Bara månader efter att den gotiskt kåta ”Poor things” vann fyra Oscars i mars kommer filmskaparen Yorgos Lanthimos nu med ännu en långfilm, även denna med Emma Stone och Willem Dafoe som affischnamn.

Tvärtemot vad det höga produktionstempot skulle kunde antyda är ”Kinds of kindess” inget hafsverk. Borta är förvisso den bländande estetiken från kostymdramerna ”Poor things” och ”The Favorite”, istället går Lenthimos tillbaka till sina Buñuel-inspirerade rötter med den typ av originella filmidéer som känns igen från ”Dogtooth”, ”The Lobster” och ”The killing of a sacred deer”.

I ”Kinds of kindness” återfinns alla teman som blivit den grekiska filmskaparens signum: makt, sexualitet och kontroll. Allt skildrat genom tre på ytan fristående berättelser, där samma skådespelare spelar olika roller i varje del. Historierna kulminerar ofta i scener så makabra att de kantrar i mörk komik. Om Lanthimos velat chocka så har han lyckats.

I triptykens första del låter affärsmannen Robert (en imponerande plågad Jesse Plemons) sin chef (en obehaglig och lika imponerande William Dafoe) kontrollera hans liv. På lappar meddelas allt från vad han ska äta på morgonen, till vilken kvinna han ska gifta sig med och när han ska ha sex med henne. Men allt eskalerar när chefen ber Robert att döda en man i en bilkrasch. Hur långt är den undergivna Robert villig att gå för att tillfredsställa sin mästare? Och varför?

I den andra spelar Jesse Plemons en polisman vars fru (Emma Stone) försvunnit på havet. Men när frun kommer hem blir maken misstänksam. Hustrun tycks vara utbytt, en obehaglig bedragare. I ett utbrott av iskallt vansinne ber maken henne att tillaga ett av sina fingrar till perfektion, eftersom han är hungrig och vill ha kött.

Den tredje och längsta delen handlar om en mystisk sexsekt där en av ledarna (Hong Chau) slickar medlemmarna på deras magar för att se om de är ”kontaminerade”. Sektledarna uppmanar en dysfunktionell duo, spelad av Emma Stone och Jesse Plemons, att spåra en kvinna som ska kunna väcka döda till liv med sina händer. Ett ett sökande som – såklart – slutar med att allt går åt helvete.

Det finns alltid en risk att antologifilmer känns splittrade snarare än fördjupande, och i denna fälla faller Yorgos Lanthimos. Tillsammans med sin manusförfattarkollega Efthimis Filippo blir han i ”Kinds of kindness” så förtjust i att späcka sina tre berättelser med bisarra detaljer att publiken riskerar att trubbas av.

Det är synd, för anslaget är spännande. Regissören verkar vilja berätta om hur mycket frihet människan är villig att offra för att känna mening och att få tillgivenhet. Karaktärerna utsätts för polyamoröst maktspel, kannibalism och mosas under bilar – men ändå finns inte en enda rollfigur jag egentligen bryr mig om.

Detta trots att hela skådespelargalleriet briljerar i sina varierande och krävande roller.

Men ”Kinds of kindness” blir aldrig mer än ett kalejdoskop av mardrömslika scenarier. Och tre timmar av mörka absurditeter staplade på varandra är för mycket när delarna aldrig blir mer än just delar.