BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Filippinerna har under en längre tid utvecklats starkt ekonomiskt, men inkomstskillnaderna har bara blivit större. Brottsligheten har ökat kraftigt och många känner sig hotade.

Duterte gick till val på en plattform som ansågs vänsterpopulistisk och bestod av tre huvudfrågor:

1. Krig mot narkotikan. Reformera polisen och straffa brottslingarna.
2. Fred med vänstergerillan och de muslimska självständighetsgrupperna.
3. Högre löner, mer pengar till arbetarna.

När han dessutom fick stöd av näringslivet var valet i praktiken avgjort och han vann en jordskredsseger.

Vad Duterte lyckats med är att få stöd hos alla viktiga grupper i det filippinska samhället – med undantag för medborgarrättsrörelsen.

Arbetare och fattiga som länge lidit under fattigdom och kriminalitet understruket av en korrumperad polis hyllar Duterte. I sin kampanj tog han upp "vanliga människors" svåra situation och lovade att förbättra den. 

Med en kraftig retorik mot USA och löften om förhandlingar vann han stöd från både det maoistiska Filippinska kommunistpartiet liksom från andra tidigare olagligförklarade vänsterorganisationer och dessutom från muslimska gerillor. 

Nationalistiska högergrupper ser honom som en Messias som ska återupprätta Filippinerna inom världssamfundet.

Näringslivet menar att hans olika uttalanden inte är viktiga, utan det viktiga är att han kan skapa stabilitet i landet och driva en företagarvänlig politik med stora satsningar på infrastrukturen. Detta skulle skapa en stark fortsatt tillväxt.

Att Filippinerna är ett av världens mest ojämlika länder blir fruktansvärt tydligt. I huvudstadsregionen Metro Manila ligger moderna, nybyggda stadsdelar bredvid gamla, totalt nedslitna slumområden.

När man kommer till nyuppförda Bonifacio Global City i Metro Manila efter att ha suttit i oändliga köer i jättestadens vansinniga trafik är det som om man förflyttat sig till ett annat land, en annan världsdel och en annan tid.

Den gyttriga stadsplaneringen i övriga Manila byts ut mot en ny stad som lika gärna kunnat ligga i USA. Där finns parker, breda trottoarer, parkeringar och på kvällarna kryllar stället av unga, vältränade joggare.

De breda, raka gatorna kantas av lyxaffärer och exklusiva restauranger, här finns vinbarer som i vilken modern storstad som helst.

I Global City finns inga trehjuliga motorcykelstaxi eller "jeepneys", som är det vanligaste transportmedlet. Här finns bara taxi och privatbilar.

Global City har blivit centrum för de nya företagen, ambassaderna och överklassens och den övre medelklassens lyxiga bostäder.

På en av vinbarerna träffar Dagens ETC Andrew Masigan, som är en ung affärsman. Han har investerat i restauranger och har en rad nya projekt på gång. Andrew tilldelades priset Världens unga affärsutvecklare för affärsstrategier i Peking 1998. Han är dessutom affärskolumnist i Filippinernas ledande dagstidning Manila Observer. Andrew Masigan är kort sagt ett tungt namn i den nya businesssektorn. Han är mycket positiv till president Duterte:

– Föst blev alla rädda för hans många dramatiska uttalanden. Nu vet vi att efter retoriken kommer den verkliga politiken och vi är inte längre rädda. I hans regering finns det några nyckelmedlemmar som sköter ekonomin.

– Vi inom affärssektorn har stort förtroende för finansministern, budgetministern och centralbankschefen. De sköter ekonomin och sedan kan Duterte, som är en dramatisk person, göra sina utspel.

Dutertes ekonomiska tiopunktsprogram säger inte mycket om vad han verkligen vill göra. Det är ett maxiprogram som ger alla något. Man ska behålla den nuvarande ekonomiska inriktningen samtidigt som man förbättrar skatteindrivningen och lägger in progressiva element. Man ska öka konkurrenskraften, satsa på forskning, utbildning och hälsovård. 

En av de viktigaste punkterna är att man ytterligare ska öka infrastrukturinvesteringarna till 5 procent av BNP med en nyckelroll för offentlig-privat samverkan, OPS. Det är denna modell som i Sverige skapade enorma kostnader för samhället vid byggandet av Arlandabanan och Nya karolinska sjukhuset. 

