Det här är en klok linje av Sverige att driva. Eller skulle vara. Problemet är ju bara att Sverige gång på gång rymmer från denna linje för att exportera vapen till länder som borde vara kategoriskt nixade på grund av att de är auktoritära och grovt kränker mänskliga rättigheter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I dagens tidning berättar Dagens ETC hur det går till när Saabs system Sea Giraffe AMB hamnar hos Filippinerna, trots att president Rodrigo Duterte gör sitt allra bästa för att diskvalificera sig själv som lämplig mottagare.
Han har utlyst ett krig mot landets narkotikahandlare och narkomaner som hittills kostat tiotusentals liv. I praktiken handlar det om summariska avrättningar. Dessutom vill han bekämpa rebeller med sexualsadistiskt våld, konkret ska kvinnliga rebeller skjutas i sina vaginor. Till på köpet bidrar han till att eskalera dragkampen med Kina om territorier i Sydkinesiska havet. Sammantaget borde det här utesluta Filippinerna. Men nu kommer snart Sea Giraffe AMB att installeras ombord på två av landets fregatter.
Det borde vara omöjligt. Men är i högsta grad möjligt eftersom att försäljningen sker med USA som mellanhand. Se där, ett kryphål som alltid kan användas för att genomföra en tveksam eller direkt otillbörlig affär. Prioriterade samarbeten – läs: USA – förvandlar det nyligen skärpta demokratikriteriet till en svag, egentligen meningslös papperstiger. Så vill en majoritet riksdagen att det ska fungera, i synnerhet Socialdemokraterna och Moderaterna. Den nya lagen har försetts med ett moraliskt gummiband.
Samtidigt är det här ännu ett bevis för slitningarna mellan olika ministrar och departement. Vi har sett det förut, exempelvis vad gäller debatten huruvida Sverige ska underteckna FN:s kärnvapenkonvention, något som USA signalerat skulle skada relationerna mellan Washington och Stockholm. Ja, Sverige ska skriva under, säger utrikesminister Margot Wallström. Nej, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S).
Den polariteten omfattar även vapenexport. Men andra departement är indragna i den kraftmätningen. Inte minst näringsdepartementet. Häromåret reste Mikael Damberg (S) till Manila, där lokala medier rapporterade att hans möten hade fokus på att åstadkomma beslut om inköp av svenskt krigsmaterial. Människorättsorganisationer riktade skarp kritik mot Mikael Damberg. Till saken hör att Barack Obama ungefär samtidigt hade ställt in sitt besök till Filippinerna. Orättvist, tyckte Damberg, som slog fast:
”Vi vill inte ha ett försvarspolitiskt samarbete med Filippinerna.”
Ja, så gick det som det gick.
Margot Wallström är ett av Socialdemokraternas profilerade namn under valrörelsen. Hon har varit mycket synlig som minister. Hon är regeringens affischnamn när den vill sprida bilden av Sverige som progressiv kraft i världen. Men faktum är att hon har ytterst lite, om ens något, att säga till om när vapen för miljarder skeppas ut till diverse skurkstater.
Tidigare låg frågan om vapenexport under utrikesdepartementet, men flyttades 2016 över till justitiedepartementet (fortsatt ligger själva kontrollen – det vill säga myndigheten ISP – under utrikesdepartementet).
Dagens ETC har sökt justitieminister Morgan Johansson (S). Men han avböjer att kommentera.
Regeringen vet att den hycklar.
Annars skulle Sverige inte godkänna export till Filippinerna. Eller till Förenade arabemiraten. Eller till Saudiarabien.
Jag vet – via källor på utrikesdepartementet – att Margot Wallström är besvärad över att tvingas underkasta sig denna cyniska ordning, där handel och samarbeten alltid väger tyngst. Hur lojal ska hon vara? Och mot vad: den feministiska agendan eller regeringens behov av att visa enad front? Här har hon, åtminstone utåt, valt det senare.
Som när hon pressades av Svenska Dagbladet om den omfattande vapenexportens tveksamma förenlighet med fredsfokuserad, jämställdhetsivrande utrikespolitik. Wallström gav undvikande svar:
”Det är inte så att man ska utgå från att alla kvinnor tycker att man inte ska ha någon vapenexport.”
Och:
”Det kan i vissa frågor ändå bli kompromisser för att det inte går att komma fram annars.”
Och:
”Jag ser inget dilemma med målen för feministisk utrikespolitik.”
Klart hon gör. Det är ett uppenbart dilemma, väl synligt för alla. Wallströms trovärdighet står på spel. Men nu är det inte sig själv hon företräder. Regeringen har ställt sig bakom en feministisk utrikespolitik. Ansvaret är därmed kollektivt. Det bör trion Damberg, Hultqvist och Johansson påminnas om.
Varför inte genom att Margot Wallström erkänner att de idag gör hennes uppdrag omöjligt?
