– Jag var ute och vattnade blommorna i trädgården och hörde inte ringsignalerna, vilken tur att du inte gav upp.

Hon lämnar över telefonen till sin nyvakna man med de varnande orden att han är 96 år och ibland tappar bort sig i samtal. Han verkar minst sagt förvirrad av att en svensk reporter ringer så tidigt på morgonkvisten men när Johan får höra vad samtalet ska handla om blir rösten upplivad och han börjar ivrigt berätta sin historia.

– Jag behövde ett ämne för min doktorsavhandling och bestämde mig för att jag skulle försöka hitta viruset från 1918-pandemin, inleder Johan Hultin.

Från Djursholm till tundran i Alaska

Över hundra miljoner människor världen över lär ha dött i 1918-pandemin, även kallad för spanska sjukan. Till skillnad från coronaviruset, vars runda form med små kronor på ytan idag är känd för gemene man, var viruset för spanska sjukan okänt när det härjade som värst.

Det skulle ta nästan 80 år innan forskare lyckades lösa gåtan om viruset som skördade så många liv. Det hade inte varit möjligt utan den svenska patologens äventyrslystnad och envisa sökande bland gravar i Alaskas tundra.

Johan Hultin växte upp i Djursholm utanför Stockholm. Efter läkarstudier på Karolinska institutet och Uppsala universitet tog han sig på 50-talet till USA för att läsa avancerade kurser på  universitetet i Iowa.

I Iowa diskuterades spanska sjukan och Johan Hultin råkade höra en besökande virologs teori om att det fortfarande skulle kunna vara möjligt att hitta ett levande virus i kroppar som begravts i Alaska och kunde vara intakta tack vare permafrosten. Virologen lade upp det som en hypotetisk fråga men Johan ville göra ett riktigt försök.

– Jag kände en läkare i Fairbanks som introducerade mig för en äldre ledare, drottningen i den matriarkala innuitbyn Brevig Mission i Alaska. Det tog en hel dag att vandra genom tundran för att komma dit. Hon fattade tycke för mig av någon anledning och lät mig gräva på gravplatsen. På det sättet fann jag flera lager av frusna kroppar.

Johan samlade lungvävnad från de begravda kropparna som han tog med sig tillbaka till universitetet. Men det skulle visa sig att hemfärden inte fryst ner kvarlevorna tillräckligt vilket ledde till att det inte gick att hitta något levande virus.

– Där försvann min doktorsavhandling, säger Johan Hultin.

“Jag sa att jag kunde åka tillbaka”

Trots att åren gick hade Johan svårt att släppa viruset från spanska sjukan, 30 år senare, 1997, fick han höra att forskaren Jefferey Taubenberger genom ny teknologi försökte återuppliva virus från spanska sjukan.

– Men forskaren berättade för mig att hans material höll på att ta slut, så jag sa att jag kunde åka tillbaka till Alaska för att hämta mer, säger Johan Hultin.

Han var då 73 år gammal men efter ett liv med bergsklättring och svåra vandringar i hundratals länder tyckte Johan inte att tundran var ett särskilt stort problem. Han använde egna medel för att resa och tog med sig trädgårdsverktyg för att gräva, och fick åter tillstånd från byns ledare.

– Det var färre kroppar som var välbevarade men så till slut hittade jag en kvinna. Jag gav henne namnet Lucy, som på latin betyder belysa. Jag tyckte det var ett bra namn, att belysa mysteriet om 1918-pandemin. Så jag tog prover från lungor och andra organ och lyckades hålla det fruset och bevarat till laboratoriet i Washington DC.

Johan minns dagen när han fick höra att man lyckats ta fram ett levande virus från de prover han hämtat från Alaska.

– Jag var uppe i bergen och telefonanslutningen var dålig men jag lyckades ändå höra professorn säga: “Johan, vi har det”, som i att vi funnit viruset. Det var en fantastisk stund för mig att få höra det.

– Det var en ofattbar vetenskaplig prestation som han borde få Nobelpriset för, jag tänkte att han kanske skulle få det i år men så blev det inte.