Peronistkoalitionen Frente de Todos presidentkandidat Alberto Fernández seger över sittande president Mauricio Macri är inte bara ytterligare ett kapitel i den långa traditionen av regeringsmaktens växling mellan peronism och antiperonism, som många gammel-analytiker påstår. Det är ett artikulerat vrål som kommer från flera håll på den latinamerikanska kontinenten:
”Basta, nog nu! Nyliberalismen dödar oss. Vi vägrar att fortsätta underkasta oss din destruktiva, perversa logik. Det är slut, loco!”

Efter att den forne presidenten Carlos Menem, även känd för att vara den som introducerade och genomförde nyliberalismen som politiskt projekt i Argentina, lyckades sätta landet i totalbankrutt 2001 i det som kallats för Argentinas värsta ekonomiska och sociala kris någonsin trodde många att det aldrig mer skulle hända.
Aldrig mer skulle nyliberalismens få sätta sina klor i det argentinska folket. Men det hände igen, ändå. För fyra år sedan valdes affärsmannen och högerpolitikern Mauricio Macri till landets president. Ett återfall. Kanske kunde det funka den här gången.
Men det gjorde det inte, det brukar det inte göra om man är i en destruktiv relation.

”Det här är värre är 2001, jag lovar”. Så sa min vän Jimena när vi sågs över ett glas Fernet con Coca på vår favoritbar i Buenos Aires i januari i år. Hon beskrev landets nyliberalism som en plågsam nedbrytning, en sån som sker i alla destruktiva relationer. För varje dag som går finns det lite mindre resurser, kostar maten lite mer, sover fler personer på gatan, dör ett barn till av undernäring, blir en till person arbetslös, pengalös, hopplös. Nyliberalismens brutala framfart sätter också spår i kroppen; de brutna ryggarna, de trötta ögonen, de slitna händerna, de kurrande magarna. Det är det här som Argentinas hungriga, förtvivlade befolkning har röstat emot.

Men alla vet att det kommer bli en oerhört svår uppgift för den nya presidenten Alberto Fernández att plocka upp spillrorna av det land som Mauricio Macri lämnar över den 10 december. En skyhög och galloperande inflation, enorma IMF-lån och en sinande stadskassa är bara några av utmaningarna. I sitt segertal inför tusentals upprymda argentinare sa Alberto Fernández:

”Tillsammans ska vi skapa ett solidariskt och jämlikt Argentina, som står upp för offentlig skola och sjukvård. Ett Argentina för alla.”
Det är balsam för de söndertrasade själar, nedbrutna kroppar och krossade hjärtan som Macris nyliberalism lämnar efter sig.