

Dessutom har Raul Castro säkert påpekat för Maduro att vare sig Kuba eller Venezuela har råd med en så extravagant subvention, vare sig av bensin eller något annat. Och på Kuba håller för övrigt praktiskt taget alla subventioner på att tas bort.

Ett annat tecken på ökad realism är Maduros flera timmar långa möte med de borgmästare från oppositions­partierna som valdes i december. PSUV:s kandidater fick som sagt tio procent fler röster än oppositionens – en klar seger. Men oppositionen segrade i nästan alla viktiga städer, inklusive i Chavez födelsestad Sabaneta, och Maduros inbjudan till samtal upplevdes som ett uppfriskande och välkommet erkännande av den komplexa politiska realitet som faktiskt råder i landet.

Chavez bjöd aldrig in sina politiska motståndare till den typen av möten. I sin sista valkampanj lovade han istället att krossa, till och med pulverisera, oppositionen...

– Vi ska sopa bort dem från den politiska kartan, sa han med ett sardoniskt leende.

Även Maduro har försökt använda den typen av aggressiv, polariserande retorik. Men det krävs en speciell talang för att kunna utslunga så förödande förolämpningar och hotelser, utan allvarligare konsekvenser.

Chavez hade den talangen, men ­knappast Maduro.

Fidel Castro hade den också, men inte Raul.

Chavez förolämpningar och hotelser utgjorde dessutom en slags apokalyptisk fond till en annan sida av samma talang, nämligen den unika förmågan att få sina anhängare att verkligen känna att de var med om att förändra världen. Chavez lyckades förvandla skammen över att vara fattig till stolthet över att vara en del av folket. Det var det som gjorde berättelsen om den bolivarianska revolutionen och bygget av 21:a århundradets socialism så storartad. Och det var det som förklarade intensiteten i hans anhängares kärleksförklaringar alltifrån militära trohetseder, över rörande vittnesmål om upplevelsen av att för första gången känna sig sedd och respekterad, till oblyga erotiska inviter.

Chavez var både el comandante och Hugo Rafael, både avlägsen befälhavare och intimt förtrogen, och hans anhängare var övertygade om att han också var en av världens viktigaste ledare, ja kanske den viktigaste av alla.

Efter hans död har det religiösa inslaget i dyrkan av Chavez mer och mer tagit överhand och nästan förvandlats till officiell politik. Maduro jämför Chavez helt öppet och utan minsta darr på rösten med Jesus.

Och just därför levde Maduro farligt nära löjet när han under sina första månader som president inte kunde låta bli att försöka imitera Chavez.

Militärens position stärks

Beslutet nu att ta tjuren vid hornen och höja bensinpriset och att acceptera att oppositionen finns och att det till och med kan vara förnuftigt att tala med den, är kanske uttryck för att Maduro äntligen vågar vara sig själv.  

Men andra signaler tyder på att han också är orolig.

För samtidigt med denna svängning mot en slags normalitet, har Maduro påtagligt ökat militärens roll.

Militären har i och för sig alltid spelat en framträdande roll i den bolivarianska revolutionen. När jag för något år sedan reste runt i delstaten Lara och pratade med folk i kommunala råd, hörde jag gång på gång hänvisningar till ”el sargento del pueblo/folkets sergeant”. Först trodde jag att det var en kärleksfull omskrivning av Chavez, sedan trodde jag att det rörde sig om någon slags organisatorisk instans i de nya kommuner som de kommunala råden hade i uppdrag att bygga, men så småningom blev jag presenterad för en ”folkets sergeant” av kött och blod. Han var visserligen inte sergeant utan överste. ”Folkets sergeant” var, visade det sig, ett informellt nätverk av oftast pensionerade officerare som fungerade som en slags ögon och öron åt Chavez. Och som också, just därför, utgjorde den reella makten i de blivande kommunerna.

Men det handlar inte bara om personliga kontakter och informella nätverk. Under åren har också hela den militära apparaten rustats upp med omfattande vapensysteminköp från framför allt Ryssland, men också Spanien och Brasilien. Militärens löner har stigit mer än några andras. Militärer sitter i regeringen och i kongressen, är borgmästare och guvernörer, militärer sitter i ledningen för PSUV och har tillsatts på hundratals förtroendeposter av Maduro.

