Den mexikanska författaren har erövrat läsare i hela världen på senare år, med romaner från en civilisationens nollpunkt. Så svarta, våldsamma och vidriga att de hade varit omöjliga att läsa om inte Melchors språk hade burit en som på en tropisk våg genom misären, fenomenalt överfört till svenska av Hanna Nordenhök.
Nu kommer hennes debutroman på svenska för första gången och liksom i ”Paradis” och ”Orkansäsong” är det det sociala arvet av våld och utsatthet, ärvt från mor till son till dotter till son i en oändlig loop.
Det handlar om fyra pojkar och unga män. Andrik som flytt sin mosters hem där han hölls inlåsts och misshandlades, bara för att hamna i en ny fångenskap, som sexslav hos en man som plockat upp honom i sin gula bil. Han kusin Zahir som letar efter honom, med kärlek som perverteras till övergrepp i sina väldiga nävar. Blivande pappan Pachi som flyr familjen in i fyllan och cannabisdimman, hans bästa vän Vinicio vars mamma super ihjäl sig, men som bär på ett frö av hopp om en annan framtid.
Melchor vänder aldrig bort blicken, som en solidaritetshandling med de yttersta offren för det sjuka samhälle människan byggt fortsätter hon att vara deras vittne
De lever alla i hamnstaden Veracruz och Melchor berättar deras här och nu med korta glimtar bakåt i deras liv, med fokus på en i taget, kapitel för kapitel. Hon rusar rakt in våldsamma skeenden, börjar i Andriks försök att fly från gubben som kidnappat honom, gräver bakåt mot mosterns våld och senare ner till mammans oberäkneliga raseri, allt vidrigt ett barn tydligen kan överleva, och sedan landa på en ännu värre plats. Pachis gnabbande med sin gravida flickvän Pamela blir som en lättnad, ett ögonblicks respit, tills man inser att hans pappablick på Pamelas dotter har samma våld i sig som han själv är uppfostrad med och man får syn på loopen…
Tyngst att följa är Zahir, hans tröstlösa våldsodyssé, Vinicio som sökt till konstskola kan man ändå unna sig att hysa lite hopp för.
Det är en intensiv och obehaglig roman, på så sätt liknar den Melchors två andra, liksom i tematiken och i hur konsekvent hon håller sig till de utsatta barnens perspektiv. Det är ju just därför de drabbar så, nästan blir outhärdliga, allt man inte vill veta att barn går igenom, allt man inte kan föreställa sig att någon kan överleva. Och i hur de skildrar vad som händer med de som överlever, vilka de blir, själva förövare.
I ett isande ögonblick ser den inspärrade Andrik att han vuxit, minst fem centimeter, sedan han låstes in, och ”Snart blir du själv ett gubbsvin som stryker runt på offentliga toaletter”.
Melchor vänder aldrig bort blicken, som en solidaritetshandling med de yttersta offren för det sjuka samhälle människan byggt fortsätter hon att vara deras vittne, och tvingar också sina läsare att se.
Men jämfört med Melchors andra romaner är ”Falsk hare” lösare i konturerna, rent stilistiskt. Den har inte samma koncentrerade, rytmiska täthet i språket som får hennes senare romaner att andas i takt med läsaren och skapar ett kompromisslöst driv rakt genom misären.
Språket är mer konventionellt och händelse på händelse staplas på varandra får den att fara ut åt lite olika håll.
Men hej, lätt att klaga när man har såna jämförelsepunkter.
Att som Fernanda Melchor orka, våga, kunna se världen genom så brustna blickar som dessa är något storartat. Att våga se den så som den ser ut för den som krossats redan för länge sedan men ändå måste fortsätta leva. Bli en man i i en värld som hatar kvinnor och barn.
