– Nej, nej, ingen video! Hade jag vetat det så hade jag fixat till mig innan.
Det är en lustig kommentar att höra i sammanhanget, men den visar förstås att Hasna Tamra är en helt vanlig människa. Hon råkar bara också sitta fast i en krigszon.
Staden Idlib och ett område runt omkring är det sista betydande, oppositionella territoriet i Syrien som ännu inte kontrolleras av president Bashar al-Assads regim. Området kontrolleras av jihadister och har i flera år varit föremål för blodiga offensiver av regimen och dess allierade.
Här lever Hasna Tamra som internflykting sedan strax över ett år tillbaka. Hon flydde hit efter att hennes hemstad Saraqib, som ligger söder om Idlib, föll i regimens händer i februari 2020. En vapenvila utropades i Idlibområdet i mars 2020 och sedan dess har det skördats nya människoliv bara från och till, främst till följd av regimens och Rysslands flygbombningar. Men det allra största problemet nu är de svåra levnadsförhållandena.
Lever på omvärlden
Tre miljoner civila sitter fast i Idlib och majoriteten av dem är internflyktingar. Deras överlevnad har i flera år hängt på att det kommit varor och assistans från omvärlden, via två gränsövergångar till Turkiet. I juli 2020 blockerade det Assad-allierade Ryssland förnyandet av ett mandat som möjliggjort allt detta i FN:s säkerhetsråd. Sedan dess har bara en gränsövergång hållits öppen.
– På sista tiden har priserna gått upp väldigt mycket. Medicinen har blivit jättedyr. Det kommer in så lite till Idlib nu att de som säljer varor kan sätta nästan vilken prislapp som helst, berättar Hasna Tamra.
Inget blir heller lättare av den skyhöga arbetslösheten och fattigdomen i området. Hasna Tamra arbetar till vardags som vicerektor vid en gymnasieskola i Idlib. En stor majoritet av skolpersonalen där arbetar ideellt, eftersom ingen kan betala dem några löner.
– Det är också få ungdomar som går i gymnasiet över huvud taget. Många unga killar är tvungna att hitta jobb, med vad som helst, för att försörja sina familjer. Och många minderåriga tjejer gifter sig för att inte belasta sina familjer ekonomiskt.
Själv så delar Hasna Tamra sin lägenhet med två andra familjer. Hon och hennes make bor i ett rum. I ett annat rum bor makens båda föräldrar. Makens bror sitter i regimfängelse, men hans fru och sju döttrar bor i det tredje rummet.
– Vi betalar 150 dollar i hyra varje månad för lägenheten, och det är jättedyrt. Särskilt som genomsnittslönen i Idlib är noll dollar.
”Turkiet det stora problemet”
Idlibområdet är en av två platser där det sannolikt lär uppstå nya strider framöver. Den andra platsen är nordöstra Syrien, men här är det mer sannolikt att det är Turkiet som ger upphov till blodsutgjutelsen. Sedan 2012 kontrollerar en kurdisk vänsterrörelse ett större, autonomt område i nordost. Sedan 2016 ligger de i väpnad konflikt med Turkiet, som idag ockuperar omfattande kurdiska territorier.
– Just nu ser jag inte den syriska regimen som problemet, Turkiet är det stora problemet för oss, säger Silava Ararat, en 20-årig kurdisk student i staden Hasaka i nordost.
Den kurdiska vänsterrörelsen är också oppositionell, men under hela kriget har det funnits en slags bräcklig samexistens med regimen. Flera gånger har den kollapsat och resulterat i strider i just staden Hasaka.
Silava Ararat är medveten om detta. Hon har levt halva sitt liv i det komplicerade kriget och vet inte ens vad hon ska säga, när Dagens ETC frågar henne om hur hon ser på områdets framtid.
– Jag har faktiskt ingen aning. Politiken styr allt här, och politiken grundar sig på frågor som sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Oviss framtid
Den syriska regimen har i flera decennier förtryckt kurderna och förbjudit dem att ge uttryck för sin kultur eller att tala sitt modersmål. Under kriget har regimen dock som en del av sitt maktspel tillåtit ett kurdiskt självstyre och modersmålsanvändning. Silava Ararat studerar kurdiska i Hasaka och meningen är att hon om några år ska arbeta i den kurdiska autonoma administrationen. Men ingen vet om den kommer tillåtas om några år, eller om Turkiet tänker försöker ockupera ännu mer kurdiskt territorium.
Om du fick önska dig tre saker, vad skulle det vara då?
– För det första, ett liv i frihet och fred. För det andra, möjligheten att använda mitt modersmål. För det tredje, ett samhälle som bygger på sekulär vetenskap och moral.
