I likhet med flertalet tidigare massakrer i landet riktades bilbombningen mot den shiitiska, hazariska folkgruppen.
– Ännu en gång har mödrar, fäder, bröder, systrar och en hel folkgrupp kollapsat i sorg. Varför dödas skolbarn? Varför förvandlades deras drömmar och deras föräldrar hopp till stoft? De här frågorna måste besvaras, skriver AIHRC, den oberoende människorättskommissionen i Afghanistan i ett uttalande.
Många har lagt skulden för skolattacken på talibanerna, som dock inte har tagit på sig ansvar.
Söndagens skolattentat ingår i en upptrappad våldsvåg i Afghanistan som också släckt många människoliv i landets civilsamhälle. Parallellt med denna våldsutveckling håller USA och allierade länder som Sverige som bäst på att dra sig ur Afghanistan militärt. Bidenadministrationens deadline är satt till det högst symboliska 11 september – 20-årsdagen för al-Qaidas attacker mot USA.
Men vad händer efter det?
Befarar kollaps
Den mångåriga Afghanistankännaren Anders Fänge, som bland annat arbetat för Svenska Afghanistankommittén, var engagerad i landet även förra gången en supermakt drog sig ur efter ett kostsamt militärt uppdrag. Då var det Sovjetunionen och 1989. Kvar lämnades den kommunistiska Najibullahregimen, som överlevde till 1992 innan de islamistiska mujahedinstyrkorna segrade. Enligt Anders Fänge finns det en stor risk för att historien mer eller mindre kommer upprepa sig.
– Najibullahregimen höll ut på grund av fortsatt sovjetiskt stöd och för att man höll efter korruptionen relativt väl. Om USA fortsätter ge finansiellt och militärt stöd kan den nuvarande regeringen klara av att hålla åtminstone de stora städerna. Men vissa tror på en snar kollaps, eftersom den afghanska armén och statliga institutioner är genomsyrade av korruption och dålig moral. Och jag skulle inte bli förvånad om USA snart skär ner på det militära biståndet, säger han till Dagens ETC.
Anders Fänge tror att talibanerna kommer vänta tills att de internationella trupperna har försvunnit, sedan kommer man försöka ta makten militärt genom att gå efter provinshuvudstäderna. Deltagandet i förhandlingar med USA och andra aktörer har bara varit en av flera metoder för att uppnå det strategiska målet: att återupprätta det islamiska emiratet i Afghanistan, som talibanerna styrde över 1996–2001.
Talibanerna erkänner inte val
Med stor sannolikhet kommer talibanrörelsen inte heller gå med på en fredsuppgörelse med regeringen, eftersom delar av rörelsen då skulle kunna betrakta det som förräderi och hoppa av till utbrytargrupper eller Islamiska statens lokala styrkor.
Flera ledande företrädare för talibanerna har redan sagt att de inte heller går med på någon övergångsregering eller maktdelning i landet.
– Samtidigt säger president Ashraf Ghani att han avgår bara om han förlorar i ett val. Men talibanerna erkänner inte principen om västerländska demokratiska val. Det anses vara något icke-islamiskt. Men man kan ju misstänka att de har en pragmatisk syn, för skulle de ställa upp i val skulle de sannolikt inte få mer än 5–10 procent av rösterna, säger Anders Fänge.
Afghanistan har dock förändrats en hel del sedan talibanerna miste makten efter den amerikanska invasionen 2001. I de större städerna har invånarna fått en högre utbildningsnivå och omfamnar ofta de rättigheter som har skrivits in i nya lagar. Även på landsbygden har många människor förändrats genom tillgången till många nya medier och till ett utökat utbildningsväsende.
Andreas Stefansson som är generalsekreterare i SAK, Svenska Afghanistankommittén, tror att den mer moderata, politiskt orienterade falangen i talibanrörelsen är fullt medveten om att Afghanistan har förändrats.
– Det är ett land som är rustat på ett helt annat sätt idag, med ett organiserat civilsamhälle, kvinnor som har kommit ut i arbetslivet och som finns i det beslutsfattande. Och det finns en mobilisering idag som värnar det man uppnått. För att backa tillbaka alla framsteg som skett skulle det krävas en extremt hårdför regim, som de inte riktigt har kapacitet att skapa, säger Andreas Stefansson.
Ansvarsfullt uttåg
SAK står redo att fortsätta arbeta och har tagit fram planer att växla över till, vilket scenario Afghanistan än hamnar i. Organisationen är en av de som arbetat längst med bistånd i Afghanistan och har därför stor erfarenhet av olika tillvägagångssätt för att kunna upprätthålla verksamheten.
Skulle talibanerna på ett eller annat sätt få ökad makt över den afghanska staten, skulle SAK exempelvis behöva ompröva dagens samarbete med landets myndigheter.
– Skulle staten bli mer konservativ så måste vi jobba på ett annat sätt. Nu har vi avtal med hälsomyndigheter och utbildningsministeriet, men då skulle vi behöva jobba mer autonomt och direkt med lokalsamhället, säger Andreas Stefansson.
SAK ser det nödvändiga i att de internationella styrkorna lämnar Afghanistan, men har också förespråkat ett ansvarsfullt uttåg. Det är inte vad som sker nu, menar Andreas Stefansson.
– När man utgjort en så stark militär närvaro, så måste man bädda för att det finns något som möter upp när man lämnar. Men man har inte lyckats bygga upp en afghansk säkerhetsapparat och rättsstat som kan skydda civilbefolkningen och värna deras rättigheter. Dessutom lämnar man landet i ett läge när den politiska processen kring fredssamtal är väldigt skör.
Det mesta pekar idag på att konflikten i Afghanistan kommer att skärpas efter de internationella styrkornas uttåg. Det kommer resultera i fler civila förluster. Anders Fänge tror att risken för eller ett de facto talibanskt maktövertagande, kommer göra många människor i städerna som arbetat FN, NGO:er, på Världsbanken och ambassader, rädda för att drabbas för repressalier.
– De människorna kommer ju vara oroliga för att talibanerna kommer vilja sätta åt dem. Och folk som har jobbat i mer seniora positioner, det är folk som har råd att sticka. Så det är inte helt orimligt att tänka sig att det blir en ny flyktingvåg av afghaner mot Europa om det går ganska raskt mot ett talibanskt maktövertagande.
