För fem år sedan gav jag ut en bok med titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Titeln var inspirerad av Bob Dylans rad ur All along the Watchtower: There must be some way out of here, en av hans mest apokalyptiska sånger vars innebörd är svårfångad.

När den sjungs av Jimi Hendrix blir den en ännu mörkare kristall av hemligheter. Men den där boken skrevs i kölvattnet av den finanskrasch som fick världen att stanna i mitten av september 2008 och då många med mig mitt i oron närde ett hopp om att de stora systemkritiska frågorna nu skulle träda in på allvar i politiken. För vi såg det ju alla: kapitalismen är ett system som rör sig längs en avgrund. Och då, hösten 2008, gick klimatdebatten ännu på högvarv efter att FN:s klimatpanel året innan släppt en omskakande rapport och till och med fått många progressiva ekonomer på benen.

Min tes var att vi lever i den dubbla krisens tidevarv: kapitalismens och klimatets. Jag skrev som besatt om detta. Men när min bok kom ut visade det sig snarare att den ena krisen, kapitalismens, hade släckt ut medvetandet om den andra, klimatets. Och inte bara det, krisen för kapitalismen har i det korta perspektivet lett till att synen på ekonomisk politik blivit än mer marknadsliberal. Sedan dess har regeringar och i hög grad också allmänhet levt i ett tillstånd av förnekelse av bägge dessa kriser. I svensk debatt är Rut-bidraget viktigare än klimatmålen. Och varje jobbskatteavdrag som under åtta års tid infördes ledde oss allt högre upp på den privatkonsumistiska kullen.

Ändå kvarstår den dubbla krisen. I början av 70-talet hade västvärldens kapitalism verkligen bromsat in. Plötsligt uppstod det, för att tala med Uppenbarelseboken, en tystnad som varade ”vid pass en halvtimme” – eller i själva verket kanske fem, sex år, av eftertanke.

Miljörörelsen sköt fart. Gröna vågen rullade ut över Sverige och andra länder. Lågenergisamhällets utopi proklamerades. Kärnkraftsmotståndet växte och Peps Persson skrev nästan en folksång om allt detta: Hög standard, vafan är hög standard?

Den så kallade Romklubben gav 1972 ut en forskningsrapport som hette Tillväxtens gränser, som blev en bästsäljare. Än idag kan jag slå upp den lilla boken och med hoppfull bävan läsa:

”Vi har allt som är fysiskt nödvändigt för att skapa en helt ny form av mänskligt samhälle, ett som skulle byggas för att vara i generationer. De två beståndsdelar som saknas är ett realistiskt, långsiktigt mål som kan leda människosläktet till detta jämviktssamhälle och den mänskliga viljan att nå detta mål. Om vi saknar ett sådant mål och om vi inte föresätter oss att nå det, kommer kortsiktiga överväganden att generera den exponentiella tillväxt som driver världssystemet till jordens gränser och slutligt sammanbrott. Med det målet och den föresatsen skulle vårt släkte nu vara berett att börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden.”

Vid exakt samma utsiktspunkt står vi än idag. Vi har bara levt i en lång parentes där i viss mening intet har hänt. Den kapitalistiska krisen löstes från och med 80-talet med privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar och öppnandet av hela kontinenter för världsmarknaden (Kina och Indien). Och det ska inte förnekas: denna nykapitalism har lyft stora delar av en tidigare fattig värld, även om klyftorna därmed också ökat svindlande. Den ekologiska krisen som var på tapeten under 70-talet löstes istället med den så kallade ekomodernismen: Med rätt tillväxt kommer miljö och klimat att kunna klaras. Tillväxt kan, med modern teknik, separeras från utsläpp.

Idag vet vi att det inte håller. Svenska politiker, från Reinfeldt till Lööf, från Persson till Löfven, har genom åren skrutit över att Sverige gått före när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Att det är en illusion har emellertid varit känt länge. Vårt totala ekologiska fotavtryck i världen har i själva verket oavbrutet vuxit, på grund av att vi exporterat våra utsläpp till snabbt industrialiserade länder, särskilt i Asien.

I en nästan alltigenom kapitalistisk värld vandrar nu mänskligheten ännu närmare det ekologiska sammanbrottet på ena sidan och på den andra det ekonomiska sammanbrottet. Vi lever i det sjätte massutdöendets epok.

Samtidigt är all politisk och ekonomisk energi inriktad på så mycket privatkonsumtion som möjligt. Men dessa vår tids stora frågor saknar i grunden uttolkning i den politiska debatten. Jag kan inte komma över detta djupt omtumlande faktum.

Jag kan inte komma över det faktum att vi egentligen vet vad vi ska göra men inte gör det: Ersätta helig tillväxt med ökad jämlikhet som bryter den konsumistiska kedjereaktion som startar överst i samhället och sedan fortplantar sig nedåt.

Planera samhället med jämvikten som mål, där marknaden får tjäna oss och inte behärska oss, och där all klimatneutral verksamhet, från daghem till sjukvård, ses som långt viktigare än idag.

Hendrix och Dylan sjunger:

Långt bort i fjärran hördes
en vildkatt morra
Två ryttare närmade sig
Vinden började yla.