– Apruebo! Med den nya ­konstitutionen får vi chaufförer som sätter passagerarnas säkerhet i främsta rummet!

De flest skrattar lite. Några applåderar. Men så hörs en annan röst:

– Rechazo! Om vi inte tar avstånd från den nya konstitutionen kommer vi inte ha några chaufförer längre för att de tjänar mer på att inte arbeta!

Några fnissar. En applåderar. De flesta ser mest undrande ut. Och det som händer sedan gör dem ännu mer undrande.

Strax efter den lilla fiskehamnen Caleta Portales, på halva vägen, styr chauffören in bussen till ­vägkanten och stannar. Han reser sig upp, vänder sig mot ­passagerarna och suckar lite.

– Señores y señoras. Jag ber om ursäkt om någon tycker att jag kör ovarsamt. Men ni vet hur det är. Jag får betalt per ­passagerare. Det här är djungelns lag. Det måste gå fort. Vi chaufförer måste tävla om er… om vår inkomst.

Han skakar på huvudet.

– Men det jag ville säga är att vi måste ta den nya konstitutionen på allvar. Oavett om man röstar ”apruebo” (ja) eller ”rechazo” (nej) så måste man veta varför. Och en sak kan jag säga, situationen för oss busschaufförer är definitivt inte ett argument vare sig för den ena eller den andra sida. Även om jag så klart hoppas att vi en dag kan slippa tävla om passagerare. Ha en fin dag.

Resten av vägen in till ­Valparaiso kör han lugnt och ­stilla. Han låter sig till och med bli omkörd av andra bussar på samma linje. De flesta av passagerarna ler och småskrattar. Den spända atmosfären är borta och snart växer en applåd fram. Chauffören, en lite rundhyllt man med burrig mustasch, höjer högerarmen.

Enligt opinions­mätningarna är det inte ens hälften av dem som stödjer det förslag som man ska rösta om på söndag.

Tv-kampanjerna för de två alternativen inför folkomröstningen på söndag om den nya konstitutionen har gjort allt för att ­polarisera. I ”apruebos” spot utlovas ett litet himmelrike där i stort sett alla problem är lösta. I ­”rechazos” spot varnas för en mardröm, nästan ett helvete. ”Rechazo” menar att den nya konstitutionen skrivits med hat och hämndlystnad men att den konstitution som Chile behöver måste skrivas med kärlek. ”Apruebo” svarar med att en konstitution som skrivits bakom lyckta dörrar av en diktatur, som den idag och som kommer att fortsätta att gälla om ”rechazo” segrar, knappast är uttryck för kärlek. Den som man ska rösta om på söndag, däremot, har skrivits av den förmodligen mest demokratiska församling som någonsin funnits i Chile.

Men som busschaufförens förbluffande lilla tal klargjorde så handlar inte ­folkomröstningen om vare sig paradiset eller ­helvetet. Utan om framtiden. 

80 procent av chilenarna röstade för två år sedan för en ny konstitution. Men enligt ­opinionsmätningarna är det inte ens hälften av dem som stödjer det förslag som man ska rösta om på söndag. Entusiasmen för två år sedan har övergått i osäkerhet.

Jag märker det bland mina grannar. Många har ännu inte bestämt hur de ska rösta. Några säger till och med att de kommer att rösta blankt. Delvis har det att göra med att den nya konstitutionen är alltför ambitiös. Den innehåller 388 paragrafer uppdelade på elva kapitel, den kanske mest omfattande konstitutionen i världen. Den är, som alla juridiska texter, kämpig att läsa, men också för att där finns så mycket upprepningar och ­onödiga ord över huvud taget. Många av paragraferna måste dessutom preciseras av parlamentet och är därför öppna för panikskapande övertolkningar, som till exempel att kvinnors rätt att avbryta sitt havandeskap skulle innebära abort till nionde månaden. Eller att ursprungsbefolkningens rätt att tillämpa egna rättsliga traditioner skulle innebära ett parallellt juridiskt system. 

Men framför allt har det kanske att göra med hur den den konstituerande församlingens medlemmar agerat. Församlingen dominerades helt av vänstern, men dess olika fraktioner ­hamnade ofta i luven på varandra, dessutom ofta med aggressivt, ibland till och med hotfullt tonfall. Representanterna från högern var inte bättre. Och högern, som mer eller mindre uteslöts från arbetet, valde i slutändan att föra kampanj för ”rechazo” redan innan förslaget var klart. 

Men samtidigt avslutades församlingens arbete mycket mer avspänt och respektfullt än det började. Och detsamma gäller samhället i stort. Den extrema polarisering ur vilken förslaget om ny konstitution föddes råder inte längre. ­Bortsett de ­polariserande tonfallen i ­tv-spoten och bland aktivisterna, så har osäkerheten bland väljarna mest att göra med intresse. Och ute i samhället har det funnits en växande vilja att, som president Gabriel Boric uppmanade i sitt installationstal: ”lyssna på den andre och ta hen på allvar”.

Den ödes­mättade skugga som länge låg över den nya konstitutionen har lättat. 

Boken med förslaget till ny konstitution har blivit en bästsäljare. Det har hållits bra och klargörande diskussionsmöten i tv och radio, på skolor och universitet, i kyrkor och bostadskvarter. Över 13 miljoner av de 15 miljoner röstberättigade har besökt valmyndighetens hemsida för att kolla var de ska rösta. Ett så överväldigande politiskt intresse har chilenarna inte visat sen folkomröstningen 1988 om ja eller nej till Pinochet.

Arbetet med den nya konstitutionen har dessutom redan satt sina spår.

Idag finns en enighet om grundläggande frågor som ­tidigare var otänkbar. Till ­exempel att erkänna ursprungsbefolkningens rättigheter och att prioritera miljö- och klimatfrågor. Men det mest iögonfallande är kanske att högern idag stödjer förslaget om att paritet, det vill säga lika stor representation av kvinnor som av män, ska gälla i alla offentliga instanser. Något som bara för något år senda ­möttes av hånflabb.

Men det har också vuxit fram en ny slags ödmjukhet. Alla, eller åtminstone nästan alla, medger att förslaget till ny konstitution är långtifrån perfekt.

De som förespråkar ”rechazo” har lagt till ”för att förändra”.

De som förespråkar ­”apruebo” har också lagt till ”för att ­förändra”.

De första vill ”förändra” utifrån den gällande konstitutionen. De andra vill ”förändra” utifrån den nya.

Den ödesmättade skugga som länge låg över den nya ­konstitutionen har lättat. Oavsett utgången på söndag, kommer processen med en ny konstitution att fortsätta.

Det enda som är säkert är att ­Gabriel Boric kring 21-tiden på söndag (så snabbt räknar den ­chilenska valmyndigheten ­rösterna) kommer att mana ­chilenarna till enighet. Oavsett vilket alternativ som segrat.

Men enigheten kommer förmodligen att ha större möjligheter om ”apruebo” segrar. Min personliga gissning är att det till och med kan påverka busschaufförerna. 

Om ”rechazo” segrar kan ­istället polariseringen med inslag av våld på nytt skjuta fart.

Kanske kan det vara en tröst att minnas att i folkomröstningen i Colombia 2016, om fredsavtalet mellan Farc-gerillan och regeringen, segrade ”rechazo”. Men freden kom ändå. •