Idag är det 100 dagar kvar.
Så hur har det gått?
Inte bra.
Den som vill kan vaska fram positiva nyheter. Förnyelsebart börjar ersätta fossilt. Till och med oljebolag inser att omställningen måste komma. En tonåring mobiliserar miljoner unga – och vuxna – genom att först placera sig utanför ett otillräckligt, undflyende parlament. En president tvingas tillsätta en medborgarkommitté för att förankra sin klimatpolitik, och det han sedan får tillbaka är både mer visionärt och mer radikalt än något han själv kunnat föreställa sig. Vi börjar reflektera över flygresor. Fler än tidigare talar om klimatkris och upphettning istället för om försiktig, puttrande förändring.
Och så vidare.
Allt det är viktigt, allt det är hopp.
Men samtidigt är den stora utvecklingen en katastrof.
Vi har inte tagit chansen.
Just nu hjälps vi temporärt av att pandemin pressat ned vad vi tillför atmosfären. Men redan har vi höjt medeltemperaturen med 1,2 grader jämfört med förindustriell nivå och manipulerat halten koldioxid så att den är högre än vad den varit på miljoner år.
Dagens ETC har i 700 dagar berättat om vad som krävs och vad vi kan göra för att rädda framtiden, men om något har det kommit att handla om vårt kollektiva misslyckande, och om hur förtvivlat svårt mänskligheten har att ens formulera en gemensam föresats att bromsa innan vi orsakar tröskeleffekter som vi inte kommer att kunna hantera.
Det är häpnadsväckande, nästan förlamande att rekapitukera bara en så kort period som senaste åren.
USA är på väg bort från Parisavtalet.
Australien brinner, miljarder djur försvinner.
Grönlands avsmältning kan ha nått den kritiska punkten.
Tundran kollapsar när det blir för varmt att hålla metangasen på plats.
Sveriges regering drar på vad som borde vara ett självklart beslut om Preem.
Sveriges partiledare har en debatt där de flesta av dem inte ens nämner klimatkrisen.
Amerikanska västkusten brinner som den aldrig brunnit förut, tidigare än någonsin förut.
Antarktis visar alla tecken på att falla sönder, ismassorna kan inte längre hantera de höga temperaturerna.
Nej, vi är inte ens nära.
Den här tiden har varit omskakande. På ett personligt plan. Att bevittna politikers oförmåga är nedbrytande, åtminstone för mig betyder det att jag tvingats revidera min idé att vetenskapen – och rent fysiska manifestationer av klimatkrisen – kommer att övertyga även de mest passiva och fördröjande. Att det skulle ske organiskt, utan att vi behöver styra dem dit.
Men vi måste tvinga dem.
Den som öppnar sig för det som sker med planetens system, kommer att drabbas av något som skär in i det djupaste existentiella.
Jag har förlorat mitt filter.
Jag upplever klimatkrisen, jag upplever mina barn. Jag ser alla dessa extrema fenomen, jag ser samtidigt deras framtid. Jag hör dem längta efter snö, om så bara några timmar, ett tunt puder för en pulka. Jag bär dem på mina axlar förbi stränder som kommer att försvinna. Det är en sorg. Att försöka vara människa inför den obevekligheten, inför den kliniska sanning att våra handlingar får konsekvenser som kommer att påverka allt levande under hundratals år – även om vi plötsligt beslutar att nolla våra utsläpp.
Jag tror du förstår vad jag menar. Det är en gnagande känsla. Det är skönt att gömma den, att glömma den. Många gör så. Kanske är denna reflex en av våra värsta motståndare, tillsammans med fossila intressen och deras allierade politiker.
Dagarna försvinner.
Ännu en förlorad möjlighet.
Men vet du, jag känner mer hopp än vad jag gjorde hösten 2018.
Trots att opinionen då var starkt påverkad av den sanslöst heta sommaren, som torkade ut åkrar och dödade åldringar och smälte verandamöbler.
Trots att jag då precis hade läst den vackra, mörka appell som Isabella Lövin skickat in till Dagens ETC.
Trots att det få fanns 800 dagar istället för 100.
Det handlar om att välja.
Blindheten.
Eller att ge upp, resignera.
Eller att drömma om nödutgångar.
Eller att försöka, fortsätta.
Jag hoppar mellan stenar.
Kraften hos en ny generation politiker som bildar front med den gröna rörelsen och lanserar riktiga, omställande reformpaket.
Där är en sten.
Chocken hos Opec-männen när deras barn lyssnar på Greta Thunberg och frågar dem varför de vill förstöra.
Där är en sten.
Hur vi själva på Dagens ETC slängde ut fossila annonser och nu ombeds berätta om det för medier, aktivister och politiker i ett växande antal länder, hittills Storbritannien och Nederländerna och USA. Att vi med detta ställningstagande kunde inspirera The Guardian. Att en annan väldigt stor tidning nu bett oss informera ledningsgruppen om fördelarna med att befria sig från det fossila. (Jag hoppas få säga mer om det inom kort.)
Där är en sten.
Jorden går inte under om 100 dagar.
Vi har däremot krympt vårt redan minimala fönster.
Men det finns en väg till andra sidan.
