– Det är så här det ser ut, säger Yacouba Barry och tittar ut över idrottshallen, till ljudet av ett tjugotal basketbollar som studsar i otakt.

Det är tidig kväll och tre av basketföreningen VGB:s årskullar har träning. Här pågår sprintövningar, kastövningar, passningsövningar och mitt i alltihop, en match. Hallen har för kvällen delats in i tre kvadratiska basketplaner – en för vardera årskull.

– För mig handlar det om gemenskap. Det har varit vårt fokus, mer än bara sporten, säger 32-årige Yacouba Barry, föreningens grundare och verksamhetschef. 

VGB har funnits i sex år och sedan starten har medlemsantalet stadigt ökat. Merparten av medlemmarna är hemmahörande här i Järva, norr om Stockholm. Föreningen är en av de idrottsklubbar som nu kan få möjlighet att ta del av ett särskilt statsbidrag riktat mot idrottsföreningar som verkar i socioekonomiskt utsatta områden.

Stora skillnader 

I regeringens vårbudget har det i år tillförts 100 miljoner kronor som ska stärka idrottsrörelsen i områden som av polisen benämns som utsatta. Riksidrottsförbundet har utsett 15 förbund som ska delta i satsningen, bland annat Svenska basketbollförbundet.

– Hittills har det varit väldigt mycket “quick-fix”-tänk. Riksidrottsförbundet har haft sina egna punkter som de vill att vi ska pröva, istället för att lyssna på oss som är verksamma här. Jag hoppas att det kan bli lite mer långsiktigt tänk nu, säger Yacouba Barry.

Tensta, och intilliggande Rinkeby, har funnits med på polisens lista över särskilt utsatta områden sedan 2016, då myndigheten först började använda begreppet. Här bedöms kriminalitet, parallella samhällsstrukturer och hot mot blåljuspersonal vara så utpräglat att det för polisen är “svårt eller nästintill omöjligt” att fullfölja sitt uppdrag.

Här är också förhållandevis få ungdomar medlemmar i en idrottsförening. Långt färre än rikssnittet. 27 procent av Tenstas ungdomar och unga vuxna är aktiva i en idrottsförening. I närliggande och välbärgade områden i Stockholmsområdet, som Lidingö, Danderyd, Solna och Täby kan samma andel uppgå till långt över 60 procent. 

Mönstret går igen över hela landet. Fler idrottar i rika områden än i fattiga.

– Kunskap. Det är den största faktorn till att det ser ut som det gör. Föräldrarna har ofta invandrat till Sverige, och de kommer sällan från en föreningsbakgrund. Så de förstår kanske inte varför man ska vara med i en förening. Det krävs folkbildning, tjejforum och killforum, säger Yacouba.

En timme till träningen

Riksidrottsförbundet medger själva att de har misslyckats i Sveriges utsatta områden. Nyckeln, tror Yacouba Barry, är att lyssna på de unga. De som faktiskt bor i områdena. 

Under en av idrottshallens basketkorgar står Delina Michael och övar på en särskild kastteknik. Hon har spelat för VGB:s flickor U12 i tre år. Sedan ett år tillbaka bor hon i Vårberg, en timme söderut. Ändå har hon inga tankar på att byta klubb.

– Vi är som en familj här. Jag har fått många kompisar och mina coacher är mina förebilder. Jag har lärt mig jättemycket och inte bara om basket. I andra basketlag kör man bara med sin grupp, men här spelar man med både äldre och yngre. Jag trivs jättebra, säger hon.

I praktiken skulle ett ekonomiskt stöd kunna innebära att föreningen får möjlighet att anställa en administratör, eller en tränare på heltid, säger Yacouba Barry. Idag görs allt arbete på ideell basis.

Bättre sent än aldrig

En som vet det här är Patrik Asplund. Han håller till i en annan del av Stockholm, i Stadions katakomber. Här, i den gamla OS-arenan på Östermalm i Stockholm, driver han en sedan tio år tillbaka en kampsportsklubb.

Som ung var Patrik Asplund nazist och sjöng i ett vit makt-band, en miljö han lämnade och tog avstånd ifrån på 90-talet. De senaste 20 åren har han istället arbetat med integration genom idrott och idag är han vd för stiftelsen Goodsport, som arbetar med integration för unga. Sedan några år tillbaka är han också vice ordförande i Svenska Budo- och kampsportsförbundet, ett av de förbund som nu har valts ut i Riksidrottsförbundets satsning.

Bättre sent än aldrig, säger han om det nya riktade bidraget.

– Kritikerna frågar sig om det verkligen är idrottens roll att frälsa samhället. Då undrar jag vad fan de snackar om? Idrotten är ju en del av samhället, dessutom en stor del av samhället. Det är klart att alla måste hjälpas åt. Därför är de här 100 miljonerna väldigt viktiga, säger han.

Genom stiftelsen Goodsport har Patrik Asplund sedan 2015 drivit projektet Nattfotboll, ett projekt som syftar till att stärka unga i områden med socioekonomiska utmaningar genom spontanfotboll.

Han har, säger han, visat att idrotten kan göra faktisk, konkret och mätbar skillnad. När polisen mätte antalet anmälda brott i Skäggetorp utanför Linköping, efter ett år av spontanfotboll, landade facit på en minskning med 49 procent.

”Hundratals kids som börjar idrotta”

– I många utsatta områden hänger föreningsverksamheten på en eller två eldsjälar, som gör allt arbete på sin fritid. Risken är att de går in i väggen, och så rinner allting ut i sanden. I andra områden, med etablerade föreningar finns en helt annan struktur, säger han.

I en av de fotbollsföreningar som Patrik Asplund samarbetar med, i Botkyrka, står 80 ungdomar i kö för att få bli medlemmar, som bara väntar få att få börja spela fotboll.

– Skulle ledaren i den här föreningen kunna anställa en eller två så kan de plötsligt ta in de här 80 ungdomarna. Och säkert ytterligare 80. Plötsligt får du ju en massa ungdomar som idrottar istället för att hänga någon annanstans, säger han och lägger till:

– Så om frågan är vad man får för de här extra pengarna så är svaret enkelt. Hundratals kids som börjar idrotta. Där har du skillnaden på just den pengen.