Prostitutionen är en mycket stor fråga i Sydafrika. Man kallar det inte ­prostitution, det anses nedsättande, utan alla säger sex­arbete. Praktiskt taget alla progressiva ­organisationer och människor i landet är positiva till en avkriminalisering. Mot är de djupt konservativa, kyrkorna och vissa internationella hjälporganisationer.

Diskussionen om hatbrott går ihop med frågan om prostitution.

En av de tyngsta rösterna inom hela det sociala området i Sydafrika är Mapaseka ”Steve” Letsike. Hon är välkänd lesbisk profil, vice ordförande för det sydafrikanska aids-­rådet, vice ordförande för Justiedepartement­ets nationella arbetsgrupp mot hatbrott och hon sitter dessutom i det mäktiga, styrande partiet ANC:s partistyrelse.

Hon har ett mycket stort inflytande över Sydafrikas president Cyril Ramaphosa.

***

Dagens ETC träffade Steve, som hon kallas, en sen kväll på ett hotell i Sydafrikas huvudstad Pretoria. Hon är en kvinna med auktoritet, och hon är mycket bekymrad över situationen i Sydafrika:

– Det är uppenbart att vi måste stärka vår lagstiftning och nu har vi en tillbakagång, vi måste komma till rättvisa, den rättvisa vi aldrig fått ha i Sydafrika.

Mapaseka Letsike menar att mycket av det förtryck som kvinnor och hbtqi-personer utsätts för går tillbaka till kolonialismen och apartheid.

– Kolonialismens och apartheids förtryck drabbade speciellt kvinnor och homosexuella som redan var föraktade grupper. Nu kommer lagen mot hatbrott och hatpropaganda att stärka de lagar om våld mot kvinnor som redan stiftats. Vi måste ta tag i de fördomar som styrt lagarna och agera mot det hat som riktas mot kvinnor och hbtqi-grupperna.

Det har riktats kritik mot de nya lagarna mot hatbrott och hatpropaganda. Framför allt högergrupper är mot dem och menar att de krockar med yttrandefriheten och vill därför stoppa de nya lagarna. Samtidigt är det just dessa grupper som sprider mest hatpropaganda.

Steve Letsike ger inte mycket för den argumentationen:

– Det handlar bara om undanflykter, de vill inte ha något som inskränker deras möjligheter att sprida hat. Vi har en enkel definition på hatpropaganda och den vilar på att det som sägs är skadligt och sårande (harmful and hurtful). Det gäller alla handlingar och retorik, oavsett om de utförs av rasister, i kyrkor eller av traditionella ledare.

– I lagen kan våld mot kvinnor inkluderas liksom en rad olika diskriminerande beteenden. Skadligt och sårande är inte svårdefinierade begrepp. Att införa de här lagarna måste ske snabbt nu, det har tagit allt för lång tid och alldeles för mycket skada har uppstått.

***

Det sydafrikanska parlamentet har beslutat att hatlagar ska införas, nu pågår diskussionen om hur innehållet ska översättas till lagtext och hur de exakta formuleringarna ska se ut.

Mord, mordförsök, våldtäkter och misshandel av kvinnor och hbtqi-personer ökar kraftigt. De blev allt fler under pandemin men har sedan efteråt fortsatt att öka. Allra hårdast drabbas de prostituerade kvinnorna, homosexuella och transpersonerna. Flera seriemördare som dödat prostituerade har avslöjats den senaste tiden.

Thoko Mokweng som är 48 år gammal och prostituerad sedan 1999 arbetar deltid för organisationen Sisonke som försöker organisera de prostituerade. När jag träffar henne kommer hon just från domstolen där en man som mördat sex prostituerade står inför rätta.

– Denne hemska man åkte omkring och plockade upp prostituerade runt om i ­Johannesburg. Sedan tog han dem till en ­källare där han hade sex med dem. Men efter det betalade han inte utan dödade dem. I hans källare hittade polisen sedan sex ­mördade kvinnor.

