Hur är det att vara här?

– Det är väldigt svårt. Det är en högtid men vi känner ingen glädje. När vi ser antalet flaggor som har rests för fallna soldater och förstår omfattningen av det hela så går hjärtat sönder, säger Halina Sereda och fortsätter:

– Samtidigt är vi också här för att samla styrka, de utbrända stridsvagnarna visar vad våra soldater har uppnått. Vi fotar med telefonen och lägger upp i sociala medier och kommer att berätta om det här för våra vänner och kollegor, så att de också vet hur det var här idag.

Hur pratar ni med er dotter om kriget?

– Vi säger som det är. Att stridsvagnar som inte borde vara här har angripit vårt land. Att det är en högtid idag men inte den högtid vi borde ha, säger Halina Sereda.

Om några dagar kommer familjen att splittras igen. Halina Sereda och Maria åker tillbaka till Polen.

”Vi ska själva få bestämma”

Olha Diduch, 23, och sonen Jevhen, 7, har kommit till Kiev från närliggande Irpin.

Vad tycker ni om firandet?

– Det är fantastisk stämning, så många har klätt upp sig och väntar på segerdagen. Man känner känslan av den i luften, säger Olha Diduch.

När Dagens ETC ber Jevhen förklara vad den här dagen betyder för honom blir han blyg och ler ett stort leende som avslöjar några tappade tänder. Hans mamma hjälper honom att svara på frågan.

– Den betyder att Ukraina vill vara fritt och att vi ska själva få bestämma över oss.

”Vi lever under konstant stress”

Denis Sjisjkin, jobbar med IT, Katja Sjisjkina, jobbar på skönhetssalong.

– Vi är här för att vi behöver vara här. Det är en högtid men vi har inget att fira, det är så sorgligt, säger Denis Sjisjkin.

Hur har ert liv förändrats av kriget?

– Vi lever under konstant stress. När kriget började vändes våra liv upp och ned. Som tur hade vi kvar vårt hem, men våra nära vänner blev hemlösa. Nu har vissa saker återgått till det vanliga, till exempel har min arbetsplats ställt om så att jag kan jobba hemifrån, säger Denis Sjisjkin.

– Skönhetssalongen där jag jobbar stängde under striderna om Kiev. Men ukrainare är väldigt starka och förstod med tiden att vi behöver lära sig att leva med kriget, och nu har även vår salong öppnat igen, säger Katja Sjisjkina.

”Var på ceremoni med Zelenskyj”

Kseniia Dzahaniuk är tidigare tv-journalist och numera medgrundare till ­organisationen Zemliachky, som hjälper kvinnliga soldater med utrustning och annat de behöver.

Hur firar du självständighetsdagen?

– I morse var jag på en prisceremoni där president Zelenskyj belönade olika personer. Sedan har jag spelat in en video till våra sociala medier där jag bad våra följare att skänka pengar och nu ska jag jobba på.

Så det låter som en vanlig arbetsdag?

– Ja, samtidigt är varje dag som vi lever en högtid att fira.

”Vadå, varför? Vi är patrioter”

Svetlana Savtjenko är ingenjör, Irina Popovitjenko är pensionerad revisor. De är vänner och har länge bott i samma trappuppgång.

Varför kom ni hit idag?

– Vadå, varför? Vi är patrioter, säger Svetlana Savtjenko.

– Det är årets viktigaste dag. Jag har rest hit hela vägen från Polen, där jag är flykting, för att vara här, säger Irina Popovitjenko. Hon fortsätter:

– Det handlar om vår frihet. Ukraina borde ha blivit självständigt redan för 300 år sedan och inte 32, men våra förfäder tvingades ge bort vårt land då. Tidigare idag var vi på bio och såg en ny film, ”Dovbusj”, som handlar om just det här. Vi får inte upprepa samma misstag igen.