När 16-årige Saher äntligen kommer hem till Sverige från helvetet i Gaza är det bara den vanliga strömmen av affärsresenärer som fyller ankomsthallen på Arlanda. Han har passet och en påse med sig. 

Tre dagar tidigare lyckades han äntligen ta sig över gränsen till Egypten vid Rafah med hjälp av sin farbror, 40-åriga Samir från Sundsvall.  
Prislappen: Cirka 120 000 kronor i mutor. 

När Israel invaderade Gaza var sextonåriga Saher där med sin pappa Anwar och sina systrar Silin, fyra år och Sahar, fjorton år. Alla är svenska medborgare och uppvuxna i Sverige. Systrarna föddes här och Saher kom hit när han var åtta månader. Sundsvalls-familjen reste till Gaza City för tre år sedan. Planen var att stanna en period för att barnen skulle träffa sin palestinska släkt och lära sig arabiska. När kriget bröt ut i oktober sökte de snabbt hjälp för att evakueras. Trots att alla barnen och pappan hade giltiga pass var budskapet från Sverige tydligt: Det går inte att göra någonting, det är lokala myndigheter som avgör vilka som har rätt att lämna.

Samir, som var i Sverige, kontaktade också UD. Han ringde ett flertal gånger, varje dag. 

– Det var en extremt stressande situation, vi ringde hundratals samtal. 

Men ingenting hände. Det enda han fick höra var att det var lokala myndigheter som bestämde. Utrikesdepartementet vet fortfarande inte var Saher befinner sig. 

– Jag hade kunnat ringa UD nu, och fråga hur det går för dem att få ut Saher och de hade fortsatt säga ”Vi gör vårt bästa, men vi kan inte göra mer just nu”, säger farbror Samir, när Saher sitter bredvid honom på tåget mot Sundsvall. 

Höll passet som en sköld

Kriget intensifierades och familjen flydde till ett sjukhus i Khan Yunis, i södra Gaza, som skulle vara säkert för civila. Där var de i 80 dagar, medan israeliska styrkor rörde sig allt närmare. Den 23 januari hade sjukhuset blivit omringat av israelisk militär, och Sahers pappa Anwar beslutade att familjen än en gång skulle fly, denna gång till Rafah. Han gick ut vid 14-tiden för att ordna mat till sina barn. 

– Vi satt och väntade på sjukhuset. Det blev kväll och ingen är ute på kvällen, det är helt tomt på gatorna då. Men pappa kom inte tillbaka.

Dagen efter gick barnen till ett annat sjukhus i Khan Yunis för att leta efter Anwar. Nasser-sjukhuset. Där hittade de honom liggande på golvet, dödad av israelisk krypskytt.

– Vi bara satt där, vi visste inte vad vi skulle göra.

Pappan begravdes i en massgrav bakom sjukhuset.

Dagen efter påbörjade barnen den livsfarliga promenaden till Rafah. En sträcka på cirka 20 kilometer.

– Chansen att du kommer fram är kanske fem procent. Jag gick och höll mitt svenska pass framför mig hela tiden, säger Saher och visar hur han höll det framför bröstet.

Jag pratade i telefon med en svensk representant från ambassaden i Kairo som var där med honom, jag frågade vad hon hade gjort om det var hennes barn. Men hon svarade bara att hon inte kunde göra något.

Passet, som fungerade som en sköld i Gaza, var dock obrukbart för att lämna området. Åtminstone för Saher. Vid det här laget hade hans två systrar beviljats tillstånd att evakueras. På listan som Dagens ETC tagit del av står deras namn ihop med namnet på deras mamma, som sedan ett år tillbaka varit i Sverige.

Tvingades vända

16-åriga Saher stod däremot inte med på listan. För Samir är det omöjligt att förstå varför.

– Han var med sina systrar precis vid gränsen och tvingades tillbaka in i kriget, helt ensam. Jag pratade i telefon med en svensk representant från ambassaden i Kairo som var där med honom, jag frågade vad hon hade gjort om det var hennes barn. Men hon svarade bara att hon inte kunde göra något. 