– Flera av mina vänner har mördats av sexkunder. Vi är fredlösa ute på gatorna, vi jagas av både poliser och illasinnade kunder – vi kan inte få hjälp någonstans. Många poliser ser oss som ett extraknäck. Antingen kräver de gratis sex eller också en muta för att inte gripa oss.

Thoko Mokweng berättar om trakasserierna. Poliser kommer fram till henne, det kan ske i livsmedelsaffären eller varsomhelst och kräver en summa pengar – annars blir hon gripen:

– De tycker mest om att göra det på fredagar för då kan de bura in mig hela helgen eftersom det inte sker någon frigivning då. De böter de hotar med kostar 300 rand (160 kronor) och gör jag inte upp med dem så åker jag in över helgen. Det blir en förhandling och jag betalar vad jag kan betala och då åker de där ifrån. Jag har inget att sätta mot, jag är ju en känd prostituerad.

Thoko Mokweng är övertygad om att hela hennes liv skulle förändras och bli mycket bättre om prostitution skulle bli legalt.

***

Det antas finnas över 200 000 prostituerade i Sydafrika, den senaste studien gjordes 2015 och kom fram till att de var upp till drygt 180 000. Sedan kom pandemin med hög arbetslöshet och betydligt sämre levnadsförhållanden. Samtidigt kommer miljoner invandrare, både legalt och illegalt, i jakt på arbete. Hela familjer kommer till landet och för kvinnorna finns inte många arbetstillfällen. Sannolikt är antalet prostituerade betydligt högre än det uppskattade.

Mångmiljonstaden Johannesburg är centrum för sexhandeln i Sydafrika. Man räknar med att det finns minst 20 000 prostituerade i staden. Den förslummade och fattiga stadsdelen Hillbrow hyser många av dem.

Hillbrow är inte ett ställe där du tar nattpromenader oavsett om du är svart eller vit. Även utan elavstängningar finns det knappt några gatlyktor och att till fots navigera fram mellan hålen i asfalten och trottoarerna är lika jobbigt som att klättra i berg – men med betydligt större risker.

Det är dock ingen brist på barer, bordeller och spelhålor. Jag tar trots varningar från mina vänner i staden en Uber till den kombinerade sportbaren, bordellen, strippklubben och spelhålan Summit på Claire street. Jag hoppar ur bilen några meter från ingången, inga onödiga promenader här, och betalar ett inträde på 100 rand, knappt 55 kronor, innan jag letar mig upp för trapporna.

Väl inne möts jag av ett hundratal personer, ungefär hälften lättklädda unga kvinnor och resten män. Ett par mycket stora ordnings­vakter ser till att allt gruff omedelbart kvävs.

Ett rum är fullt av tv-apparater där ­Champions league visas, det är Manchester City mot Bayern München och Milan mot Napoli – den stora majoriteten håller på City. Nästa rum är dominerat av enarmade ­banditer och en disk där husmanskost, öl och sprit säljs.

Det största rummet har en stor strippscen med sittplatser runt, en rad bord utspridda, dj-bås och två barer – en flaska öl kostar bara 19 kronor. Där tas kontakter och när parterna kommit överens smiter de ut i trappuppgången där hissar väntar för vidare befordran.

Jag frågar en av vakterna om de inte är rädda för polisen, prostitution är ju olagligt – både för kvinnan och kunden. Han förstår inte min fråga, det där är ju inget problem, säger han och pekar på några män som sitter vid ett bord: ”De är ju poliser.” Det får mig att undra vad en avkriminalisering av prostitution betyder i verkligheten – mer än att polisen inte kan skrämma prostituerade att betala mutor.

Det stora problemet för mig kommer när jag ska lämna stället, det är nämligen så att Summit har sitt eget kontrakterade svarttaxi­system – det är förenat med livsfara för en Uber-förare att försöka plocka upp en kund där. Så jag agerar på säkrast möjliga sätt, jag betalar en vakt 50 rand för att han ska följa med mig och se till att jag kommer in i en taxi utan att rånas.

