Sen kväll i Kongo-Kinshasa, kanske några enheter för mycket. Mer krävs inte när en högt placerad anställd hos oljebolaget Soco biktar sig. Han vet att han äter middag med en journalist, men han vet inte att hon filmar. De talar lättsamt om den koncession som Soco har fått, att jakten på olja och andra resurser kommer att ske i reservatet Virunga – där en fjärdedel av totalt knappt 900 kvarvarande bergsgorillor lever. Oljemannen är otålig, frustrerad. Parkvakterna vägrar flytta på sig. Han säger:
– Bästa lösningen vore att kolonisera länderna på nytt. Det är enda lösningen.
En av många avslöjande situationer i dokumentären Virunga, som du kan – nej, måste! – se på Netflix.
Det här är den nya kolonialismen.
Med en rationaliserad slutsats strax bortom det som faktiskt sägs, svävande och fördunklad.
Ett av de mest enfaldiga bidragen till svensk tyckonomi under 2014 kom från Ulf Nilson (Expressen 7/10). Han tycker inte att de sköter sig i Afrika och Mellanöstern. Befolkningarna envisas med att göra uppror mot förtryck och exploatering. Dessutom har de mage att skylla på kolonialismen, som ”förvisso inte var utan fel”, men nu är det historiska kapitlet avslutat sedan drygt 50 år, och alla borde väl se att ”det mesta blivit bättre”? Vara lite tacksamma. Komma till insikt om att ”kolonialismen trots allt var bra på många sätt”. Inte perfekt, medger Nilson. Men den ”spred civilisationen”, tack vare att ”den vite mannen” vågade sig ut ”med bössan till hands”.
Först: Pensionera honom! Nilson är en återfallsförbrytare. ”Tiden är inne: vi bör återinföra kolonialismen. Om det kan ske med hjälp av förhandlingar, fint. Annars kirurgiskt precisa, militära insatser”, skrev han 2008. Och när han inte gullar med en världsordning som mördat miljoner människor, ägnar han sig åt att hata på jämställdhet och muslimer.
Sedan: Kolonialism försvann inte på 1960-talet, den utövas just nu, lika förljugen som någonsin tidigare, lika falsk när den motiverar rovdrift med att dess motiv är att fösa den oförmögna några steg uppför civilisationstrappan.
En annan sekvens i Virungadokumentären. Ännu en middag, men oljemannen och journalisten har fått sällskap av säkerhetskonsulten, hyrd av Soco. Han känner sig lika bekväm med att kallas legosoldat. Och han lindar inte in sin syn på kongoleser.
– Folket här är trevligt, men du ska veta att de är blodtörstiga. Du kan inte ändra deras mentalitet. Den är primitiv, uråldrig, det är en inavlad psykologi.
Samma slutsats som då Belgiens kung Leopold II drev Kongo som sitt eget privata företag, med enorma förtjänster, till priset av miljoner döda. (Han tvingades överlämna kolonin till belgiska staten först 1908.)
En slutsats som ligger helt nära ”den europeiska tankens kärna”, som Sven Lindqvist skriver, och han är fortfarande den som exakt monterat ned kolonialismens självrättfärdigande idébygge.
”Ja, det finns en sats, en kort och enkel sats, bara, tre, fyra ord, som sammanfattar vår världsdels, vår mänsklighets, hela vår biosfärs historia från holocen till holocaust. Den säger ingenting om Europa som humanismens, demokratins och välfärdens urhem på jorden. Den säger ingenting om allt det vi med rätta är stolta över. Den uttalar bara den sanning vi helst vill glömma.”
Exterminate all the brutes.
Utrota varenda jävel.
Det multinationella oljebolagets kostymklädda representanter nedstiger på den afrikanska kontinenten med löften och leenden. Men det som följer är – enligt dokumentären – en cynisk kedja av mutor, konspirationer, hot och våld. Ingen ömsesidighet. Exploatering. Som varken ser till befolkningens eller gorillornas bästa. Oklart om företagets anställda ens menar att det är någon avgörande skillnad dem emellan.
– Om det ska gå bra måste vi leda dem, för de klarar inte av att göra det själva. De är faktiskt som barn, säger oljemannen.
Soco hade garanterat borrat i Virunga – Afrikas äldsta reservat, klassat som världsarv – om det inte vore för de protester från bland andra Världsnaturfonden (WWF), som anmälde bolaget till den europeiska samarbetsorganisationen OECD.
Men att en konflikt mellan afrikanska intressen och europeisk nykolonialism eventuellt får ett lyckligt slut, förändrar inte att vi – européer – är blinda för vad våra länders företag gör när de jagar kontinentens rika resurser.
Nu avslöjades Soco, men hur många är det som aldrig avslöjas?
I somras skrev ekonomijournalisten Emanuel Sidea om just detta, om att den svenska debatten sällan har rör sig förbi Lundinsfärens äventyr i afrikanska diktaturer. Samtidigt hålls större bolag i ”debattkarantän och inga (eller ytterst låga) krav ställs”.
Han gav en rad exempel. Atlas Copco i Centralafrikanska republiken, Marocko, Mauretanien, Somalia, Zimbabwe och Kongo-Kinshasa. Ericsson i Centralafrikanska republiken, Mauretanien, Somalia, Zimbabwe och Kongo-Kinshasa. Sandvik i Zimbabwe och Kongo-Kinshasa. Scania i Etiopien, Libyen, Nigeria, Sudan och Zimbabwe.
”Även den svenska staten med sitt bistånd klarar sig undan vidare granskningar och diskussioner. Trots att den svenska staten genom sina företrädare antar en närmast ignorant inställning till affärer med diktaturer, utan snarare är affärsstimulerande”, konstaterade Sidea.
Bolagen har ett ansvar. Politikerna har ett ansvar. Men ansvaret är också ditt. Själv upptäckte jag – efter att ha sett Virunga – att jag via en blandfond som en svensk storbank marknadsför, investerat i just Soco under flera år.
