Parlamentsvalets två omgångar nu på söndag och nästa vecka den 7 juli är ut att bli en strid mellan det högerextrema blocket, Macrons mittenblock och så nybildade vänsterblocket Nya Folkfronten. På ena sidan, extremhögern och på den andra – extremvänstern, enligt Emmanuel Macron.
Han syftar främst på Jean-Luc Mélenchons vänsterparti Det okuvade Frankrike (La France Insoumise, LFI). Men enligt den högsta förvaltningsdomstolen kan inte LFI som ingår i vänsteralliansen kallas “vänsterextrema”, medan Nationell samling klassas som extremhöger.
Kålsuparteorin är dock grundbulten i den kampanj som nu förs från presidentens håll inför parlamentsvalet. Samtidigt är många rasande på Emmanuel Macron och vill rösta bort allt han står för.
Hur kan det vara möjligt? Det undrar till exempel den liberala tidningen The Economist. Den franska statskassan har ett väldigt underskott – men det beror på att man satsat på att “hålla inflationen på nivåer som är bland de lägsta i Europa, ha den högsta sysselsättningstillväxten och hålla fattigdomsnivån låg” Det borde väl till exempel vänstern uppskatta? Och högern borde väl uppskatta pensions- och migrationsreformerna?
Dagens ETC listar var ilskan kommer ifrån.
Slösar med statsfinanser
Emmanuel Macrons och finansminister Bruno Le Maires stora statliga spenderande uppskattas inte i den konservativa högern där man hellre skulle se en tydlig åtstramningspolitik. Däremot uppskattas åtgärder som att han slopade förmögenhetsskatten i dessa kretsar, något som istället lett till ilska i andra läger.
“De rikas president”
Emmanuel Macron kallas för “de rikas president” efter att till exempel ha slopat förmögenhetsskatten och sänkt skatten på kapitalvinster från 50 till 30 procent. Samtidigt har bostadsbidragen sänkts och reformer om högre pensionsålder har drivits igenom – mot såväl parlamentet som folkets vilja. Gång på gång har hans reformer lett till våldsamma protester.
Kallar motståndare extremister och larmar om krig
I måndags deltog Emmanuel Macron i podcasten Génération Do It Yourself – en start up-/entreprenörspodd driven av entreprenören Matthieu Stefani. Där valde Emmanuel Macron att delta inför vad de flesta bedömare anser vara ett ödesval för Frankrike och hela Europa.
Han talade om risken för “inbördeskrig” vilken extrem som än tar makten. Extremhögern skulle leda till att “förpassa människor till sin religion eller sitt ursprung” medan den andra extremen, enligt honom, skulle leda till inbördeskrig med sin "kommunitarism" – ett franskt uttryck som syftar på att etniska grupper isolerar sig i kluster istället för att bli en universell del av republiken.
Hycklar om jämställdhet
Emmanuel Macron har påstått att jämställdhet mellan kvinnor och män är en huvudfråga för hans politik. Samtidigt har han vid flera tillfällen upprört feminister genom att upprätthålla patriarkala mönster. Det började med att han utsåg högerpolitikern Gérald Darmanin till inrikesminister – en post han sedan fick behålla genom flera regeringsbildningar, trots ouppklarade våldtäktsklagelser. Emmanuel Macron sa att han hade fullt förtroende för honom eftersom de hade “talat om saken, män emellan”.
Våldtäkten kunde aldrig bevisas rättsligt – däremot erkände Darmanin att han som borgmästare hade haft sexuella relationer med en ekonomiskt utsatt kvinna som han sedan gav förmåner i form av en social bostad i kommunen.
Liknande historier har upprepat sig. Mest uppseendeväckande var kanske när Emmanuel Macron i en direktsänd intervju försvarade skådespelaren Gérard Dépardieu eftersom han är ”ett geni och en stolthet för Frankrike”. Detta trots att ett stort antal av varandra oberoende kvinnor vittnat om våldtäkter och övergrepp. Emmanuel Macron lyckades samtidigt få in en känga mot journalisters trovärdighet – eftersom det rörde sig om ett journalistiskt gräv. Vilket för oss till nästa punkt:
Begränsar pressfrihet
Från dag ett av sitt mandat har franska journalister protesterat mot vad de ser som begränsningar av den franska pressfriheten. Det började med ett nytt förfaringssätt vid presskonferenser de journalister får ställa frågor bara efter att ha presenterat sina frågor i förväg, med stor risk att bli nekade ordet. Emmanuel Macron anklagas för att välja ut favoritjournalister, bland internationella medier ofta tidigare nämnda The Economist som har en väldigt positiv syn på Emmanuel Macrons politik. 2020 infördes också en ny “säkerhetslag” som begränsar journalisters rätt att filma eller fota polisen och på senare år har mins fem journalister arresteras av fransk underrättelsetjänst för grävande journalistik om vapenhandel med Egypten och Jemen. Frankrike har sjunkit flera hack på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Begränsar demonstrationsfrihet
Under Emmanuel Macrons mandat, med tidigare nämnda Gérald Darmanin som inrikesminister har polisens befogenheter ökat. Såväl människorättsorganistionen Amnesty International som FN har vid flera tillfällen uttryckt oro för fransk polis övervåld, användandet av vapen och projektiler som skadar demonstranter för livet samt rasistiska tendenser. Enligt en studie genomförd av institutet Cevipof 2021 röstar dessutom ungefär hälften av franska poliskåren på ett högerextremt parti.
Flörtar med högerextrem retorik
Presidenten kallar sina politiska motståndare “immigrationister” samt uttalar sig om transpersoner genom att påstå att vem som helst kommer kunna gå in på ett kommunhus och byta kön hipp som happ – något ledande franska hbtq-organisationer kallar transfobisk, populistisk retorik.
President eller kung?
Emmanuel Macron anklagas för storhetsvansinne och parkerar ofta och gärna genom huvudstaden eller använder slottet i Versailles till flotta banketter. Dessutom har han en vana att använda artikel 49,3 i grundlagen som ger möjligheten att runda nationalförsamlingen om de försöker blockera reformer. Risken finns att han fortsätter med det om nationalförsamlingen nu går emot honom. Och det brukar leda till, om inte inbördeskrig, så i alla fall våldsamma protester.
Frågan är om han kan fortsätta skylla ifrån sig även i så fall?
Inget tyder på motsatsen.
