På marken runt omkring dem ligger det avföring, sopor och ruttnande matrester. Åt ena hållet finns det ett lätt kuperat landskap där det tidigare stått magnifika olivträd, men som nu är översållat av stubbar. Åt andra hållet breder det ut sig ett läger av billiga campingtält, canvastält från FN:s flyktingorgan UNHCR och hemmagjorda små skjul tillverkade av plastfilm och pinnar. Det luktar rök, det stinker skit.
”Här finns ingenting!”
Moria är Europas största flyktingläger. Det ligger på den grekiska ön Lesbos, helt intill det turkiska fastlandet, och etablerades av den grekiska regeringen 2015 för att samla upp asylsökande flyktingar som anländer till ön i gummibåtar.
Sedan den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan öppnade upp gränsen mot Grekland i slutet av förra veckan har tiotusentals migranter i Turkiet försökt ta sig in i grannlandet. Majoriteten har försökt korsa landsgränsen längs floden Evros/Meric, men de flesta har stoppats av tårgasbeskjutning och den grekiska regeringens förstärka militarisering av gränsområdet. Fler har istället lyckats ta sig hit till Lesbos och till dess grannöar.
Migranterna verkar inte sällan ha blivit lovade fortsatt fri lejd till Europa när de lämnat Turkiet. Men så förhåller det sig inte. Här på Lesbos har de precis som tidigare mest bara hamnat i Morialägret.
– Här finns ingenting. Vi har inte någon elektricitet. Det står tre toaletter här men de är inte öppna. Det finns inga duschar och vi måste gå till en byggnad längre bort för att tvätta oss, men där finns det bara kallvatten!
Zahra Nazari frustar av missnöje. Hon och hennes familj är flyktingar från Afghanistan och kom till Lesbos några veckor innan att Turkiets kustbevakning slutade patrullerade gränsområdet. Som nykomlingar har de tvingats flytta in i ett enkelt plastskjul i Morias utkant.
Kylan kommer på nätterna
Moria byggdes för att hysa 3 000 människor. I dag lever här omkring 20 000 människor. Hjälporganisationer har i åratal slagit larm om otillräcklig infrastruktur och katastrofal utsatthet bland de asylsökande.
Förhållandena är värre än i något annat flyktingläger jag besökt och rapporterat om
i Dagens ETC, såväl i krigets Syrien som i dess grannländer.
De mobila toaletterna där Zahra och hennes familj lever är mycket riktigt ur funktion. Det sitter hänglås på dörrarna. Det finns inga anläggningar för att slänga sopor. I närheten finns en uttorkad bäckfåra, där ligger det använda blöjor.
– Alla vi som lever här i utkanten av lägret är afghaner. Det är väldigt kallt på nätterna och svårt att sova. Och vi har inte tillgång till någon gas, vill vi laga mat eller värma vatten måste vi göra upp en eld, säger Zahra Nazari.
Migranter utnyttjas av Turkiet
De flesta bedömare har landat i slutsatsen att Erdogan endast är intresserad av att använda migranterna som ett påtryckningsmedel mot EU, utan en tanke på hur de ska klara sig i gränsområdet eller ta sig därifrån. Han vill få EU:s uppbackning bakom sin Syrienpolitik. Sedan i december har striderna i Idlib-området i nordvästra Syrien, det sista oppositionskontrollerade området, ytterligare trappats upp. Bashar al-Assads regim vill återta området och hans bombningar har skapat en miljon nya internflyktingar. Erdogan hävdar att Turkiet inte längre kan hantera flyktingsituationen.
I en annan del av Moria-lägret lever de båda bröderna Abdullah och Samir i ett trångt dubbeltält, som de delar med sin vän Ali. Alla tre är flyktingar från Idlibområdet och kom till Moria för fyra månader sedan. Innan dess ville de stanna kvar hos sina familjer så länge det var möjligt.
– Moria är en katastrof. Vi hade aldrig någonsin kommit hit om det inte vore för att de är krig där hemma. Både Bashar al-Assad, Ryssland, Iran, Hezbollah och Turkiet krigar där, säger Abdullah.
Kan bara vänta
Några nya syriska flyktingar från Idlib anländer knappt i dag till Moria. Trots Erdogans retorik om en ohanterbar flyktingsituation så vägrar han öppna Turkiets gräns mot Idlib och de utsatta människorna där. De tre syrierna i tältet säger att de är fullt medvetna om Erdogans propaganda och metoder. De använder flertalet vulgära könsord på arabiska när de talar om den turkiska presidenten.
– Erdogan har aldrig gjort något bra för syrierna. Nu krigar han i Idlib. Innan dess krigade han mot kurderna i Ras al-Ayn och i Afrin. Erdogan har öppnat gränsen bara för att han vill ha pengar från EU, säger Samir.
I torsdags träffades Erdogan och president Vladimir Putin i Moskva för att diskutera upptrappningarna i Syrien. Under natten till fredagen inleddes officiellt en vapenvila, men det är oklart hur detta kan komma att påverka Erdogans nya gränspolitik.
Samir och Abdullah bjuder på en kopp sött kaffe och spelar syriska poplåtar. Så här ser dagarna för det mesta ut. De kan inte göra mycket annat än att vänta, och att hoppas. Målet är att nå Nederländerna, eller kanske Tyskland. Att återvända till Turkiet är uteslutet. Där väntar bara papperslöshet, rotlöshet, avsaknad av pengar – och växande desperation.
– En av mina vänner hemifrån hade inga pengar, inget hem och ingen familj i Turkiet. Han rekryterades som soldat och nu har Turkiet skickat honom för att kriga i Libyen, säger Abdullah.
