Viktigt med mediabevakning

För sitt arbete med Life blev juristen Ritwick Dutta nyligen en av 2021 års mottagare av Right Livelihood-priset. När priset delades ut i Stockholm i december var även hans fru Anitha Shenoy, som är erfaren advokat vid Indiens högsta domstol och medlem i Lifes seniorrråd, på plats i Sverige. Tillsammans besitter de stor kunskap om hur en juridisk kamp för miljöskydd och social rättvisa kan bli lyckosam. 

– Det gäller att bygga upp ett brett allmänt stöd för sina mål. Domstolen behöver se att det yrkande som ligger på dess bord är uttryck för en kollektiv vilja, snarare än en åsikt som bara en mindre grupp delar,  säger Ritwick Dutta, när Dagens ETC träffar paret i samband med Stockholmsbesöket.

– Medial bevakning kan också påverka domare och domslut. Om målet skapar rubriker tyder det på ett allmänintresse. Utan ett sådant grundarbete är det svårt att lyckas i rätten, fortsätter han. 


Anitha Shenoy instämmer:  

– Protester och mediabevakning kan till och med räcka för att domstolar ska börja agera. Ett exempel på det är när studenter demonstrerade mot att Bombays ”gröna lunga”, skogen Aarey i stadens utkanter, skulle huggas ned (för att ge plats åt bostäder och tunnelbana, reds. anm.). Domstolen såg protesternas skala och utfärdade ett föreläggande som stoppade planerna.

Ritwick Dutta lyfter också fram att det är viktigt tydligt visa vad det är staten eller den anklagade parten måste göra.   

– Det är lätt att säga att regeringar inte gör tillräckligt men i rätten behöver du visa hur de kan leva upp till sina åtaganden. Annars vet inte domstolen, även om den vill hjälpa dig, hur den faktiskt ska kunna göra det. 


Lagar kan tolkas brett


Det sägs ibland att klimatkampen i domstol handlar om att tvinga stater att leva upp till sådant som de redan har lovat att göra – men att domstolar inte kan ställa ytterligare krav. Hur ser ni på det?

Anitha Shenoy: 

– Det är inte vår erfarenhet. När domare och jurister vill något så erbjuder det indiska rättsystemet tillräckligt med svängrum för att möjliggöra kreativa lagtolkningar. På 1980- och 90-talet hade vi enskilda progressiva domare i Högsta domstolen och de gav oss några verkligt vackra domslut, som utvidgade miljölagstiftningen på olika sätt. För att ta ett exempel: vår grundlag talar inte om miljö, däremot slår artikel 21 fast rätten till liv. Det är en väldigt kort artikel men den har tolkats väldigt brett som att människor är en del av ett ekosystem och för att deras liv ska ha mening behöver de en välmående natur. 

– Just nu är vi i en något mer konservativ period och jag ser det som en följd av världens globalisering. Men jag ser inga skäl till att vi inte ska fortsätta trycka på för våra krav.

Ritwick Dutta:  

– Antalet fall är lika viktigt som deras kvalitet. Vår erfarenhet är att en domare som till att börja med framstår som konservativ inte nödvändigtvis är det vid sin tredje eller fjärde miljömål. Om domaren bara får ett miljömål varannat år så är blir det svårt att utveckla en förståelse för ämnet. När vi däremot lämnar in tio mål på samma gång blir det svårt att avslå dem alla. Då får vi kanske igenom två, och de blir prejudicerande.


”Bygger på samma principer”


Hur mycket kan klimatkämpar i olika länder lära sig av varandra, med tanke på att nationella rättssystem skiljer sig åt?

Anitha Shenoy: 

– Även om ”juridiskan” kan se olika ut bygger många lagar på samma principer och internationella konventioner. Ett exempel är Stockholmdekrationen från 1972, som Indien skrivit under. Den ligger till grund för all vår miljölagstiftning.

Hur ser ni på betydelsen av 1972 års Stockholmskonferens?