De universitet som militären driver över hela landet har fler studenter än några andra.

Och den soldat som inte ropar ”fäderneslandet, socialismen eller döden” när han hälsar på en överordnad riskerar att straffas.

Nu ska militären också, enligt Maduros senaste dekret, driva ett eget byggföretag och en egen bank. Och därtill en egen tv-kanal.

Jätteprojekten fungerar inte

Det finns flera orsaker till varför Maduro satsar så mycket på militären. Inte minst för att försäkra sig om deras lojalitet, kuppförsöket 2002 är fortfarande i färskt minne. Men det finns också mycket vapen i omlopp i Venezuela utanför de militära och polisiära strukturerna och Venezuela är ett av världens våldsammaste länder. Något Chavez gärna viftade undan men som nyligen, när en tidigare skönhetsmiss och hennes make sköts ihjäl, fick Maduro att återigen visa tecken på nyvunnen realism genom att bjuda in alla guvernörer, till och med hans motståndare i presidentvalet, Capriles, för att gemensamt diskutera en nationell plan för att bekämpa våldet.

Men det viktigaste skälet bakom Maduros stöd till militären är förmodligen ett råd han fått av Raul Castro, nämligen att leta efter de direktörer, bokhållare och personalchefer som behövs inom den socialistiska ekonomin bland just militären.

Det har man gjort på Kuba. Så varför inte här.

Och behovet är stort. Flera stora statliga jätteprojekt fungerar inte, trots ekonomiska resurser. Många av de över 1 000 exproprierade industrierna fungerar inte heller eller fungerar skandalöst dåligt. De över 3,5 miljon hektar jord som har exproprierats och delats ut till olika slags bondekollektiv producerar pinsamt lite.

Det svar man får när man frågar varför det inte fungerar, är oftast att det är ”la gestión” som är problemet, det vill säga förvaltnings- och företagsledar­kapaciteten.  

Ska ta Chavez plan i mål

Oavsett graden av påverkan från de kubanska ledarna så har Maduro förklarat att han avser att förverkliga det politiska testamente som Chavez lämnade efter sig och som kallas plan de la patria och som Chavez beskrev som ett övergångsprogram mot socialismen, där bygget av en ny stat baserad på självförsörjande kommuner utgör själva grunden.

Bygget av den kommunala staten har redan börjat. Det finns ett myller av erfarenheter. Det började med kooperativ, fortsatte med socialistiska företag, endogena produktionsenheter (endogen är ett nyckelord i den bolivarianska revolutionen), bonderåd, arbetarråd, kommunala råd och nu kommuner... En säregenhet är att projekten oftast initierats uppifrån och finansierats uppifrån, oftast med en fond som direkt sköts av presidenten och som det inte finns någon som helst insyn i. Snabba och spontana utbetalningar har fått många projekt att rivstarta. Bara för att ganska snart tappa fart när det inte längre kommer några pengar eller när den ledare som utsetts uppifrån är en annan än den som basmedlemmarna vill ha. Ekonomiskt beroende, vertikalism och klientelism har varit potenta hinder i kommunernas utveckling. Men frågan är också om inte metoden att uppifrån finansiera lokala projekt i syfte att bygga självförsörjande kommuner, som i sin tur ska utgöra den nya statens basenheter, mer liknar återgången till ett förindustriellt samhälle än bygget av socialismen.

Den gamla haciendan Bucarán, där jag första gången hörde talas om Ciudad Caribia, är på väg att bli ett exempel på just det.

Många intellektuella som stödjer den bolivarianska revolutionen medger att erfarenheterna hittills tenderat att producera mer frågor än svar.

– Men, tröstar man sig, vi har råd med misstag. Uppbygget av socialismen i Venezuela är en process av trial and error. Det är en unik möjlighet som oljepengarna ger oss.

