Love Dahlén, som idag forskar vid Centrum för paleogenetik i Stockholm, behöver dock inte vara bitter. DNA-forskningen har de senaste åren nämligen utvecklats snabbt och paleontologerna har mycket att göra. 

Miljön premierade små öron

Förra året publicerade forskningsgruppen till exempel en stor studie som visar hur mammutens gener muterats som en del av anpassningen till miljön, därav den ulliga pälsen och de små öronen. 

I år kom ännu en stor studie om de mammutar som levde på Wrangels ö, en del av Sibiriens bergskedja som slet sig loss under istiden för 10 000 år sedan. 

– Här blev ett antal mammutar fast. Det första vi kan visa nu är att det var väldigt få mammutar som utgör starten på den här populationen. Det handlar om mindre än tio och förmodligen fler än fem individer som överlevde det här, säger han när Dagens ETC ringer upp. 

Motsäger gamla gissningar

Men mammutarna växte snabbt i antal och under 6 000 år – det vill säga fram till slutet av mammutarnas tid på jorden, vilket gör populationen på ön till en av de sista överlevarna – höll sig antalet i gruppen på mellan 300 och 300 individer. Det motsäger vad många tidigare trott – att mammutarna skulle ha dött ut på grund av genetiska sjukdomar. 

– Det verkar ha gått väldigt fort när de dog ut, från flera hundra individer till noll. Inom loppet av några få generationer. Hade de dött ut av genetiska sjukdomar hade man nog förväntat sig att mammutarna gradvis hade minskat i antal allteftersom de här genetiska sjukdomarna blev värre och värre men vi ser inga tecken på någon sån minskning.

Samtidigt har forskningsgruppen kunnat se att mammutarna led av så kallad inavelsdepression. 

– På individnivå är det individuella mammutar som verkar ha mått dåligt av genetiska problem. Det är inga konstigheter egentligen. Det är vad man kan förvänta sig av en liten population. Men vi kan ändå se att trots det så minskar inte populationen över tid. 

Hoppas på nya prover

Det finns teorier om att inavelsdepression skulle kunna vara en faktor bakom utdöendet – om det samtidigt pågått jakt från människor. Men det finns inte några indikationer på att människor någonsin har levt på just den här ön. 

Love Dahlén säger att forskarna nu därför arbetar med två huvudspår.

– Det ena är att titta på DNA-segmenten för att se om vi kan hitta någon form av ledtråd för att lösa upp den här mordgåtan. Det andra är väl att i den här studien så vet vi fortfarande inte vad som hände de sista ungefär 200 åren. Den yngsta arvsmassan vi har är 4 300 år gammal men vi vet att mammutarna fanns åtminstone fram till för 4 100 år sedan.

Om man hittar nya prover från den förlorade tiden kommer man med den nya tekniken troligen att kunna testa om sjukdomar från exempelvis flyttfåglar varit inblandade i utdöendet. Eller svält efter en naturkatastrof. Men just nu kan det bli svårt. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har hindrat forskare från att ta nya prover från Sibirien. 

– Fram till invasionen så jobbade vi ganska rutinmässigt vartannat år i Ryssland med att samla in prover. Det har vi slutat att göra. Däremot kan vi göra fältarbeten i Alaska och i norra Kanada där det också funnits mammutar.  

Bryt inavel genom flytt

Den mystiska gåtan om vad som egentligen hände mammutarna har med den senaste forskningsstudien i alla fall kommit lite närmare en lösning. Och forskningen har också kunna ge större klarhet i hur man ska kunna hantera andra utrotningshotade djur. 

– Det man förstått är att återhämtningen från många av de genetiska sjukdomarna är en lång process. Så även om vi lyckas rädda djurarter från utdöende och få upp dem i antal lite grann så måste vi nog räkna med att de fortfarande kommer att drabbas av genetiska problem i många hundra år framåt. En sak att ha i beaktande kan därför vara att flytta på populationer för att bryta inaveln.