Utanför kaféet Ess’pace ringlar en hundratals meter lång kö, befolkad av människor i tjugoårsåldern. Inne på kaféet har den oberoende välgörenhetsorganisationen Linkee dukat upp matvaror. Ägg, sallad, pasta, bröd, mjölk. Här finns även färdiglagade matpaket för den som inte har någonstans att tillaga sin mat, vilket är fallet för ungefär en tredjedel. Varje vecka serverar organisationen 20 000 matpaket – och det är bara en av ett tjugotal organisationer som erbjuder studenter mat i Paris.

Sara Breton är 19 år, snart 20, och studerar litteratur på Paris 8-universitet. Det är några månader sedan sparpengarna tog slut och studiebidragen räcker inte till mat.

– Jag extrajobbade tidigare. Småjobb här och där, en kväll i en bar, en helg på en mässa, ibland i kassan på en biograf. Du förstår. På så sätt gick det ihop. Jag kunde betala omkostnader och mat och om jag ville hitta på något speciellt så var det bara att jobba lite extra, säger Sara Breton.

Ingen går tomhänt

Men sedan samhället stängde ned finns de inte längre några extrajobb. Sara Breton har jobbat två dagar på ett år.

Julien Montmon arbetar med matdistribution och mottagande. När Dagens ETC besöker Ess’pace är han i färd med att kontrollera ungdomarnas studentkort.

–  Men ärligt talat, om de inte har med sig ett studentkort eller om de inte har registrerat sig som man egentligen ska göra så får de ett matpaket i alla fall. Ingen som kommer och ber om mat går härifrån tomhänt, säger han.

Matutdelningen till studenter har pågått hela pandemin, i snart ett år.

–  I början delade vår grupp ut ungefär 200 paket om dagen, nu är vi uppe i nästan 500 per kväll, säger Julien Montmon.

– Utan den här hjälpen skulle jag gå hungrig flera dagar i veckan. Innan jag förstod att det fanns hjälp hände det att jag, ja ärligt talat, stal en frukt på marknaden eller så, säger Sara Breton.

Studenter mår dåligt över lag

Franska studenter har drabbats hårt på flera plan, på grund av pandemin och de omfattande nedstängningarna. Under den första nedstängningen förra våren uppgav 73 procent av studenterna att de mått psykiskt dåligt och hela 23 procent att de haft självmordstankar under perioden, enligt en studie beställd av studentföreningen Fage och utförd av Ipsos. De knapphändiga sociala kontakterna, oron inför framtiden, stressen distansstudierna innebär och så ovanpå allt detta, en extremt prekär, ekonomisk situation är de anledningar studenterna själva uppger till att de mår dåligt. Sedan dess har situationen förvärrats.

– Deras prekära situation, med allt vad det innebär för den psykiska hälsan, är definitivt hälsokrisens allvarligaste konsekvens för ungdomar och studenter, säger Monique Ronzeau, direktör för Observatoire National de la Vie Etudiante (ONVE).

Det drabbar inte alla lika hårt. Det beror främst på vilka hemförhållanden de har, om deras familjer har möjlighet att stötta dem ekonomiskt eller ej. Före krisen hade över en miljon (46 procent) av de franska studenterna ett extrajobb för att finansiera sina studier. 58 procent av dessa har antingen förlorat eller minskat sin aktivitet. I snitt innebär det drygt 2 700 kronor mindre i månaden, vilket ofta är skillnaden på att äta eller inte, enligt en studie utförd av ONVE.  Samtidigt uppger en tredjedel av alla studenter att de har ekonomiska problem sedan hälsokrisen slog till för snart ett år sedan.

“Värsta krisen jag sett”

Över hälften av de drabbade uppger att de skulle behöva psykologhjälp men med anledning av den ekonomiska situationen låter de bli att söka vård. Allt ingår inte i socialförsäkringen.

– Visst har vi upplevt kriser och problem bland våra studenter tidigare men jag har aldrig varit med om något så här omfattande under mitt yrkesliv. Det är en multipel kris som drabbar dem ekonomiskt, psykologiskt, socialt och studiemässigt. Detta kommer att få konsekvenser i många år framöver. Det är bra att regeringen hjälper till med extra bidrag men det är inte tillräckligt, säger Monique Ronzeu.

I början av året meddelade president Macron att landets studenter skulle få ett extra krisbidrag på motsvarande drygt 1 500 kronor i månaden.

– Det krävdes en himla massa pappersarbete för att få tillgång till den hjälpen, men det räcker ändå inte hela månaden för mig. Jag hade dessutom samlat på mig skulder under de månader jag inte hade någon hjälp. Nu klarar jag mig tack vare de här matutdelningarna, jag har inte råd att köpa min egen mat, säger Sara Breton.

Bredvid henne står Léa Duroy, 21, filosofistudent vid Paris 8. Hon kommer ursprungligen från en liten stad i norra Frankrike och hennes mamma kan inte hjälpa henne med pengar.

– Hon har knappt råd att ta hand om sig själv. Jag berättar inte för henne hur jag har det. Matbristen är inte värst, det är ensamheten. Vi har så många lektionstimmar under dagarna att jag knappt hinner ut något innan det blir utegångsförbud. Så utöver att jag kommer hit för att jag behöver maten så är det här typ det enda tillfället att träffa folk, säger Léa Duroy.