BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I våras promenerade jag omkring med en Expressenreporter ute i Djursholm. Vi steg in på ett mäklarkontor men mäklaren vägrade berätta om vilken villa de sålt allra dyrast. Den sociala taggigheten i överklassområdet förnims direkt. Alla dessa privata övervakningskameror! Vid grinden till en hockeymiljonärs vräkiga villa syntes varningsskylten om att allt därinne var DNA-stöldmärkt.

När jag för ett antal år sedan medverkade i ett inslag i litteraturprogrammet Babel och åkte runt på en Segway i Solsidan (en del av Saltsjöbaden) och talade om rika och fattiga – ja, då översköljdes jag efteråt av oerhört ilskna telefonröster från området. En av dem var till och med orolig för att jag bidragit till att sänka priset på hans villa. Jag lade på luren med ett nöjt leende.

Att verka men inte synas, det är den verkliga överklassens första levnadsregel. Sedan 2007 har den svenska överklassen också kunnat bli långt mer osynlig än tidigare. Då togs förmögenhetsskatten bort av finansminister Anders Borg, och statistiken över de rikaste rika försvann över en natt. Skattesänkningar, eller skattebefrielser för de översta skikten, är utmärkande för svensk politik de senaste 15 åren. Just borttagandet av förmögenhetsskatten är den mest talande politiska åtgärden som högerregeringen Reinfeldt genomförde: en maktelit blev mer osynlig och svårfångad.

I själva verket är det häpnadsväckande hur lite vi vet om de allra rikaste och mest förmögna – och hur mycket allmänheten hela tiden får veta om de allra fattigaste. I senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag, som har temat ”De rika”, skriver socialdemokraten Ulla Johansson, som är utredare i riksdagen: 

”De som har det sämst ställt i vårt samhälle är däremot kartlagda på längden och tvären. Var och en av oss har hört på nyheterna, sett dokumentärer, läst rapporter eller har boken Svinalängorna av Susanna Alakoski i bokhyllan.” 

Hon påpekar inte minst på att borttagandet av förmögenhetsskatten och statistiken kring den gjort genusanalyser av de rika nästan omöjlig.

Var ser vi de ekonomiska eliterna idag? Kanske svävar de förbi på en Nobelbankett eller möjligen i något hemma hos-reportage i Dagens Industris söndagsbilaga. Men i stort sett har de rika, och i synnerhet de allra rikaste, gått under jorden. Genom årtiondena har det då och då gjorts lite wallraffande bland de härskande klasserna i Sverige – från Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige till den bourdieuskt influerade sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvists Djursholmsbok förra året. Så mycket mer än så har dock inte gjorts.

Vi måste börja se på de allra översta elitskikten i ekonomin som en klass, en ägar- och makthavarklass. Det kastar ett helt annat ljus över varje samhällssystem. Svensk vapenexport blir lättare att förstå om Wallenbergarnas roll i den blir synlig för alla. Debatten om vinster i välfärden vinns lättare av vänstern om namn och löner/bonusar för den nya ekonomiska överklassen inom den kommersialiserade välfärden oftare hängs ut till allmän beskådan.

När den politiska debatten inskränks till att handla om ”fattigdom” faller det faktum bort att där det finns många fattiga, där finns det också alltid några mycket rika. Det hänger samman. Det är ingen slump att två av de böcker/studier som det senaste årtiondet åren bekämpats allra hårdast av den nyliberala högern är Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, samt Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden. Formliga kampanjer har faktiskt riktats mot dessa två vetenskapliga verk (Timbro gav snabbt ut pamfletten Jämlikhetsbluffen och Piketty har högersmedjan bekämpat med likartade pamfletter).

Jag minns debatter med högerdebattörer som fann jämlikhetsperspektivet i dessa böcker outhärdligt: Det avgörande, menade de, är att bekämpa fattigdomen och inte att minska de rikas förmögenheter genom skatter och fördelningspolitik. De ville helt enkelt inte höra talas om att granska de rika eller att rikedom ofta är ett samhällsproblem.

Att tala isolerat om fattigdomsbekämpning är en mycket tveksam strategi som alltid riskerar att övergå i välgörenhetstänkande. FN:s program för fattigdomsbekämpning skulle vinna mycket på att omvandlas till ett program för rikedomsbekämpning.

Det brukar hävdas från vänsterhåll att vi måste
börja diskutera ”klass” mycket mer. Det är sant. Men i det borde framför allt ingå fastnaglandet av den lilla ekonomiska elit som idag äger och styr mest i Sverige och i världen. Det är viktigare än att kartlägga matvanorna hos landets låginkomsttagare.