I veckan presenterades nya siffror, inför Internationella dagen för utrotande av fattigdom. Rubrikerna blev mestadels positiva i stil med ”Låg andel fattiga i Sverige”. Alltså låg andel i jämförelse med resten av EU. Drygt en procent av befolkningen här lever i allvarlig materiell fattigdom jämfört med sju procent i genomsnitt i EU. I länder som Grekland och Rumänien ligger siffran runt 20 procent. I Bulgarien ända upp mot 30 procent.

Det är en klen tröst att Sverige har en låg andel när fattigdomen i övriga Europa ser ut som den gör. Särskilt när avslöjandet om att en härva av stora europeiska banker, skattejurister och finansinstitut har berövat Europa på minst 530 miljarder skattekronor kom bara dagarna efter. 530 miljarder som hade kunnat göra stor nytta för dem som har det sämst.

Men om vi ändå hänger kvar vid de svenska fattigdomssiffrorna. En procent av befolkningen, alltså omkring 100 000 personer lever i sådan fattigdom att de inte har det nödvändigaste. Värst är situationen bland arbetslösa. Bland dem är det åtta procent som lever i allvarlig materiell fattigdom.

Att Sverige ändå klarar sig bra jämfört med många andra europeiska länder beror förstås på att Sverige länge var bäst i världen på offentligt finansierad välfärd och fördelningspolitik. Gratis skola och sjukvård, allmännytta, sjukförsäkring och fri högskoleutbildning är sådant som har bidragit till att nästan utrota fattigdomen i Sverige. Men det börjar krackelera.

På Internationella dagen för utrotande av fattigdom presenterades också siffror från Sveriges stadsmissioner. Årets rapport har just rubriken: Välfärdssamhället krackelerar. De som idag behöver ta del av Stadsmissionens insatser i form av mat och matkuponger, kläder eller pengar i fickan är inte längre bara medelålders män med alkoholproblem, utan också äldre som inte får pensionen att räcka, ensamstående föräldrar som inte klarar att sätta mat på bordet månaden ut eller köpa ny vinteroverall barnen och unga i psykisk ohälsa.

De nya grupperna som nu söker hjälp hos Stadsmissionen är de som tidigare fångades upp av det offentliga skyddsnätet. Men nu är det inte ovanligt att handläggare på socialtjänsten själva hänvisar till Stadsmissionen för sådant som försörjningsstödet inte längre räcker till. Enligt Stadsmissionens siffor är nästan sex av tio hjälpsökande människor som har försörjningsstöd men som ändå inte klarar sig. Och det här är människor som inte syns i statistiken när Europas fattigdom ska räknas ihop.

”Vi ser en ny slags utsatthet som inte har funnits i Sverige sedan många decennier.” Det blir Stadsmissionens slutsats och så uppmanar organisationen regeringen, vilken den nu blir, att tillsätta en nationell kommission som tar fram en nationell fattigdomsstrategi.

Det är nog bra med en strategi, men egentligen vet vi redan vad det är vi behöver göra. Vi har ju gjort det förut. Vi behöver omfördela pengarna, från dem som har blivit rikare de senaste decennierna och som fortsätter att dra ifrån, till dem som inget har.

Sverige har totalt sett aldrig varit rikare än idag. Vi slår rekord i antal dollarmiljonärer. 132 000 sådana ska det finnas i Sverige enligt de senaste siffrorna och det gör att Sverige kvalar in på listan över de 25 länder som har flest dollarmiljonärer per capita. Men den här rikedomen stannar hos några få. De 1000 rikaste har fördubblat sina inkomster sedan finanskrisen, vilket vi visade i en granskning i början av året.

Det beror på att det har blivit allt lättare att vara rik i Sverige, och att bli rikare. Ränteavdrag, rot-avdrag, sänkt fastighetsskatt, rut-avdrag, slopad förmögenhetsskatt, avskaffad arvs- och gåvoskatt. Listan kan göras ännu längre på reformer som har tagit från statskassan för att ge åt de rika. Som ett exempel är rot-avdraget, som framför allt utnyttjas av dem med de högsta inkomsterna, idag dubbelt så stort som bostadsbidraget som går till dem med de lägsta inkomsterna.

För att minska fattigdomen behöver vi bara vända på det här. Låta pengarna strömma åt det andra hållet. Och återigen bli bäst på fördelningspolitik.