– Jag minns till och med vad jag hade på mig den dagen. 

Elina är född och uppväxt i en rysk stad norr om Moskva. Hon bor sedan 2019 i Sverige.

– Någon dag tidigare hade jag pratat med min personliga tränare som är från Ukraina. Jag sa att jag var rädd att invasionen skulle starta men han sa: nej men kom igen, Putin skulle aldrig våga. 

Hon vaknade tidigt för hon hade långt att pendla till jobbet. När hon läste nyheterna kände hon sig avdomnad, avstängd. 

– Sedan tänkte jag: okej, jag går till jobbet då antar jag? För jag hade ett möte som jag behövde vara med på. Så jag bara klädde på mig och gick.

Det skulle dröja flera dagar innan verkligheten började sjunka in.

Elina gick med i FAR vid årsskiftet 2022/2023. Hon är volontär – planerar och genomför specifika projekt.

Bild: Carlos Zaya

– Var det ditt sätt att fly tror du? säger Maria.

– Ja, jag tror det.

– Jag kan relatera till det.

Maria är uppväxt i en stad i Sibirien, hon flyttade till Sverige 2020. Hon minns inte själva dagen då kriget började. Det var så mycket som hände. Men hon minns att hon under den perioden hade svårt att koncentrera sig på vad hon gjorde eftersom det alltid kunde hända något nytt: 

– Har det blivit värre? Har det tagit slut? Har det blivit kärnvapenkrig?

Och hon minns att hon tänkte:

– Är jag ens ryss?

Maria har varit med den svenska FAR-cellen sedan starten. Idag har hon rollen som koordinator för Sverige.

Bild: Carlos Zaya

Den första gruppchatten

En dag efter att Ryssland gått in i Ukraina startades en gruppchatt. Feministiska aktivister diskuterade hur de tillsammans skulle kunna göra motstånd mot kriget. Gruppchatten växte snabbt och utvecklades senare till det som i dag är aktivistgruppen Feminist anti-war resistance (FAR). 

Nu består rörelsen av autonoma celler, ungefär 60 inne i Ryssland och 30 runt om i resten av världen. FAR finns bland annat i Storbritannien, USA, Sydkorea, Brasilien. Och i Sverige. 

Rörelsen gör motstånd mot kriget utifrån en feministisk analys. I sitt manifest skriver de:

”Krig innebär våld, fattigdom, påtvingad migration, söndertrasade liv, otrygghet och krossade framtidsdrömmar. Detta står i strid med kärnan i den feministiska rörelsen. Krig ökar ojämlikheten mellan könen och kan radera ut flera års framsteg inom mänskliga rättigheter. Kriget för inte bara med sig fysiskt utan också sexuellt våld: historien visar att kvinnor i krigstid löper en mångdubbelt större risk att bli våldtagna. Av dessa och många andra skäl måste Rysslands feminister och de som delar jämställdhetens värderingar resolut motsätta sig detta krig, som startats av vår regering.”

Bland annat genomför FAR protester och arrangerar insamlingar, erbjuder psykologiskt och juridiskt stöd till antikrigsaktivister, hjälper mödrar till mobiliserade och evakuerar aktivister från Ryssland.

De är emot kriget, emot Putinregimen, auktoritarianism och militarism, berättar Maria. Målet är ett Ryssland fritt från diktatur, förtryck och våld.

I december 2022 stämplades organisationen som ”utländsk agent”, efter att de publicerat ett öppet brev mot kriget, skrivet av mödrar och fruar till mobiliserade soldater. Det innebär bland annat att de måste avslöja sina finansieringskällor. 

Många FAR-aktivister i Ryssland har utsatts för husrannsakningar, blivit gripna eller torterade, och många har tvingats fly landet.

”Det ryska samhället består av våldet, det är så fullt av våld på alla nivåer. Från familjen – övergrepp mot barn och kvinnor – och sedan polisvåld och reproduktivt våld.”

Bild: Carlos Zaya

”En cirkel av våld”

Den svenska FAR-cellen har 14 medlemmar. Två av dem är Maria och Elina.

Maria har varit med nästan sedan starten:

– Jag var på en demonstration i början av invasionen. Där träffade jag två tjejer som hade FAR-symbolen på sig, och de la till mig i en gruppchatt för FAR Sverige. 

I dag är hon koordinator för svenska FAR. Det innebär att det är hon som ansvarar för den övergripande organiseringen av cellen. Det är också hon som delar information mellan den svenska FAR-cellen och andra celler, i och utanför Ryssland. 

Maria har även en podcast, ett samarbete med en internationell FAR-cell, som handlar om våld i Ryssland.

– Det ryska samhället består av våldet, det är så fullt av våld på alla nivåer. Från familjen – övergrepp mot barn och kvinnor – och sedan polisvåld och reproduktivt våld. Grunden till det här podcast-projektet är att våld i samhället leder till det andra våldet, mot andra länder till exempel, säger Maria.

– Det blir en cirkel av våld, säger Elina.

