Det låter som Dostojevskijs källarmänniska men det är Amira Smajic som talar, jurist och huvudperson i den norsk-danska dokumentärserien "Den svarta svanen".
I fem avsnitt får vi följa Amira, som efter tio år i den kriminella världen nu har bestämt sig för att avslöja de täta banden mellan samhällets toppskikt och den kriminella undervärlden.
Via dolda kameror på hennes kontor i Köpenhamn får vi se Bandidos umgås med finanskillar; toppjurister hjälpa gängkriminella tvätta pengar; finansiella rådgivare agera målvakter åt Loyal to Familia, och advokater dela sekretessbelagda förhörsprotokoll med brottslingar.
Med falska fakturor och en komplicerad bolagsstruktur, där transaktioner sker kors och tvärs mellan konton, hjälper finanskillen Martin Malm - tänk JW i Snabba Cash korsad med Björn Gustafsson ca 2008 - sina kunder att tvätta miljontals kronor i svarta pengar. På hans kundlista finns inte bara Danmarks finaste klubbar och stora byggbolag, utan också MC-gäng som Satudarah och Hells Angels.
Samtidigt gör han sig beroende av långivare med stort våldskapital, och han är inte den ende i den danska affärsvärlden som visar sig vara skuldsatt till gängkriminella. Det skapar inte bara sårbarhet för utpressning, utan också risk för liv och lem. När banken låser hans konton för misstänkt penningtvätt blir läget kritiskt.
Den förtidspensionerade Bandidosmedlemmen Fasar, som ena dagen predikar haditherna, för att andra dagen “likvidera” ett vittne i Pakistan, hotar att mörda Malm om han inte betalar sina skulder. För att ta sig ur knipan får Malm hjälp av stjärnjuristen Nicolai Dyhr, som åtar sig att bli konkursförvaltare för hans bolag. På så sätt undgår han granskning, alla oegentligheter “begravs under marken,” och Malm kan starta om.
Dokumentären skildrar hur gängkrigen, droghandeln, välfärdsbedrägerierna, arbetslivskriminaliteten, revisionsbyråerna och advokatbyråerna alla är länkar i samma kedja. Fasar är beroende av Martin, som i sin tur är beroende av Amira och Nicolai. Men “det är inte sådana som oss polisen letar efter,” skrattar Amira, “lagen mot gängkriminalitet borde innehålla bestämmelser mot sådana som mig, för det är vi som får saker att gå runt."
Det är lovvärt att den svenska regeringen har antagit en strategi mot den kriminella ekonomin, och stärker myndigheters resurser för att bekämpa arbetslivskriminalitet och välfärdsbrott.
Men strax innan dokumentären släpptes i Danmark släppte Riksrevisionen en rapport om statens tillsyn för att motverka penningtvätt. Där framgår att tillsynen är för svag, intresset att medverka bland verksamhetsutövare för lågt, kunskapen om regelverket bristfällig, och möjligheterna att undgå granskning för stora för att arbetet mot penningtvätt ska vara effektivt.
Om regeringen menar allvar med att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man rikta minst lika mycket uppmärksamhet åt finanskillar i blazer, som åt ortengrabbar med guccikeps.
Exempelvis borde man se till att Bolagsverket förbättrar kvaliteten på registret över verkliga huvudmän, och överväga lagändringar för att försvåra för näringsidkare att undvika tillsyn genom att lägga ner sin verksamhet och starta upp den på nytt. Utöver det borde man granska de så kallade fakturafabrikerna hårdare, höja trösklarna för etablering av betaltjänstföretag, samt skärpa sanktionerna mot verksamheter med skyddad titel, om de förbiser sitt tillsynsansvar.
När arbetsgruppen om brottslighet i det finansiella systemet nu ska slutrapportera sitt arbete i september, måste man ta till sig av det som har uppdagats i dokumentären "Den svarta svanen".
