Skillnaden mellan Sverige och Japan är omfattande när man tittar på organiseringsgraden. I Sverige är nästan 70 procent är arbetskraften fackansluten medan andelen organiserade i Japan har sjunkit till under 20 procent.

– Direkt efter kriget uppmanade USA japanerna att organisera sig fackligt, innan dess var nästan alla anslutna till en statlig fackförening som kanske inte alltid såg till arbetarnas bästa, säger Keichi Ito.

Han ser med avund på Europa och hur västvärlden har genomfört flera reformer på arbetsmarknaden, som han efterlyser även i Japan.

– Främst kämpar vi för att få igenom en lagstiftning för antalet timmar som man har rätt att vila mellan arbetspassen. Som det ser ut i dag saknas det helt och det har gjort att Japan är det land där man sover sämst. Företagen sluter egna avtal med sina anställda och det har lett till att många arbetar upp till 60 timmar i veckan, säger han.

Också att stressen ökar ser han som ett problem.

– Folk som dör av utmattning är runt en procent årligen, vilket är helt vansinnigt. Att folk dör av hjärtattacker och andra stressrelaterade sjukdomar är också ett stort problem vi arbetar med.

Ett av grundproblemet är den japanska livsstilen, säger Keichi Ito. Det hör helt enkelt inte till den japanska kulturen att klaga på sin arbetssituation, och ännu mindre att ställa krav för att förändra densamma. Dessutom vet många inte ens vilka rättigheter de har i dagsläget.

– Vi försöker kampanja för att uppmärksamma fler på att vi faktiskt finns, men vi känner oss motarbetade av staten, säger Keichi Ito.

Övertid redovisas inte

Det är lätt att förstå honom. När premiärminister Shinzo Abe diskuterar arbetsförhållandena i landet pekar han gärna på hur Japan har en nivå för heltidsarbete som ligger i linje med många andra västländer: åtta timmar om dagen. Men mer döljer sig bakom siffrorna. Övertiden redovisas inte alls och arbetare som går på deltidskontrakt men ändå jobbar mer än heltid faller bort från statistiken och gör det svårt för fackföreningarna att tillgodose deras intressen.

Dessutom har Japans utveckling från att vara ett land med tung industri till att arbeta mer med teknik och mindre företag satt käppar i hjulen. När många arbetare flyttade över från industrin till mindre företag på 80-talet gick de ur facket i samma veva. Keicho Ito tror att det är en blandning mellan besvikelse över fackens inflytande fram till dess och att de mindre företagen mer aktivt propagerade för att det inte var någon idé att vara med i facket.

Yuko Tauru arbetar som trädgårdsmästare i Kobe. Hon säger att hon inte alls är nöjd med sina arbetstider och att det blir mycket övertid när våren och sommaren kommer.

– Men jag är inte med i facket. Kanske har min arbetsgivare något avtal, jag vet inte, säger hon.

Har du någonsin funderat på att gå med i facket?

– Nej, inte direkt. Ingen av mina kollegor är medlemmar och det jag vet inte riktigt vad de kan göra för mig. Jag arbetar för en privat arbetsgivare.

Kazuya Ogura, professor vid Wasedas universitet forskar om arbetsmarknaden. Han har i flera debattartiklar efterfrågat stora förändringar i arbetsmarknadspolitiken i Japan.

– Som jag ser det är övertiden grunden till vårt stora folkhälsoproblem i Japan. Vi måste få till ihållande åtgärder för att komma till rätta med det.

Är det något som facken kan driva igenom?

– Fackens makt i Japan är för liten i dagsläget. Kanske kan det gå inom vissa branscher, men jag har svårt att se hur det skulle gå till i dagsläget.

Flera strejker

Under efterkrigstiden i Japan hade facken stor medvind. Man gick från runt 5 000 medlemmar 1945 till fem miljoner 1947. År 1929 var över 55 procent av befolkningen fackligt anslutna. Men sedan dog det av och har stadigt sjunkit till dagens nivå. Nu är drygt 10 miljoner japaner anslutna till ett fackförbund.

– En av anledningarna tror jag kan vara att man har dragit ner på antalet arbetsledare. Vi ser det tydligt på byggarbetsplatserna runt om i Japan. Allt mer centraliseras och då har arbetarnas rättigheter fallit bort på vägen. Det krävs att det finns engagerade på varje arbetsplats som får fler och fler att ansluta sig, säger Keicho Ito.

Trots fackens svaga ställning i Japan i dag så har man en kultur av att säga ifrån när företagen skär ned på arbetskraften. Flera större strejker har brutit ut under 80- och 90-talet. Mest känd i modern tid är lärarstrejken som bröt ut 2007 och höll på under ett helt år. Då protesterade lärarna som var anställda av företaget Berlitz mot utebliven löneförhöjning och bonus. Fem år efter strejkens avslut lyckades fackförbundet Berlitz General Union Tokyo och företaget Berlitz komma överens om en kompromiss som gav både bonus och löneförhöjning enligt avtal.

– Zenroren var inte inblandad i den strejken men där visade japanska arbetare att de kunde stå upp mot ett företag, kommenterar Keicho Ito.

Ändå ser Keicho Ito en liten ljusning i mörkret. Den yngre generationen har en mer västinspirerad syn på arbetstider och arbetar inte lika mycket övertid som arbetare i 40-årsåldern. Det är ett steg i rätt riktning, menar han. Nu gäller det bara att fånga upp dem och få dem att bli medlemmar.

– Det är svårt, för yngre människor hoppar mycket mellan olika anställningar och har varit svårt att få engagerande, men det går åt rätt håll om de själva börjar ställa krav. Då hoppas jag att de också inser att om de är fler som ställer krav så blir det lättare att få igenom det man vill, säger han.