Området där Dallia Abdelmoniem och hennes närmaste familj bor brukar vara lugnt och säkert, men morgonen den 15 april förra året befann de sig plötsligt mitt i skottlinjen mellan paramilitära RSF och regeringsarmén SAF.

– Jag minns inte detaljerna. Vi behövde ge oss av. Det hände plötsligt, men ändå inte: vi visste att det bubblade av konflikt. Men vi vaknade som vanligt på morgonen. Vi trodde det skulle bli en vanlig dag, alla hade sina planer, men klockan 09.30 behövde vi gömma oss för bomber och hörde ljudet av artilleribeskjutning. Ena sekunden pratade vi om vad vi skulle göra idag, nästa sekund ringde vi runt för att väcka människor som fortfarande sov för att säga åt dem att gömma sig, säger hon till Dagens ETC. 

Fortsätter prata om Sudan

En vecka har blivit till nio månader och Dallia Abdelmoniem vet inte när hon kommer att kunna återvända till sitt hemland. När Dagens ETC pratar med henne är hon i Kairo, Egypten, och medverkar regelbundet som politisk kommentator i olika medier och tankesmedjor. 

– Det är mitt sätt att bidra: att fortsätta prata om Sudan, om jag får en person till att tänka på Sudan eller berätta för andra vad som händer, ser jag det som en vinst.

Den 1 maj i fjol lämnade Dallia Abdelmoniem och hennes närmaste familj Sudan. Då hade de rest med buss från Khartoum till kuststaden Port Sudan, och kunde därifrån flyga till Kairo. Både bussresan och flygbiljetterna såldes för hutlösa priser. Nästan 400 000 sudaneser har flytt till Egypten, varav de flesta hör till medel- och övre medelklass. 

– Min gamla mamma sa att ”jag orkar inte mer, ta mig härifrån”. Så jag köpte biljetterna till Egypten. 

Att få visum är relativt enkelt, men för att hitta bostad, och för att bekosta resan, krävs pengar och kontakter. Men också tålamod och tid. Dallia Abdelmoniem har precis förnyat sitt uppehållstillstånd i Egypten, något som för många sudaneser tar månader och sedan nästan omedelbart behöver göras om igen. Men hon har mer tur än många gällande uppehållstillståndet i Egypten. 

Det är en av flera anledningar som gör att hon känner sig priviligerad, förklarar hon. 

– Jag bodde i Egypten i nästan 20 år, från tidigt 1990-tal. Så för mig är det möjligt att resa ut och komma tillbaka, även om det ibland krävs en del pappersarbete. Majoriteten av sudaneserna i Egypten får bara ett turistvisum som de måste förnya var tredje månad. 

Och som i de flesta länder är de statliga kontoren både väldigt byråkratiska, överfulla och oorganiserade, säger hon. 

– Och kom ihåg: det bor mer än 100 miljoner människor i Egypten, och många flyktingar från Jemen och Syrien. Det är kaos. Jag har sprungit runt i två veckor, det finns inget val. Men nu är det klart.

Sudan i radioskugga

Att tvingas lämna sitt hem är svårt och inget man gör lättvindigt. 

– Khartoum brukade vara en säker stad, för det är huvudstaden. Men nu har människor behövt hitta andra lösningar: Egypten, Etiopien, Chad, Centralafrikanska republiken, Sydsudan. När kriget bröt ut tog du dig vart som helst som var närmast och enklast. Vi hade inget val. 

Beslutet fattades åt oss, säger Dallia Abdelmoniem. 

– Någonting byggdes upp, det bubblade. Vi trodde det skulle vara en kupp, men vi väntade oss inte ett fullskaligt krig. Vi trodde inte heller att någonting skulle hända under Ramadan. Så det var en chock för många. 

Olika metoder

Och sedan dess har det fortsatt, varje dag. Både telenätet och internet har ofta legat nere, det är svårt att få information om nära och kära. Få medier är på plats. 

Medan regeringsarmén SAF attackerar med missiler och drönare, går RSF bärsärk på marken. Ingen går säker någonstans, menar Dallia Abdelmoniem.

– Det är svårt att säga vilken part som är ”värst”. Men RSF följer samma brutala militära mönster som under det första Darfurkriget. De plundrar, förstör hem och våldtar och ofredar kvinnor och flickor. Det här är till 99 procent gjort av RSF. Regeringsarmén bombar och orsakar massförstörelse istället. RSF stoppar också civila från att fly. 

Staten är inte någonting att räkna med för den i behov av hjälp. 

– Hela systemet har kollapsat. 

Älskar Abba

Dallia Abdelmoniem tystnar för en sekund och drar den svarta koftan tätare om sig. Utomhus är det 8-9 grader, förklarar hon.

– Det är kallt. I Sudan är det aldrig under 18 grader. 

Hon upprepar flera gånger att hon så snart det är möjligt vill återvända till sitt hemland. 

– Jag hoppas att kriget ska vara över snart, jag väljer att vara optimistisk. Jag hoppas att den yngre generationen ska lära sig någonting annat än krig. 

Dallia Abdelmoniems släkt bor i många olika länder, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, och hennes bror i Sverige. Hon skulle gärna hälsa på honom, men det är svårt på grund av de strikta visumreglerna. 

– Jag älskar Abba. Jag har Abba på alla mina spellistor. Min mamma introducerade mig för dem när jag var liten. Jag vill hälsa på min bror, men Abba-museet är den främsta anledningen till att jag vill åka till Sverige, säger hon, och det är svårt att avgöra om hon skämtar eller menar allvar. 

Djur och fred

Under de nästan två decennierna Dallia Abdelmoniem bodde i Egypten var hon politisk aktivist och kämpade tillsammans med många andra sudaneser i exil för att Sudan skulle befrias från diktatorn Omar al-Bashir. När kriget åter bröt ut förra våren hade hon lämnat politiken – som hon beskriver som en ”mycket smutsig bransch” – bakom sig och drev ett litet bageri.

Men när kriget åter var ett faktum såg hon inget alternativ till att plocka upp politiken och aktivismen. 

– Jag är trött på politik och krig. Politiken som leder till krig är det värsta av allt. När allt det här är över vill jag köpa ett hus med stor trädgård och skaffa djur. Jag ska bo där och leva av vad det ger. Jag har gjort mer än många, jag tycker att jag förtjänar lite lugn och ro.