– När vi träffar människor har de försökt ta sig över havet. Vi möter dem på stranden för att ge dem rena, torra kläder, te och kex. Så vårt uppdrag är att stötta människor på flykt som har hamnat i nöd, säger Célestin Pichaud, koordinator för Utopia 56 i Dunkirk i nordvästra Frankrike.

Sedan 2018 har antalet flyktingar som korsar Engelska kanalen i gummibåtar ökat i snabb takt. Fram till den 26 juni i år hade 13 195 personer kommit till Storbritannien från Frankrike i båt. Det är det högsta antalet som räknats under årets första månader sedan rutten öppnades i januari 2018. Sedan 2018 har 120 000 personer anlänt den här vägen, omkring 200 har dött.

Både Frankrike och Storbritannien har försökt sätta stopp för migrationen via Engelska kanalen. Storbritannien har i flera olika omgångar bidragit till den franska polisens kapacitet, bland annat genom att donera diverse teknisk utrustning.

Polisen stressar

I juni korsade 880 personer kanalen under en och samma dag i 15 olika båtar. Célestin Pichaud har varit baserad i Dunkirk i ett och ett halvt år vid det här laget. Våldet från den franska polisen har i många år varit brutalt. De olika tillfälliga lägren byggs upp, vräks och rivs på repeat. 

– Om politiken i Frankrike inte blir mer välkomnande kommer människor att fortsätta att ta risken och fly över kanalen. Många vi pratar med säger att det är deras enda och sista chans till ett bättre liv, säger han.

I år har de märkt av en ny trend som Célestin Pichaud kopplar till den stora polisnärvaron. Minst 20 personer har drunknat i skeppsbrott som inträffat ganska kort efter att de lämnat kusten.

– Jag vill inte säga att polisen dödar, men det har spenderats mycket pengar på gränsbevakning och vi observerar att det finns en stor polisnärvaro. Det gör flyktingar stressade, de har kortare tid på sig och ger sig av snabbt och oorganiserat. Ibland blåser de inte in tillräckligt med luft i gummibåten.

Storbritannien är sista chansen

Jenny Morice, koordinator för Mobile Refugee Support (MRS) i Dunkirk, delar bilden av att många ser Storbritannien som en sista utväg. MRS har i snart åtta år – sedan innan den första flyktingbåten åkte över kanalen – jobbat i Dunkirk.

– Alla som är i norra Frankrike och vill korsa kanalen till Storbritannien har sina egna historier och anledningar. Det kan handla om att de talar språket eller har familj där. Men för många handlar det om att de har fått avslag i andra EU-länder. Då är Storbritannien deras sista möjlighet, säger hon.

När Storbritannien lämnade EU var det delvis på grund av att man inte ville ställa upp på EU:s gemensamma migrationspolitik, och man ville sätta stopp för migrationen. Istället blev det tvärtom.

– Eftersom Storbritannien inte längre är i EU kan de inte skicka människor tillbaka till andra EU-länder där de tidigare har sökt skydd.

Skulle du säga att det är ett slags oavsiktlig konsekvens av Brexit?

– Definitivt. Jag skulle säga att man ljög för människor om det här, de fick inte hela bilden förklarad för sig, säger Jenny Morice.

Trauma på trauma

Inför valet i Storbritannien – som har kallats för ett ödesval – är Labour tippade att ta över makten. Om det blir så kommer antagligen den dyra och omdebatterade planen att skicka flyktingar till Rwanda att skrotas.

Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak har sagt att det inte kommer att gå några flyg före valet, påpekar Jenny Morice.

– Det är positivt. Men jag tror att man kommer fortsätta att leta efter sätt att behandla människor inhumant på. Men förhoppningsvis inte så traumatiserande och fruktansvärda som att skicka människor till Rwanda. Vid vilken punkt ska vi låta människor leva sina liv och få möjligheten att gå vidare?