Den rika överklassen gör inte rätt för sig. De fifflar och förtrycker arbetstagare. Smugglar ut varenda vinstkrona ur landet för att spara någon annanstans.

Vi har avreglerat i princip allt utom sprit och spel och här sitter vi nu och undrar varför det inte finns några bostäder som folk har råd att bo i, varför hyresrätterna är utrotningshotade och varför miljonprogrammen har förfallit. Eller varför tågen inte kan lyckas komma tid efter att ha körts av en inhyrd lokförare förbi en perrong som ägs av ett tyskt bolag, på räls som ägs av ett kinesiskt bolag, som servats av ett lettiskt bemanningsföretag, där en arbetare skadades för att ingen visste vem som hade ansvar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vår välfärd skriker efter folk. Så vi pumpar in pengar i den men vägrar täppa igen alla fem miljoner luckor som gör så att de riskkapitalbolag som nu dominerar hela välfärden inte kan ta pengarna och lägga dem i skatteparadis. Under tiden får 89-åriga Anna-Lisa fortsätta vänta på att få duscha i och med att personalen inte har tid i och med att pengarna att anställa fler inte finns i landet längre. Eller för att undersköterskorna har tröttnat på att bli systematiskt nedvärderade och felavlönade.

Vi behöver mer klasskamp. Eller ”mer”, förresten. Kan man ens säga att det bedrivs någon riktig klasskamp alls idag, som känns som riktig kamp?

Knappast från regeringens håll i alla fall.

Visst. Små insatser görs som känns rätt bra. Glasögon och gratis mediciner till ungarna. Roligare sommarlov. Nu senast ökade resurserna till välfärden. En marginell skatt på bankerna. I och för sig känns det mesta framförhandlat av Vänsterpartiet, men ändå.

Jag saknar de där stora klasskampsosande reformerna för arbetsmarknaden. Var är de? Har vi inte en svetsare som statsminister?

Visst, det kanske är förståeligt att det inte görs så mycket på arbetsmarknaden nu. Sossarna har fullt upp med att undvika den stundande systemkollapsen och i Miljöpartiet har det aldrig funnits särskilt mycket kompetens gällande arbetsmarknaden alls.

Men hade man velat bedriva lite gammal hederlig klasskamp, vilket vore alldeles utomordentligt bra och dessutom välbehövligt, så är arbetsmarknaden ett bra ställe att börja på. Medbestämmandelagen skulle kunna utvecklas, till exempel. Arbetsgivarna – kapitalet – skulle kunna tvingas ge arbetstagarna mer inflytande och medbestämmande över produktionen, arbetstidens förläggning och vinstens fördelning. Och i Lagen om anställningsskydd behöver hur mycket som helst åtgärdas. Undantagsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist skulle kunna plockas bort. Bemanningsföretagen skulle kunna stoppas från att ta över fasta anställningar.

Rätten till heltid. Var är den frågan på Socialdemokraternas att-göra-lista? Och partiets egna gamla linje om att sänka heltidsmåttet till sex timmars arbetsdag, ja, den verkar ha glömts.

När ska fackföreningsavgiften göras avdragsgill och a-kassesystemet fixas så att alla kan få ut en schyst a-kassa? Ja, och föräldraförsäkringen. Dela den. Tvinga männen att vara hemma med sina barn så att vi äntligen kan ta ett ordentligt steg mot jämställdhet.

”Man tappar fokus på det som är viktigt på riktigt, de generella reformerna om välfärd och ekonomi. Det är så man lyfter människor.” Det säger Aida Hadzialic i en omdebatterad intervju om identitetspolitik. Hon har tröttnat på att några hon kallar ”vänstern”, som verkar vara några lite av varje, springer runt och pratar om hudfärg, förorten och Tintin i Kongo istället för att bedriva klasskamp och snacka riktiga generella reformer.

Folk känner inte igen sig i den ”elitistiska indentitetsdebatten”. Vanligt folk, alltså. Som Aida Hadzialic, om man bortser från att hon är ett välbetalt statsråd, det vill säga. ”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”, säger hon.

Visst kan man ha åsikter om och vara trött på identitetspolitik, men att tycka att folk som kämpar för olika rättigheter är ett problem känns väldigt kontraproduktivt. För vi lider inte på något sätt brist på klasskamp i vårt samhälle. Den enorma sammanslutningen av människor som hjälpte sina systrar och bröder som flytt hit från kriget när regeringen misslyckades med detsamma är ett exempel. De överväldigande protesterna och demonstrationerna mot den splittrande politik som förs – som hindrar familjer att återförenas, som kränker våra mänskliga rättigheter och som i slutändan mördar små barn, förut i Medelhavet, nu i Turkiet, är ett annat.

Glöden i avtalsrörelsen, där fackliga aktivister går fram och kräver sin rätt, är ett tredje. Motståndet mot skattesmitarna. Mot vinster i välfärden. Mot segregering av vita överklassmänniskor. Mot rasismen.

Folk skriker efter politik för att radera klassklyftorna.

Det vi väntar på nu är ju bara att Aidas eget parti, som ändå leder landet, ska visa att de har en politik för just det. Och sätta igång. Annars kan man ju fråga sig vilka det är som sviker arbetarklassens barn.