Men nej, människorna som intervjuas i det första avsnittet av den senaste säsongen av podcasten Serial är varken ungdomar på färd att hitta sig själva eller Robin ”Mos” Andersson; de är amerikanska soldater vars uppdrag det är att vakta fångarna på Guantánamo Bay. Tiden de pratar om är 2002 och fängelset har precis öppnat som en del av George Bushs globala krig mot terrorismen. 

Efter att ha lyssnat på de första åtta avsnitten av Serials senaste säsong, som alltså skildrar det fortfarande öppna fängelsets historia – med alla år av tortyr, skandaler och hungerstrejker inkluderade – är det just detta som fastnar hos mig. Inte för att det andra inte är intressant och ger nya insikter i hur USA använde, och använder, sin makt på sätt som får en att tänka att det hade varit lika bra – eller i alla fall inte mindre dåligt – om Sovjet vunnit Kalla kriget. Sådant finns det som alltid gott om i välresearchade Serial, som är inne på sin fjärde omgång och numera görs tillsammans med New York Times (som köpte konceptet 2020). 

Men på något sätt visste man ju allt det där. 

Även om alla av oss inte kände till detaljerna sedan innan har de flesta rapporterats i en eller annan form tidigare. Även om man inte känt till allt som hänt på Guantanamo har man känt till att det hänt vidriga saker. 

Med vakternas liv utanför tjänst är det annorlunda. När jag har föreställt mig Guantanamo har jag alltid tänkt på baracker ingärdade av taggtråd och murar. Aldrig har jag tänkt på att det som finns utanför allt det där – palmer, stränder, smaragdblått hav – är så nära paradiset man kan komma på jorden. 

Att det amerikanska fängelset på Guantánamo Bay ligger där det ligger – på Kubas sydöstra spets – var alltid en av de där sakerna som förvirrade mig när jag först fick höra dem som onormalt politiskt intresserat barn. USA och Kuba är ju fiender, tänkte jag, varför får amerikanerna ha ett fängelse där? 

Den föga förvånande förklaringen är ett stycke kolonial historia som har hållit sig levande in i samtiden. Det brukar ju vara så när västländer kontrollerar landremsor på icke-västländers territorium (att det finns städer i norra Marocko som fortfarande tillhör Spanien är ett annat exempel).  

Under det spansk-amerikanska kriget i slutet av 1800-talet lyckades amerikanska och kubanska trupper ta över hela Kuba från spanjorerna. Ön blev en självständig nation, men egentligen bara på pappret. Avtal tvingades på kubanerna som gav USA stor kontroll över landets handels- och utrikespolitik. Dessutom fick amerikanerna tillåtelse att öppna en flottbas på ön, och 1903 flyttade soldaterna in på Guantánamo Bay. 

När den kubanska revolutionen tog makten 1959 försvann den amerikanska närvaron från landets lagbok, men flottbasen blev kvar; skyddad av ett gigantiskt minfält och det ständiga hotet om en invasion av hela ön.

2002 har USA:s militär invaderat Afghanistan, och letar efter en plats där de kan placera alla de ”fiendekombattanter” de tagit till fånga. Att kalla dem ”krigsfångar” är uteslutet; används det ordet skulle amerikanerna behöva följa Genèvekonventionen, vilket man är helt ointresserade av. 

Att valet faller på just Guantánamo har också det att göra med USA:s ovilja att följa lagar och och regler. I det här fallet landets egna lagar och regler. Hade fångarna tagits till USA hade de haft rätt till att få sina fall prövade i domstol – nu kan de hållas istället hållas i evigt förvar. Rättsvidrigt är bara förnamnet.

2003 börjar USA:s invasion av Irak, och fängelset på Guantánamo fylls på med ännu fler personer som kommer att få sina mänskliga rättigheter kränkta. Skärvan från Amerikas koloniala förflutna har blivit en essentiell del av dess samtida koloniala projekt. De unga män och kvinnor som varvar beachvolleyboll och romanser med fångvaktarjobb är kuggar i ett system av imperialistiskt förtryck som fortsätter att reproducera sig självt.

Är det något Serial missar är det just detta. För där podcasten är utomordentlig på att berätta vad det var som hände är den sämre på att prata om varför det hände. Krigen i Afghanistan och Irak, handlade inte om terrorism. De handlade om amerikansk maktutövning. Här reduceras allt som hände till ”Vi blev visst lite galna efter 11 september”. 

Och det är kanske inte särskilt konstigt. Hade det grävts lite djupare hade det blivit tydligt att New York Times – som alltså är med och gör podden – var en av krigens största förespråkare. I fallet med Irak var tidningens stöd ovärderligt när Bushs regim skulle lura i världen att Saddam hade massförstörelsevapen.

Om 20 år lär vi väl få en utomordentligt välproducerad – men samtidigt lite grund – dokumentär om Israels Times-påhejade folkmord i Gaza.