Ritwick Dutta:  

– Vi har insett att ”Stockholm” verkar ha spelat en större roll för Indien än Sverige! Hela den nuvarande indiska miljölagstiftningen togs fram för att Indien skulle leva upp till sina åtaganden enligt den deklaration som konferensen mynnade ut i. De miljölagar som tidigare fanns var koloniala – de gick ut på att möjliggöra exploatering av naturen. Så från vårt perspektiv var ”Stockholm” en milstolpe.

– Med detta sagt tror jag att vi behöver gå vidare och i grunden se över den definition av hållbar utveckling som fastställdes på konferensen och varit rådande sedan dess. 

Anitha Shenoy: 

– Problemet är att deklarationen lägger för stort fokus på människors behov och därför används för att motivera allt och ingenting. Det här har bland annat uppmärksammats av Indiens högsta domstol, som slagit fast att förståelsen av hållbar utveckling behöver utvecklas och att det måste läggas större vikt vid naturen.

Ritwick Dutta:

– Idag finns det inga gränser för vad som räknas som mänskliga behov: idag kan allt från flygplatser och shoppinggallerior till stadsjeepar rättfärdigas med att människor ”behöver” dem. Det finns inga gränser för hur mycket el eller mineraler vi kan utvinna utan att det strider mot idén om hållbar utveckling. Sen får naturen betala priset för alla dessa obegränsade behov.

– Vidare behöver begreppet utvidgas med människors rätt till att delta i och påverka beslut, och tillgång till rättvisa (enskildas möjlighet att utkräva sina rättigheter via domstol). Det är centrala delar av hållbar utveckling som inte ingår i begreppet idag.

Svåra gränsdragningar


1972 föreslog Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme att ekocid, eller storskalig miljöförstöring, ska bli ett internationellt brott. En liknande rörelse är den som driver på för naturens rättigheter. Förespråkar ni något av förslagen? 

Ritwick Dutta:

– Angående ekocid så är det inget som är föremål för en större diskussion i Indien just nu. 

Anitha Shenoy: 

– Däremot står vi fullt bakom idén om naturens rättigheter och arbetar för att de ska bli verklighet. 2017 erkände en domstol i delstaten Uttarakhand floderna Gagnes och Yamuna som levande varelser, men högsta domstolen upplöste det beslutet och sa att den lägre instansen hade tolkat lagen fel. Nu ser vi fram emot högsta domstolens tolkning och vi kommer själva att bidra med vår analys till målet.

Ritwick Dutta:

– Att erkänna att floder, träd eller djur har rättigheter är inte särskilt svårt, däremot är det komplicerat att bestämma vad det betyder och vilket ansvar som kommer med det. Var drar vi gränsen? Går den vid utrotningshotade djur? Husdjur är idag sina ägares tillhörighet, betyder det att vi ska sluta döda, äta, avla dem? Om en flod får rättigheter, betyder det att vi inte längre får ta vatten från den? Att vi bygger en damm? Det hela kräver en diskussion och att vi utvecklar en ny rättsvetenskap. Det kommer att ta ett par år, men vi behöver börja med den diskussionen.


”Stärker klimatrörelsen”



Under er Stockholmsvistelse har ni träffat företrädare för Auroramålet, en grupp unga svenskar som planerar att stämma staten för klimatsvek. Vad tar ni med er från det mötet? 

Anitha Shenoy:

– Jag är väldigt glad att vi fått träffa unga personer som i en tidig ålder verkar ha dragit viktiga slutsatser om det allvarliga läge vi befinner oss i. Vi sa att vi gärna delar med oss av våra rättsinlagor, så att de kan se hur vi lägger upp våra fall och kanske får inspiration till sin egen stämning.

Ritwick Dutta:

– Det betyder mycket för oss att unga i ett rikt och industrialiserat land vill hålla sin regering ansvarig för bristande klimatarbete. Då kan ingen i länder som Indien säga att det bara är vi i globala Syd som kämpar för klimatet. Initiativ som Auroramålet stärker den globala klimatrörelsen. 

– Oavsett hur det går för Auroramålet är det viktigt att de lyfter frågan om statens klimatansvar i rätten. Det viktiga är inte att alltid vinna, utan att faktiskt kämpa, och fortsätta kämpa och utkräva ansvar från sin regering.