Andrew Masigan:

– Infrastrukturinvesteringarna kommer att betyda mycket för tillväxten. Filippinerna kommer att satsa 150 miljarder dollar nästa år på infrastrukturen – detta kommer att leda till en enorm boost för tillväxten.

Ett problem är hur det korruptions-drabbade Filippinerna ska klara av att kontrollera den typen av enorma satsningar. Idag finns ett protokoll om hur investeringar ska godkännas och kontrolleras. Men använder man det så kommer det, enligt Masigan och näringslivet, att försena projekten eller i värsta fall omöjliggöra dem:

– Vi menar att vi måste köra på, begära undantag från reglerna och sedan revidera i efterhand, säger Andrew Masigan. Då kan vi bestraffa korruptionen om den uppkommit.

Detta är en mycket populär ståndpunkt inom näringslivet, och den får också stöd från de mäktiga finans- och budgetministerierna.

Masigan menar att man inte ska fästa så stor vikt vid Dutertes sociala politik och kriget mot drogerna. Han ser inte de mänskliga rättigheterna som ett stort problem i det sammanhanget:

– Det här hänger ihop med Dutertes dramatiska karaktär. Han säger så mycket som aldrig blir verklighet och det är dessutom uppenbart att något måste göras åt situationen med droger i landet. Jag är dessutom inte verksam inom de mänskliga rättigheterna – jag är kapitalist.

Filippinernas viktigaste inkomster kommer från spel och callcenters. De flesta online-casinon i Asien har sina baser i Filippinerna liksom en rad andra online-företag. I landet finns många lågavlönade men engelsktalande studenter, och verksamheterna expanderar ytterligare bland annat på grund av Filippinernas lagar är mycket liberala, och att företagen får rätt att föra ut sina vinster ur landet.

En annan mycket viktig inkomst för landet, inte minst som stärkande av valutareserven, är de pengar som filippinska gästarbetare i andra länder skickar hem. Filippinerna har fler utlandsarbetande än något annat land och pengarna de skickar hem uppgår till mellan 10 och 15 procent av bruttonationalprodukten.

Dutertes politik mot missbrukare och langare är väl känd i Filippinerna. Hans tid som borgmästare i Davao i Filippinerna kostade flera tusen narkomaner och langare livet. Duterte har själv sagt i ett tal att han deltog i avrättningar av knarkhandlare och att han patrullerade staden på sin motorcykel.

Han är anmäld till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för detta, men hotar med att Filippinerna ska lämna samarbetet om den agerar mot honom:

– Varför ska vi stödja Romfördraget och ICC om de aktivt går in och stöder knarkmaffiorna? Knarkare och knarkhandlare ska inte ha några rättigheter. Vi kan göra som USA, vägra stödja domstolen. Filippinerna och vårt folk är min prioritet, inget annat.

Staden Tondo i Metro Manila är den direkta motsatsen till Global City. Det är den mest folkrika delen av Metro Manila och hyser vidsträckta slumområden. Det är där kriget mot drogerna lett till flest dödsoffer.

Men det är i slummen som Duterte har sitt starkaste stöd.

Gloria, 32 år, ensamstående fyrbarnsmamma, sammanfattar vad många tycker:

– Vi älskar Rodrigo Duterte. Äntligen har vi fått en president som kämpar för oss fattiga. Du och hans kritiker har ingen aning om hur det var här i Tondo innan han blev president.

– Hela områden styrdes av knarkmaffiorna. De våldtog våra döttrar, de rånade, de mördade – de gjorde precis vad de ville. Polisen fick pengar av dem för att titta åt andra hållet, säger hon fruktansvärt upprörd och med bruten röst. Vem stödde oss då? Vem bekämpade knarkmaffiorna?

Juan, 19 år, är av samma åsikt.

– Han är vår president, han står för oss. De som dödas här har sig själva att skylla. Äntligen får vi rättvisa, säger han.

Marcello är 53 år, men ser ut som närmare 80 i sina klädtrasor. Han kan knappt stå upp utan stöd:

– Jag har väntat på den här dagen. Nu kan vi filippiner gå raka i ryggen, vi bryr oss inte av vad andra länder säger. Vi är medborgare i Guds eget land. Gud bevare Rody (Dutertes smeknamn). Gud bevare Filippinerna.

Det råder ingen tvekan om att Duterte är populär och det inte handlar om att folk skräms till att stödja honom. Vore det val i dag talar allt för att han skulle få en gigantisk majoritet.