Trots de ihärdiga försöken tvingades Saher tillbaka in i Gaza. Samir hade då åkt till Egypten för att ta emot barnen, och kort därefter var systrarna i säkerhet i Sverige. Men Saher blev kvar och fick återvända in till misären i Rafah, medan bomberna föll i närheten. 

Där var han tillsammans med sin farfar, som länge varit engagerad i Fateh och arbetat för den palestinska myndigheten. Tillsammans med 50 andra släktingar och bekanta, bodde de i en tvårumslägenhet. Utanför hördes allt högre explosioner från bomber och ljudet av helikoptrar som cirkulerade ovanför. 

Majoriteten av Gazas befolkning, mer än en miljon personer, enligt vissa källor så mycket som 1,4 miljoner,  har nu flytt till Rafah.  

– Det är så litet, typ som ett bostadskvarter. Och det är så mycket folk. 

Saher beskriver det som en miserabel tillvaro där mat och vatten ständigt saknades. Han berättar att folk drack vatten från havet och att det kunde ta timmar att få tag på något att äta, även om man hade pengar. 

”Handlar om pengar”

Varför Sahers systrar fick lämna Gaza medan pojken blev kvarlämnad ensam är det ingen som förstår. 

– Jag kan bara spekulera, för vi får inga svar. Men det känns som att de vill splittra familjer och bara evakuerar flickor och kvinnor. Vilket är konstigt, med tanke på att vi vet att det framför allt är unga män som dör i kriget, säger Samir. 

Samir tillägger att han tror det handlar om pengar. Att både Israel och Egypten förstått att de kan tjäna stora summor på att tvinga vissa betala. 

– Om de säger att delar av en familj får lämna och andra inte, är det klart att de som kan kommer skicka pengar för att få ut alla.

När Saher var tillbaka i Rafah blev familjen allt mer desperat. Samir förklarar att han var oerhört rädd för att förlora ytterligare en familjemedlem. 

– Vi hörde rapporter om att Israel skulle invadera området och jag kände att vi måste få ut honom så snabbt det bara går. 

Via en kompis i Egypten fick Samir veta att Saher skulle kunna evakueras direkt, så länge familjen var beredda att betala. En överföring gjordes i slutet av förra veckan och några dagar senare stod plötsligt Sahers namn med på listorna. Han återvände återigen till gränskontrollen mellan Egypten och Gaza, och den här gången var bemötandet annorlunda. 

– Jag fick sitta i ett VIP-rum där det fanns mat, vatten och internet. Men jag bara satt där, i typ en timme. Sen var det klart och jag fick komma in i Egypten. 

Efter några dagar i Kairo, där Saher fick duscha, äta ordentligt och borsta tänderna, är han nu på svensk mark. Trots att han knappt kunnat sova på flera månader är han inte trött. 

– Det har varit så mycket som har hänt hela tiden, allt har gått så snabbt. Jag har inte hunnit tänka. 

UD: ”Sverige har begränsade möjligheter att påverka”

UD:s presstjänst vill inte kommentera Sahers fall, men skriver i ett mail till Dagens ETC:

– Insatsen vid gränsövergången i Rafah är en omfattande och komplicerad konsulär insats med många aktörer involverade. UD arbetar för att, i den mån det är möjligt, stötta de svenskar som fortfarande vill lämna Gaza men vi har varit tydliga med att alla svenskar som uttryckt en önskan att lämna Gaza inte kommer att kunna göra det. 

Enligt UD:s presstjänst har Sverige mycket begränsade möjligheter att påverka lokala myndigheters beslut om gränspasseringen. Samma sak gäller för alla länder med medborgare i Gaza.

– Vi har använt de verktyg som fungerat bäst i det mycket svåra läge som råder och drygt 550 svenskar har kunnat lämna Gaza, skriver man utan att gå in på detaljer om vilka verktyg man använt. 

UD:s presstjänst tillägger att Utrikesdepartementet sedan cirka 10 år tillbaka avrått från alla resor till Gaza, eftersom det varit svårt eller omöjligt för Sverige att agera konsulärt i regionen. Något som försvårats ytterligare på grund av kriget.

Artikeln har uppdaterats med kommentarer från UD:s presstjänst.