När jag väl sitter i taxin, som hålls ihop av tejp och plastic padding, uppstår nästa problem. Chauffören har ingen aning var mitt hotell ligger och GPS är ett okänt begrepp för honom. Tack och lov har jag Google maps i min telefon och kan dirigera honom till mitt hotell för cirka tre gånger så mycket som en Uber hade kostat.

***

De tjusiga bordellerna, får jag höra, ligger istället i stadsdelen Sandton som är det utan jämförelse rikaste området i Afrika. Dit går de vita och den svarta överklassen – poliserna har nog inte råd.

Sammantaget blir frågan om prostitutionens avkriminalisering också en fråga om över- och underklass och social rättvisa. Steve Letsike driver med stöd av president Ramaphosa en kampanj för att legalisera prostitutionen.

– Det här är en rättvise­fråga, de prostituerade är medborgare och de har rättigheter, de måste få samma skydd som alla andra medborgare. Egentligen handlar det om arbetsfråga. Sexarbetare, som jag kallar det, arbetar även om deras yrke är kontroversiellt. De måste få rätt att organisera sig och kanske komma med i vårt LO, Cosatu.

Steve ­Letsike menar att ­trafficking, bordeller och hallickar ska vara fortsatt olagliga, men trycker hårt på att det här är en afrikansk, och specifikt syd­afrikansk fråga. Hon är irriterad över att Läkare utan gränser har lämnat in en skrivelse på 260 sidor till parlamentet om varför prostitution inte ska legaliseras.

– Internationella organisationer som Oxfam, Läkare utan gränser och Amnesty blandar sig i våra interna affärer, de underminerar vad det sydafrikanska folket vill och då går man för långt. De kan ha en åsikt men ska lämna lagstiftningen till oss. Det är vi som bestämmer.

– Grunden till lagstiftningen är vad det sydafrikanska folket vill – inte vad internationella organisationer som säger sig vilja hjälpa oss vill. De ska stödja oss men de ska inte bestämma över oss.

Steve Letsike säger också att hon förstår den europeiska kvinnorörelsen och att de nog vet vad som är bra för Europa, men inte vad som kan fungera i Afrika.

– Som feminist ser jag att kvinnor blivit objekt, det är inget vi ignorerar, men vi tror att kvinnor också har möjligheter att göra vissa val själva. Detta är också en hälsofråga som inbegriper aids och hiv, men det är mycket mer än så. Det är en fråga om rättigheter som gäller alla oavsett om de är fattiga, sjuka, unga, gamla, en viss etnicitet – och också att skydda deras levnads­inkomster.

– Vissa människorättsorganisationer har förstått vad det handlar om, Human right watch stöder till exempel helhjärtat legalisering av prostitution, ett begrepp som jag dock anser är ett nedsättande.

Några organisationer är dock kritiska till planerna på att legalisera prostitutionen, de menar att kvinnor tvingas att prostituera sig för att överleva och att det är då fel väg att göra den laglig.

***

Sveriges ambassadör i Sydafrika, Håkan Juholt, är kritisk till planerna på legalisering:

– Jag kan inte se prostitution som en del av arbetsmarknaden. I samma stund som vi skulle göra det och accepterar prostitutionen som ett sätt att försörja sig på försvinner alla incitament till att bekämpa den. Då blir det statistik, hur många människor som kan försörja sig och det blir en ekonomisk fråga – inte en politisk moralisk fråga. Det är också en jämställdhetsfråga.

Just nu är frågan inlåst i parlamentet där organisationer och partier ska lämna synpunkter sannolikt kommer inget att hända förrän efter valet i maj nästa år. Men det är uppenbart att det finns en stor majoritet för att avkriminalisera prostitutionen.

Katlego Rabritse från Sisonke är upprörd över parlamentets sätt att ta in synpunkter – ”sexarbetare är dåliga på att skriva inlägg” – och över hur frågan fördröjs.

– Jag är dock övertygad om att förr eller senare kommer prostitutionen att bli laglig, till och med den statliga Kommissionen för jämställdhet mellan könet kräver att det ska ske senaste 2024.