Hon är medlem i FAR sedan årsskiftet 2022/2023 och har rollen volontär. Det innebär att hon kommer med idéer till, och genomför, specifika projekt.

”Kan inte visa sina ansikten”

Som organisation är FAR horisontellt uppbyggd. Cellerna är autonoma och beslut fattas generellt genom konsensus då rörelsen tar avstånd från hierarkiska arbetsmodeller.

Man skulle kunna tänka sig att det är svårt att samla människor utan en tydlig ledare, men FAR visar på motsatsen. De har växt snabbt och är i dag en relativt stor rörelse. De samarbetar med andra liknande initiativ och deltar i rundabordssamtal med till exempel Congress of anti-war initiatives och Free Russia forum, berättar Maria.

Horisontaliteten fungerar dessutom som ett skydd: när det inte finns en tydlig ledare blir det svårare för regimen att komma åt rörelsen. 

Särskilt viktigt är det för de FAR-aktivister som befinner sig inne i Ryssland och tillhör någon av de 60 cellerna där. 

Dessa personer är helt anonyma för övriga aktivister: Maria och Elina vet inte vilka de är.

– De kan inte säga sina namn, inte visa sina ansikten, säger Maria.

Men genom anonyma gruppchattar kan de kommunicera och samarbeta med andra FAR-celler i och utanför Ryssland. 

Vi kan ge deras ord en röst, utgöra en plattform för dem

– Vi kan prata med dem och få information om vad de tycker ska göras, vad som behöver sägas på demonstrationerna och vilka aktioner som skulle kunna vara effektiva, säger Maria.

– Vi kan ge deras ord en röst, utgöra en plattform för dem, säger Elina. 

Efter att Alexej Navalnyj dödades i februari i år gjorde FAR bokstavligen just det. Man ordnade ett open call i Ryssland: vem som helst fick skicka in en text till FAR, helt anonymt. Sedan ordnades läsningar där översatta versioner av texterna lästes upp av olika FAR-celler runt om i världen, så även av den svenska FAR-cellen.

Undergroundtidning och antilektioner

FAR-aktivister inne i Ryssland försöker även sprida medvetenhet om kriget. Till exempel genom rörelsens egen undergroundtidning Women’s truth, en tidning med oberoende nyheter om kriget.  

Den görs av FAR-medlemmar med journalistisk erfarenhet, läggs som pdf i gruppchattar och kan sedan skrivas ut av medlemmar i Ryssland.  

– De sprider den bland sina släktingar och vänner. Och vissa är väldigt modiga och går ut på nätterna och lägger tidningarna i brevlådor i lägenhetshus. 

För att få folk att faktiskt läsa tidningen, och inte direkt avfärda den, försöker de att inte uttrycka sig alltför kontroversiellt.

– Det ska vara möjligt att visa den för sin mamma eller mormor, äldre personer som vanligtvis är mer konservativa, säger Maria. 

– Den ska inte vara för chockerande för dem, säger Elina.

– Så vi kan inte skriva ”Stoppa kriget” på förstasidan till exempel, säger Maria.

Just ordet ”krig” skriver de faktiskt inte alls. I stället skriver de ”Tragedi”, med stort t. Deras läsare förstår vad de menar, men ordbytet är en skyddsåtgärd: om någon skulle bli tagen av polisen för att de läser tidningen så är det svårare att åtala dem om ordet ”krig” inte finns med.

FAR tar även fram informationsblad som medlemmar kan använda för att hålla så kallade antilektioner. Namnet antilektion refererar till de lektioner om kriget som hålls i ryska skolor. 

En antilektion går ut på att man samlar en grupp människor, ofta personer som man litar på och som man kanske vet redan är någorlunda emot kriget, och berättar för dem om feminism och om krigsmotstånd. 

Ensam FAR-aktivist i norr

De flesta svenska FAR-medlemmarna bor och verkar i Stockholm. Men några finns också utspridda i resten av landet. 

I Norrland bor Jenny sedan 2008. Hon är uppväxt i Ryssland och har släkt i både Ryssland och Ukraina.

När invasionen började kände Jenny att hon ville hjälpa till, och därför gick hon med i FAR.

Sedan dess har hon startat insamlingar till stöd för ukrainska flyktingar och arrangerat demonstrationer mot kriget. Till demonstrationerna bjuder hon in lokalpolitiker för att prata med dem om frågor som är aktuella för ukrainska flyktingar, särskilt ukrainska kvinnor. 

– När jag gör det jag gör tänker jag: är jag ens ryss? Men det jag vet är att jag är emot kriget och att jag är feminist och ser hur kvinnor drabbas oproportionerligt mycket. 

I staden där hon bor är hon ensam FAR-medlem. 

– Det är lite ensamt ändå. Det är mycket att bära på egen hand.

Men genom FAR-gruppchattar kan hon kommunicera med andra aktivister och bolla idéer. De kan stödja och stärka varandra. 

”Vi lät det ske”

Att hon gick med i just FAR beror på att hon delar deras feministiska analys av kriget. Men det beror också på att de inte utgår lika mycket från den ryska identiteten som vissa andra aktivistgrupper gör.