I Tondo syns fattigdomen i Filippinerna tydligt. Här kan man också se skälen till att den officiella arbetslösheten i landet ligger på mindre än sju procent och är sjunkande: Det finns inga arbeten att söka och det betalas inte ut ersättning till den arbetslösa. Så varför ska någon anmäla sig som arbetslös?

Istället försöker människorna få lite pengar genom svarta extraarbeten. Det handlar om att leverera varor, bära saker – allehanda små, tillfälliga uppgifter.

För åtta år sedan stängde Carl Bildt som utrikesminister Sveriges ambassad i Manila. Istället skulle affärerna skötas från Bangkok. Nu har UD tänkt om med hjälp av näringslivet och en svensk ambassad, naturligtvis placerad i Bonifacio Global City, öppnades i november.

När jag träffar Harald Fries är han fortfarande blivande ambassadör. Hittills har inte president Duterte haft tid att träffa honom och ta emot kreditivbreven, vilket skulle göra honom till formellt utnämnd ambassadör.

Fries kastades direkt in i hetluften när han i november välkomnade en svensk handelsdelegation med näringsminister Mikael Damberg i spetsen. Med i delegationen var Exportkreditnämnden, SEB, Ikea, Volvo, Scania och ytterligare något dussin svenska företag, men viktigast var Saab.

Fries intervjuades i svensk tv om det rimliga i att Damberg och den svenska ambassaden underlättade för Saab att försöka sälja Jas till den hårt kritiserade Duterte-regimen.

– Jag ser inte att det skulle vara känsligt om Saab sålde stridsflygplan till Filippinerna. Det hade däremot varit konstigt om bolaget inte hade fått ingå i den svenska delegationen. Saab är viktigt för Sverige och kan dessutom leverera flygledningssystem till civila flygplatser och hamnar i Filippinerna, något som verkligen behövs, säger Harald Fries.

– Filippinerna utvecklas till en viktig marknad för svenska företag, tillväxten är hög liksom urbaniseringen vilket öppnar för Sverige när det gäller den gröna sektorn, produkter med hållbarhet och högt miljövärde. Vi träffade bland andra ministern för infrastruktur.Det är dessutom så att Sverige och Filippinerna delar de demokratiska grundvärdena, tillägger han.

När Fries fick jobbet som ambassadör låg fokus väldigt tydligt på handelsförbindelser, något som förändrats idag:

– Det blir allt tydligare att en viktig del av mitt jobb här kommer att vara att lyssna på det filippinska civilsamhället. Vi har många breda kontakter med olika NGO:s och människorättsorganisationer och vill vara en resurs de kan tala med.

– När det gäller kriget mot droger hoppas jag att en FN-observatör kan komma hit och göra en värdering av situationen. Vi har inga egna källor här utan måste lita på vad regeringen säger tills vi vet annat. Vi vet att drogproblemet är allvarligt i Filippinerna och att det är mycket viktigt, både ur samhällelig synpunkt och hälsoperspektiv, att göra något åt det.

Det är inte lätt att veta hur man ska hantera president Duterte i denna fråga. Det berättas att vissa ambassadörer fört fram en mycket inlindad kritik för påstådda brott av de mänskliga rättigheterna, men president Duterte blivit fullständigt rasande. Hans svar har varit att ignorera dessa ambassadörer. De blir inte inbjudna till officiella tillställningar och behandlas som icke önskvärda.

Det är också uppenbart att allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter pågår hela tiden.

Det handlar dels om utomrättsliga avrättningar av misstänkta narkomaner och langare och dels om tiotusentals godtyckliga arresteringar av misstänkta narkomaner och langare. Att landets konstitution – som rätt till prövning av sitt fall i domstol inom en viss tid – har åsidosatts bekräftas av både höga poliser och statsåklagare som Dagens ETC talat med.

President Duterte har också i flera tal berättat att han vill avskaffa den grundläggande rättsprincipen habeus corpus. Principen betyder att envar som hålls i fängsligt förvar har rätt att inom en kortare tid få höra de konkreta anklagelserna, ha rätt att bemöta skälen och slutligen få en domares eller domstols utslag gällande saken.

Dutertes parti PDP Laban har efter koalitioner med andra partier en stor majoritet i parlamentet. Många medlemmar ur det tidigare största partiet Liberalerna har gått över till PDP Laban och koalitionen. PDP står för Filippinernas Demokratiska Parti och Laban betyder "Kampen".