***

En mycket stor samhällsfråga som det inte talas lika mycket om är främlingsfientligheten och hatbrotten mot immigranter. Där kan den nya hatbrottslagstiftningen få betydelse, men problemet är att de stora partierna i allt högre grad blivit främlingsfientliga.

En av de hårdaste är Johannesburgs förre borgmästare Herman Masheda, tidigare en av ledarna för Democratic aliance, DA, som ny bildat ett eget parti byggt på främlings­fientlighet.

Hans valplattform är mycket lik Sverigedemokraternas: Stoppa invandringen, utvisa migranter utan dokument, ge ingen asyl, krossa brottsligheten som i hög grad begås av migranter och höj straffen. Han går dock längre än SD eftersom han vill införa dödsstraff för mord och våldtäkt: ”Men det ska inte vara barbariska dödsstraff, ge dem en injektion så att de helt enkelt somnar in.”

Economic freedom fighters, EFF, driver en också hård politik, ibland med stöd av regeringspartiet ANC, för att driva ut invandrare ur landet. Man försöker stoppa hälsovård och stöd till invandrare utan klar dokumentation trots att konstitutionen garanterar alla skydd och rättigheter i Sydafrika.

Trandeka Kathi och Sithuthukite Nikhize är advokater som utifrån det prestigefyllda Witwatersranduniversitet arbetar för att ge legalt stöd till marginaliserade i Sydafrika. På universitet bildades redan under apartheidtiden en grupp för mänskliga rättigheter, CALS, med en rad advokater med syfte att öka den sociala rättvisan:

– Vi arbetar i hög grad med stämningar, bryter myndigheter eller företag mot konstitutionen går vi till domstol för att få en förändring, säger de till Dagens ETC.

Konstitutionen ger en rad rättigheter till alla i Sydafrika och ger också rätt att bosätta sig i landet. En rad mål just nu handlar om icke-dokumenterade immigranters rättigheter till att vara i Sydafrika och vilka rättigheter de har. Hittills har utslagen talat för att konstitutionen gäller samtliga i Sydafrika, oavsett var och hur de kommer ifrån.

Därför talar en rad politiker om nödvändigheten att skriva om och snäva in konstitutionen. Men än så länge står kampen i dag om att tolka konstitutionen, att få fram vad den garanterar och ur dess garantier ska uppfyllas.

Trandeka Kathi och Sithuthukite Nikhize ger en rad exempel på vad konstitutionen garanterar.

– Just nu håller vi till exempel på med ett domstolsmål där ett antal familjer vräkts från sina bostäder för att de inte betalat hyra. Men konstitutionen garanterar alla rätt till grundläggande villkor och där ingår bostad, därför kan man inte vräka någon utan att erbjuda en alternativ bostad – men det görs ändå.

De har gott hopp om att få rätt i domstolen, men är osäkra på vad som händer sedan – familjerna är redan vräkta och hemlösa och det är tveksamt om nya bostäder kommer att erbjudas. Även om utslaget blir tydligt är det inte lätt att hitta åtgärder som gör att konstitutionens villkor uppfylls.

– I grundläggande villkor ingår också rätten till vatten, sanitet, värme med mera – och antagligen, det är ännu inte prövat, rätten till elektricitet, säger de.

När det gäller främlingsfientligheten kämpar de i stark motvind. Starka xenofobiska vindar blåser över Sydafrika, liksom i många andra länder.

– Allt skylls nu på invandrarna, säger Trandeka Kathi. Det är en klassfråga och bygger på att det sydafrikanska samhället är det mest ojämlika i världen. Ingen ser de fördelar som alla immigranter givit Sydafrika, det hårda arbete de utfört – arbete som ingen annan vill göra.

Även den förlamande korruptionen och energisituationen har ökat deras arbetsbörda. Risken är uppenbar att konstitutionen snävas in med tanke på den ekonomiska situationen Sydafrika står inför.

De sydafrikanska partierna har inte ännu inför valet i maj nästa år gjort helt klart hur de ställer sig till en förändring av ­konstitutionen.