– Det finns inget som har med Ryssland som stat att göra som jag vill lyfta fram som något jag är. Jag vill ta avstånd, men också göra skillnad.

Hon minns den 24 februari 2022. Hon minns att det kändes overkligt. Att det kändes som om det hände på en annan planet. Det gick inte att ta in. Hon fick vad hon kallar för en freeze-reaktion. 

Nu kommer landet där jag föddes kasta bomber på landet där mina förfäder bodde. Hur kan jag leva med det? 

Liknande upplevelser har hon haft även senare, nu senast när hon läste om Krokus-attentatet. 

Freeze-reaktionen brukar hålla i sig i några dagar, ibland en vecka.

– Och sedan plötsligt och utan förvarning tinar man upp. Då kommer alla känslor och all oro. Nu kommer landet där jag föddes kasta bomber på landet där mina förfäder bodde. Hur kan jag leva med det? 

Jenny är fortfarande rysk medborgare, men att hon inte avsagt sig sitt medborgarskap beror endast på att för att göra det skulle hon behöva dokument som finns i Ryssland. Men till Ryssland kan hon inte åka tillbaka. Inte bara på grund av sitt engagemang i FAR, utan även på grund av att hon innan kriget deltog i protester i Ryssland.

Hon och hennes familj har redan tidigare blivit hotade:

– Bara det vanliga. Polisen dök upp hos mina släktingar i Ryssland, mitt i natten, och sa att de ville prata. Men ingen släppte in dem. Vi visste varför de kom. Det är fler som varit med om det. 

Skulle Jenny åka tillbaka till Ryssland tror hon att hon skulle bli fängslad. Så medborgarskapet får finnas kvar, så länge. 

Hade jag kunnat göra mer? Ja, absolut. Hade jag gjort mer om jag visste hur det skulle bli? Ja, absolut. 

Men som ryss känner hon skuld över vad som har hänt och händer i Ryssland.

– För att vi lät det ske. Även vi som varit emot, som protesterat mot regimen. Jag vet att det råder delade meningar, och vissa tycker att eftersom vi protesterade kan vi inte skuldbeläggas. Jag förstår det. Men personligen känner jag: hade jag kunnat göra mer? Ja, absolut. Hade jag gjort mer om jag visste hur det skulle bli? Ja, absolut. 

Det låter tungt att känna att du behöver bära en sådan skuld?

– Det blev mycket lättare när jag landade i vad jag kan göra för att hjälpa. Men det är tungt att bära, jag kände mig hjälplös. Jag bär det här ansvaret, men vad ska jag med det till? Nu vet jag att när jag känner skulden, och den finns alltid där, då vet jag att vi ha de här initiativen.

Kanske aldrig kan åka tillbaka

Inte heller Maria eller Elina känner att det skulle vara säkert för dem att åka tillbaka till Ryssland. Inte ens för att träffa sina familjer.

– Nej, till och med mina föräldrar säger kom inte hit. Om vi behöver ses någon gång så får vi göra det i ett annat land, säger Elina.

I Sverige känner de sig däremot trygga. Maria har förlikat sig med att hon kanske aldrig kommer att kunna åka tillbaka till Ryssland.

– Rent geografiskt är det inte en så stor förlust. Världen är stor och vacker, säger Elina.

Hon är tyst ett tag.

– Men jag saknar min familj mycket. Jag har inte träffat dem på tre år.

”Till och med mina föräldrar säger kom inte hit”

Bild: Carlos Zaya

”Våldet kommer finnas kvar”

Kriget har nu pågått i över två år. Det var få som förväntade sig att det skulle vara så länge.

– Man tänkte några dagar, sedan några veckor, sedan några månader. Men man tänkte alltid att snart, snart är det slut, säger Maria.

Ett av FAR:s mål är att Ukraina ska vinna kriget, att de ockuperade områdena ska återlämnas och att gränserna ska ändras tillbaka till så som de såg ut 1991.

– Men även om Ukraina vinner så kommer inte våldet i Ryssland att försvinna, säger Elina. 

– För det är ett system som har skapats av förtryckare under åren. Det finns inget hopp om att det ska ta slut bara för att kriget tar slut, säger Maria.

– Inte ens med en revolution. Det skulle bara bli en till cirkel av våld. Systemet måste förändras från rötterna, säger Elina.

I stunder känns det svårt och nästan hopplöst. Då är känslan av gemenskap viktig.

– Vi hittar styrka i varandra, säger Elina. 

Maria berättar om när hon träffade FAR-medlemmar från en internationell cell i Europa:

– Jag vet inte hur jag ska förklara den känslan. Det är som om man har känt varandra jättelänge. Men jag hade inte det, det var första gången jag träffade dem.

– Jag tror att det skapas en stark tillit i och med att man har varit en del av det, säger Elina.

För Jenny i Norrland är gemenskapen ännu bara digital: hon har inte träffat några andra FAR-medlemmar i verkligheten än. 

– Men vi har planerat för det lite löst. Jag hoppas att det sker snart, säger hon. 

Jenny heter egentligen något annat.