På kyrkans innergård finns en 14 meter lång massgrav med okänt djup. Det sticker upp en arm i en ljus jacka ur den sandiga jorden. Där syns en fot som hör till en annan kropp, och det sticker även upp ett huvud vars ansikte täcks av en blodig näsduk. Hade massgraven inte varit det sista jag såg i slutet av en lång arbetsdag så hade det nästan varit för magstarkt. Nu blir det istället en slags krona på verket av de ryska övergreppen.

Bilderna från Butja har upprört världen och lett till fortsatta anklagelser om ryska krigsbrott i Ukraina. Vittnen har talat om ett urskillningslöst dödande av civila. Samma dag Dagens ETC besöker Sankt Andreas kyrka började rättsmedicinsk personal gräva upp och undersöka det första lagret kroppar ur jorden. Enligt Butjas vice borgmästare, Taras Shapravskyi, dödades mer än 360 civila och mellan 260 och 280 av dem ska ha placerats i sammanlagt tre massgravar som andra invånare grävde bakom kyrkan.

Vissa kroppar låg för nära de ryska baserna för att man skulle kunna komma åt dem. När de ukrainska styrkorna återvände till Butja i början av april hade vissa lik legat på gatorna i flera veckor.

Jämför med massakern i Babij Jar

Nu, efter några dagar har vardagen blivit något så när stabil och både återvändare och överlevare försöker bearbeta det som hänt. Jag träffar småbarnspappan Maksym som just varit och hämtat några ägodelar i sin lägenhet. Han och hans familj flydde till Kiev innan de ryska styrkorna ockuperade Butja.

– Jag kom hit idag och jag… Jag är chockad. Det är så konstigt att se allt det här på riktigt och inte bara på bilder.

Maksym famlar efter orden när han ombeds dela med sig av sina tankar. Han säger att han är väldigt ledsen över alla människor som mördats.

– Jag har aldrig känt på det här sättet tidigare. Vi har alla hört om massakern i Babij Jar under andra världskriget och nu har vi upplevt något liknande. 

Maksym är säker på att Butja kan byggas upp igen, men han och familjen tänker för närvarande stanna kvar i Kiev. Levnadsförhållandena här är allt för svåra, oavsett att deras lägenhet klarat sig helskinnad under striderna. 

– Vårt hem är okej men vår granne har inte haft lika stor tur. Ryssarna har brutit sig in där, stulit möbler och andra saker där och ritat V på väggarna, säger Maksym.

Unga soldater som ”kanonmat”

Bokstaven V har använts som symbol av de ryska styrkorna i norra Ukraina, medan de i södra och östra Ukraina har använt Z. När jag tar mig fram genom de värst krigsskadade kvarteren i Butja finns ”V” nästan maniskt sprejat på de brända fasaderna, på sönderskjutna bilar och inslagna dörrar.

I Butjas stadskärna kommer Serhiy, en vithårig man fram och frågar om jag har mobiltäckning. Det har jag inte, nätet är kraschat i hela staden, precis som all elektricitet. Serhiy ber oss fota och skicka en dikt om ockupationen han skrivit till en nära anhörig i Kiev. 

– Vi gömde oss nere i källarna under långa perioder eftersom vi var så rädda. Folk som gick ut kunde bli skjutna. En vän till min granne var så hungrig att han försökte ta sig in i en förstörd mataffär och hitta något. De ryska soldaterna sköt ihjäl honom.

Enligt Serhiy tvingade de ryska soldaterna alla civila att stanna inomhus och att bära vita armband – alla som saknade sådana riskerade att bli skjutna. Samtidigt tog soldaterna över vanliga bostadshus och flyttade från ställe till ställe.

– Hälften av dem var skitstövlar och missbrukare. De letade efter vodka och de lämnade efter sig kanyler. Men den andra hälften var bara barn, arton- och nittonåringar som blev kanonmat, säger Serhiy.

Nära en järnvägsövergång blir jag stoppad av en man på en motorcykel som fräser och undrar vem jag är. Han är traumatiserad och blir misstänksam när han ser en främling i staden. Efter att min översättare förklarat att jag är journalist säger han ”no pasarán”, höjer en knuten näve och åker vidare.

Bad soldaterna lämna

I ruinerna på andra sidan järnvägen bor Vira, en ukrainsk dam i 60-årsåldern som stannade kvar i hemstaden under hela ockupationen. Hon står och reparerar sin skadade mur med en klick cement.

– Det här är ingenting, titta på mitt hus! Det tog elva år att bygga det och jag hade blivit klar precis när kriget började, säger Vira och öppnar grinden. 

Hela hennes farstu sprängdes i bitar när en granat slog ner här den 30 mars. Vira tror att det kan ha varit besvarande ukrainsk eld, men hon anklagar bara Ryssland för förstörelsen. De ryska soldaterna grävde ner sig med granatkastare i en grannes trädgård precis bredvid hennes hus, mitt i ett vanligt bostadskvarter. Hon tar med mig till andra sidan staketet och visar.

– De rullade in en haubits här också och sköt i riktning mot grannstaden Irpin. Det gjorde mig väldigt rädd och nu fortsätter jag reagera när jag hör höga ljud, säger Vira. 

Även om Vira skrämdes av de ryska soldaterna försökte hon tala dem till rätta och bad dem att inte placera militär utrustning så nära henne, eftersom det var farligt. Hon gjorde samma sak när de ryska styrkorna parkerade stridsvagnar framför hennes hus.

– Ledsen mor, men vi åker ingenstans, svarade två soldater mig. Just de två sa att de var i kriget mot sin vilja. Men jag vet inte om det stämde.

Ockupationen av Butja kom med brutal förstörelse och död, men uppenbarligen också med en lika brutal cynism och likgiltighet hos många av de ryska soldaterna. Vira pekar på en husfasad som vetter mot grannens trädgård. Där har de ryska soldaterna sprejat ”From Russian with love” tillsammans med en glad streckgubbe och en stridsvagn. Bredvid har de även sprejat en jättestor penis och ett vulgärt ryskt ord för samma kroppsdel.

– De sa till mig att de inte var brottslingar, utan att de bara hade kommit hit för att befria oss. Jag kan inte förstå varför de gjorde sådana fruktansvärda saker i så fall. Eller varför de fortsätter skjuta och döda ukrainare nu.