98 000 personer till ska flytta in

Ciudad Caribia, utopin om den socialistiska staden, kronjuvelen i bygget av det 21:a århundradets socialism, ligger i bergen mellan Caracas och Maquetilla, några kilometer från motorvägen.

Det byggs intensivt. Stålskelett av flervånigshus står utspridda på kullarna. Det dussintal fem-sexvåningshus som är färdiga inringar en oval gård där det fanns en lekplats och en basketplan. Där finns också en polisstation och ett litet hus med en utställning över hur området ska se ut när det är färdigt kring 2021.

Det ska finnas skolor och universitet. Ett område för socialistiska industrier är också planerat. Då ska här bo 100 000 människor.

Nu bor här knappt 2 000.

Rosalba och hennes familj tillhör dem. Rosalba, som sitter med i ledningen för det kommunala rådet, visar stolt sin ­lägenhet. Den är på 80 kvadratmeter. Det luktar nytt om den.

– Enda problemet, säger Rosalba, är att det inte finns några garderober och att fönstren skakar så att det är svårt att sova när vinden från havet ligger på, vilket den oftast gör.

Bredband och kabel-tv finns det också.

– Det ingår, säger Rosalba.

Däremot har hon ingen aning om hur mycket det hela kommer att kosta. Tills nu har de inte betalat någon hyra och hon vet inte om lägenheten är en gåva eller om de kan köpa den eller om de ska hyra den.

Men hon skrattar bort sin oro och skyndar istället att visa allt annat som finns; en Mercal – den statliga subventionerade livsmedelskedjan – dit det just kommer en efterlängtad laddning av kyckling, en liten konfektionsbutik med importerade kläder från Alba-länderna, en matservering, ett bageri, en lokal som ska rymma en närradio- och en tv-studio.

Här finns också ett område där det är tänkt att innevånarna ska odla sina egna grönsaker.

Jag kommer på mig med att söka efter någonting som liknar entusiasmen man möter kring svenska koloniträdgårdar. Men, förutom studenterna som driver projektet, märker jag ingenting av det.

En bit bort ligger läkarkliniken som är större och finare än de vanliga ”barrio-adentro”-mottagningarna.

De kubanska läkarna har inte tillstånd att tala med utländska journalister, men chefläkaren berättar ändå off the record att de problem som innevånarna oftast kommer för att få hjälp med, har att göra med andningssvårigheter och nervositet.

– Stress, säger hon. Nerverna...

Det låter konstigt. Men kanske är det för att Caribia just nu är som en bubbla. Här finns ju inga jobb, utom i de få affärerna. Transporterna in till Caracas är tröga. Och de som bor här har inte på något sätt deltagit i planeringen av området. De har inte ens valt att bo här, utan har istället valts ut.

Det är ett kubansk-venezuelanskt företag som bygger Ciudad Caribia. Kubanska arkitekter och ingenjörer ligger bakom det mesta av planerna och fungerar också som arbetsledare. För Cuba är det en lysande affär.

Jag har besökt Caribia två gånger. Varje gång jag åkt därifrån har jag känt en plågsam tyngd över bröstet. Som en förkylning. Eller smygande ångest. Jag tänker på Alamar, en förort till Havanna – ett av de få nya bostadsområden som byggdes efter revolutionens seger. Det skulle vara exemplet på ett socialistisk kvarter, men liknar idag mest en stor slum. Bilden av Ciudad Caribia som ett halvfärdigt, övergivet slumområde uppe på kullarna tränger på. Jag slår bort den som en ond mardröm. Varför skulle det bli så? Venezuela är ju inte Kuba. Venezuela har oljan...

Ska motarbeta korruptionen

Sista gången jag var i Bucarán sa Felix att han hört att Maduro ska bilda en slags antikorruptionspolis med uppgift att identifiera de escualidos, oppositionsfolk, som har infiltrerat staten och som ligger bakom korruptionen och ineffektiviteten.

– Då kanske det äntligen kan bli lite ordning, sa han.

Och vem vet... När skymningen lade sig började det bli kyligt på taket till den gamla haciendan. Huden knottrades. Nerifrån ropade Felix hustru att chokladen var färdig.

– Endogen choklad, skrattade hon.