Ronwaldo Munsayek är talesperson för PDP Laban:

– Filippinerna har fått ett oförtjänt dålig rykte på grund av kriget mot drogerna. Tack vare detta har vi minskat narkotikans betydelse i samhället vilket var nödvändigt. Jag vill också understryka att vi är mot utomrättsliga avrättningar och är för de mänskliga rättigheterna.

Sedan Donald Trump blev vald till president i USA har en vanlig kommentar i Filippinerna varit att Duterte är Donald Trumps våta dröm – att det är så han egentligen skulle vilja vara.

För några veckor sedan talades Duterte och Trump med varandra i telefon. Direkt efter inbjöd en glädjestrålande Duterte till presskonferens:

– Jag har just haft ett samtal med Donald Trump. Trump önskade mig lycka till i min kampanj mot drogerna. Han sa att vi som en självständig nation gjorde det på rätt sätt och att han förstod hur vi hanterar vårt krig mot droger.

– Jag fick uppfattningen att vad han ville säga var att han och USA inte kommer att lägga sig i hur vi löser våra problem i Filippinerna.

Just förhållandet till USA har varit ett ständigt återkommande tema för Duterte. Han gick till våldsam attack mot Barack Obama sedan denne ifrågasätt hans metoder i kriget mot drogerna:

– Du son av en hora, sa Duterte om Obama i ett tal och uppmanade honom att "dra åt helvete".

Duterte följde upp detta med att säga att han vill avsluta alla avtal, både militära och kommersiella, med USA och istället närma sig Kina och Ryssland. Det skulle också bli slut med alla gemensamma militärmanövrar med USA.

På besök i Kina upprepade Duterte sin vilja att bryta med USA och istället skapa nya avtal med Kina.

Följden blev diplomatiskt kaos och som vanligt fick Dutertes talesperson gå in och försöka mildra presidentens ord och förklara vad han egentligen menade. 

Så här säger Dutertes personlige talesman Ernesto Abelia om presidentens uttalanden:

– Presidenten menar att man naturligtvis ska följa ingångna avtal, men att vi samtidigt inte kan tillåta att bli styrda av andra länder. Vi har inga planer att lämna vårt nära samarbete med USA, men vi måste liksom alla andra se till att avtalen gynnar Filippinerna.

Abelia säger också att man måste lära sig hur Duterte bygger upp sina tal:

– President Duterte har en speciell retorik och tar ofta till kraftuttryck. Detta används ofta av meningsmotståndare som avsiktligt missförstår presidenten och inte tar in hans retorik vid bedömningen av hans tal.

5 000 dödade under Kriget mot drogerna hans första fem månader vid makten är inte bara retorik. Därför gick USA i mitten på december ut med ett mycket hårt uttalande och beslöt sig för att stoppa all nödhjälp till Filippinerna. Det amerikanska utrikesdepartementet meddelade att man hyste "stor oro" för de mänskliga rättigheterna i Filippinerna.

Människorrättsorganisationerna, bland andra Amnesty, känner sig hotade av ett tal Duterte höll i början på december där han meddelade att han såg organisationerna som en del av knarkmaffian. Han slog fast att de därför kommer att betecknas som fiender och att han inte kan utesluta att de kan drabbas av kriget mot drogerna.

Detta är inget tomt hot, minst 3 000 personer har dödats av mordkommandon och medborgarrättsgarden som anser att presidenten givit dem uppdraget att eliminera drogproblemet.

– Jag, mina medarbetare och min familj känner oss direkt hotade att bli avrättade av människor som menar att de handlar på order av president Duterte, säger Amnestys ordförande Ritz Lee B Santos III till Dagens ETC.

Duterte har också lovat straffrihet för den som skjuter en narkoman eller langare som en del av kriget mot drogerna.

Abelia menar dock i en intervju med Dagens ETC att Amnesty överreagerar:

– Detta är ytterligare ett exempel på presidentens retorik. Han menade inte att mänskliga rättighetsorganisationerna var en del av narkotikamaffian och avsåg absolut inte att hota dem. Detta vet Amnesty och de andra, men de väljer att missförstå presidenten.

På lördag publicerar nyhetsmagasinet ETC ett reportage som mer detaljerat granskar Dutertes krig mot narkotikan. Gunnar Wesslén följer med polisen på raid, men möter också dem som förlorat anhöriga.