I Europa lyser lillaSverige fram som ett enda undantag. Sverige erkände Palestina 2014 i regeringsförklaringen. Högeroppositionen protesterade vilt. Bland EU:s stater har Spanien nyligen deklarerat att man i sommar kommer att erkänna staten Palestina.

Det finns många historiska orsaker till att länder erkänt eller inte erkänt Palestina. Men den där världskartan med ett band av stater i Europa och USA som vägrar erkänna Palestina är oerhört talande: Den gamla koloniala världen lyser fram. 

Israels krig mot Hamas, utlöst av terrorattacken från Hamas sida den 7 oktober, har på ett halvårs tid, och för de flesta säkerligen ganska oväntat, aktualiserat de globala geopolitiska sammanhangen och gjort det i blixtbelysning. Det är från syd som den hårdaste kritiken mot Israels brutala krigföring – nu med över trettiotusen döda palestinier – kommit. 

Att Sydafrika stämde Israel inför en internationell domstol för krigsbrott är knappast en slump. Inget land i nord skulle förmodligen göra det. Allraminst Sverige, med den högerregering som nu sitter vid makten. 

Precis när jag skriver detta kommer nyheten att Israel drar tillbaka tre brigader – uppåt femton tusen soldater – från södra Gaza. I nuläget går det inte att avgöra varför det sker, om det är inför förestående förhandlingar med Hamas eller för att USA blivit betydligt hårdare i kritiken av Israels krigföring. Men det är också symptomatiskt att det krävdes ett antal utländska hjälparbetes död i Gaza för att västvärlden och USA skulle reagera hårdare än tidigare. 

En värld som alltmer förfasat sig över det brutala dödandet av civila och barn i Gaza har också mer och mer insett att USA när som helst skulle ha kunnat stoppa våldsamheterna: Israel är beroende av USA:s stöd, inte minst för vapenleveransernas skull. I mångas medvetande växer känslan av att väst och USA håller sig med dubbla måttstockar: En för kriget mot Ukraina, en annan för Israels krig mot Gazas civilbefolkning.

I den allmänna opinionen i väst har det mer och mer märkts att kritiken mot antisemitismen sakta men säkert har avtagit i takt med det växande antalet döda som Israels krig orsakat. Efter terrorattacken och i början av kriget fick man ofta intrycket av att västliga medier var mer noggranna med att skärskåda varje tecken på antisemitism än att kritisera Israels krigföring som snart överskred allt vad ”självförsvar” heter. 

Även vänstern tycktes ibland mer ängslig över antisemitism än över den brutala krigföringen. I USA har opinionen blivit alltmer kritisk mot Israel och på sista tiden verkar rentav Donald Trump vara på väg att låta annorlunda än tidigare. 

Observera att jag själv anser att det är oerhört avgörande att antisemitism, varhelst den dyker upp, måste bekämpas. Och Hamas betraktar jag som en direkt antisemitisk organisation, en högernationalistisk rörelse som på ett absurt sätt speglar den extrema högernationalism som nu sitter i det israeliska styret och administrerar det koloniala förtrycket. 

Men det är den där kartan. Innan kriget i Gaza var det nästan som att stora delar av världen, i vart fall västvärlden, förträngt kolonialismens fortsatta grepp över denna planet. På Västbanken attackerar militanta bosättare palestinier. Gaza, nyss världens största utomhusfängelse, har förvandlats till världens största kyrkogård.

Kriget i Gaza omvandlar i detta nu otaliga människors världsbild. Den koloniala kartan rullas upp inom allt fler människor. Vi stirrar på den och den stirrar tillbaka.