Sextonåriga Ali, en flykting från Afghanistan som är på Lesbos med hela sin familj, har konstaterats smittad med covid-19. Han hålls instängd i en separat, taggtrådsomgärdad sektion i lägret. På onsdagsmorgonen skickar han nya filmklipp för att visa hur det ser ut inuti tälten.

Där finns varken golv eller något dugligt liggunderlag. Människorna måste fortsatt sova på kartongbitar och tunna filtar. Men nu rakt på den steniga och ojämna jorden, istället för på asfaltsvägar.

Ali skriver att det blåser kallt på kvällarna och nätterna. ”Coronasektionen” är belägen bara några meter från havet. Det känns som en olämplig plats för de som konstaterats sjuka och som lider av hosta, snuva och feber.

I filmklippet kan vi höra en kvinna klaga på kylan till någon form av hjälparbetare i lägret. Hon upprepar, ”bebis, bebis”.

Han låter inte särskilt hoppfull när han svarar henne.

– Jag skriver upp det på min lista. Kanske kan vi skaffa ett innertält till dig.

Det här duger inte. Inte i Europa, världens rikaste kontinent. Inte i EU, inte två hela veckor efter att Moria brunnit ned. Ett läger som från första början existerar för att EU-kommissionen medetablerat systemet med ”hotspots” för mottagande av asylsökande.

Det nya lägret på Lesbos from ETC-tidningarna on Vimeo.